Den döde uppstår i strukturen

Det är alltså i strukturen den döde har uppstått.
Inte i våra hjärtan, inte där två eller tre är samlade,
utan i strukturen.

Där bland arkivbeständiga papper och kaffefläckiga
mötesbord har han nu sin boning.

Varför fortsätter vi, som kortspelarna i Gökboet -
de som använder McMurphys ord och gester
för att få honom levande igen?
De som återupprepar hans nonsens.
Varför gör vi det till hans åminnelse?

Någonstans pockar tanken på.

Därför utreder vi strukturen, för att se om vi
kan hitta honom igen. Men det säger vi inte.
Vi låter praktiska skäl klä skott för  vår villfarelse,
för vår förvirring och vår vilsenhet. Så är det alltid.

Strukturer går före liv.

För livet är för stort, liksom den döde. Det måste
struktureras upp, den döde måste alltid glömmas bort,
förbli död. För hur skall han annars kunna  uppstå?
Vari ligger hoppet om den döde redan har återvänt?

Eller som Fröding skriver:
"Bäst att le åt sitt elände, bäst att slå sönder sin spegel".

Acceptansen föregår förnekelsen.
För om vi inte accepterat faktumet
finns det heller inget att förneka.

Så vi drar runt i en kostym som är alldeles för stor
och letar efter den döde. Kanske i innerfickan,
bland kvittona och cigaretterna från den där festen?

Så syr vi in vår kostym som är alldeles för stor
för om den passar kanske vi hittar den döde.
Som om han vore gömd i ett veck någonstans
dold för världen i alla dessa år.

The meaningless death of Christ

Christ is the first and only fully "ready made God" in the history of religions: he is fully human, and thus indistinguishable from other ordinary man - there is nothing in his bodily appearance that makes Him a special case. So, in the same way Duchamp's pissoir or bicycle are not objects of art because of their inherent qualities, but because of the place their are made to occupy, Christ is not God because of his inherent "divine" qualities, but because, precisely as fully human, he is God's son. For this reason, the properly Christian attitude apropos of Christ's death is not the one of melancholic attachment to his deceased figure, but that of infinite joy: the ultimate horizon of the pagan Wisdom is melancholy - ultimately, everything returns to dust, so one must learn to disattach oneself, to renounce desire -, while if there was ever a religion that is NOT melancholic, it is Christianity, in spite of the false appearance of the melancholic attachment to Christ as the lost object.

Christ's sacrifice is thus in a radical sense MEANINGLESS: not an act of exchange, but a superfluous, excessive, unwarranted gesture aimed at demonstrating His love for us, for the fallen humanity. It is like when, in our daily lives, we want to show someone that we really love him, and we can only do it by accomplishing a superfluous gesture of expenditure. Christ does not "pay" for our sins - as it was made clear by St Paul, it is this very logic of payment, of exchange, that, in a way, IS the sin, and the wager of Christ's act is to show us that the chain of exchanges can be interrupted. Christ redeems humanity not by paying the price for our sins, but by demonstrating us that we can break out of the vitious cycle of sin and payment. Instead of paying for our sins, Christ literally ERASES them, retroactively "undoes" them through love.

- Slavoj Zizek, "Death's merciless love", 2004. 

En sångarsaga

"Jag såg en sovandes höjda haka, det svarta skägget låg ungt och vekt vid silverkanten av tröjans halsrand omkring ett anlete stolt och blekt.

Jag såg en sångares vemodspanna, det mörka håret i ädelt fall, den manligt svärmiska sorgsna läppen, som kanske sjöng i kung Arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas att söka någon, han aldrig fann, de slötos åter, och i detsamma den syn, som skymtat, i luft förrann."

Kroppen, Språket och Tingen.

"Det är i April. Jag berättar en fabel för mig själv en kväll när jag går längs fasader och stängsel, under trafikskyltar och övervakningskameror. Jag säger till mig själv att en flock vilddjur en gång kastade sig mot varandra och att deras käkar bet tag om varandra och fattade eld och att namnen som dessa vilddjur bar var Kroppen, Språket och Tingen. Medan de brann slet de i varandra och kämpade om något eller inget och medan de kämpade och brann smälte de samman till en härva av revben, bränd hud, huggtänder, åtrå, tassar, klor och glömska. Jag sitter i mitt fönster och tittar på regndropparna som rinner över glaset och tänker att samhället är en sorts storm, en vind som lämnar efter sig vissa kroppar på vissa platser och andra kroppar på andra. Jag minns poliskedjor som jag har sett, polisernas hårda, tysta ansikten, slutna kring sig själva  Jag undkommer inte erfarenheten av att våldet är kärnan i samhället, i språket, i identiteten. Poliserna slår på sina genomskinliga, repiga sköldar. De skyddar en ordning som placerar vissa kroppar i regeringsbyggnader, på konstmuseer och universitet, i domstolsbyggnader, på tidningsredaktioner och bakom tevekameror, medan andra kroppar slungas långt ut från centrum, till platser där de står i gryningen med gratistidningar i händerna, eller till socialkontor, till höghus som inte har renoverats på fyrtio år, till häkten."

(Johannes Anyuru, Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad, Glänta 2-3 2012, s. 9f.)

Allt skall vi äga

Herre, förbarma dig över oss.
Nu är allt människa i mig.
Låt mig få bli en förmedlare;
inte är du en basun som väcker
dem av oss som fortfarande tror
att döden är en överraskning,
ett slag över nacken och igen:
den upp och nervända trädkronan
rötterna sanden slag av liv och det
blir ännu en morgon där brödet
som äts är mörkt, tungt av den hunger
som kommer att bryta oss sönder.

(Kristian Lundberg, ur: "Om natten blir handen ett skepp av ljus",
Wahlström & Widstrand 1999.)

För sent att återvända (del 1)

"Att det främmande och gåtfulla var något som angick oss hade fört mina tankar till änglarna, dessa mystiska skapelser som inte bara hade del i det gudomliga utan också i det mänskliga, och således bättre än någon annan figur förmedlade dubbelheten i det främmandes natur. Samtidigt var det något djupt otillfredsställande med både målningarna och änglarna, eftersom de bägge på ett så grundläggande sätt tillhörde det förflutna som vi hade lagt bakom oss, som inte längre passade in i den värld vi hade skapat, där det stora, det gudomliga, det högtidliga, det heliga, det vackra och det sanna inte längre var vedertagna storheter utan tvärtom något tvivelaktigt och rentav löjligt. Det betydde att det stora utanför som fram till upplysningstiden var det gudomliga, bringat till oss med uppenbarelsen, och som i romantiken var naturen, där uppenbarelsens begrepp var det sublima, inte längre hade något uttryck. I konsten var det som var utanför synonymt med samhället, alltså den mänskliga anhopningen, vilket den med sina koncept och sin relativitet opererade helt och hållet inom. I den norska konsthistorien kom brytningen med Munch, det var i hans målningar som människan för första gången tog upp all plats. Medan man fram till upplysningstiden underordnade människan det gudomliga, och man i romantiken underordnade människan det landskap hon avbildades i - bergen är höga och våldsamma, samtidigt som människorna undantagslöst är små - råder det omvända förhållandet hos Munch. Det är som om det mänskliga slukar allt, gör allt till sitt. Bergen, trädet, haven och skogarna allt är färgat av det mänskliga. Inte människans handlingar och yttre liv, utan människans känslor och inre liv. Och när människan en gång hade tagit över tycks det inte ha funnits någon återvändo, precis som det inte fanns någon återvändo för kristendomen då den under de första århundradena av vår tid började sprida sig som en skogsbrand över Europa. Människorna hos Munch är gestaltade, deras inre får yttre form, får världen att skaka, och det som därefter lämnades kvar när dörren väl hade öppnats var världen som gestaltning; hos målarna efter Munch är det själva färgerna, själva formerna, inte vad de föreställer som är känsloladdade." (Kael-Ove Knausgård, Min Kamp 1, s. 227f.)

Kollektiv/individ - Den Andre/Densamme

 Det är som om vår bild av ”terroristen” baseras på en dikotomi, ett antingen eller. Antingen en ideologisk övertygad islamist, eller så kan vederbörande, närmast per definition, inte ens tillhöra kategorin terrorist, då handlar det om den vite, psykiskt störde gärningsmannen. Det är den kollektiva kontra den individualpsykologiska förklaringen dragen till sin yttersta spets.

...

»De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, me­dan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda.«
Så länge vi inte ser det komplexa samspelet mellan individ och samhälle och medvetet, eller omedvetet, använder diametralt motsatta analysredskap för ”oss” i motsats till ”dem”, så länge lär vi varken komma förklaringar eller förståelse närmare. Då kommer vi snarare att påminna om Peter Mangs som, när han tycker att förhörsledarnas frågor blir alltför närgångna och obehagliga, plötsligt vägrar att svara på fler frågor, stoppar fingrarna i öronen och högljutt börjar sjunga; ”Nobody knows the trouble I’ve seen” och ”Don’t worry, be happy!” 

- Gellert Tamas, DN 120710

[tiden det tar...]

Döden passerade förbi
på en armlängds avstånd
den drabbade inte mig
utan en vänt jag känt en gång
eller kanske en släkting.
Nära nog för att göra skillnad
nära nog för att göra allting meningslöst
och skoningslöst.

Men jag vet ju att döden är närmre än så
att "armlängds avstånd" enbart är en fasad
ett tankefoster.
Det finns inget avstånd mellan mig och döden
det finns bara tid
och avstånd räknas inte i tid

Vi föds, enbart för att en gång dö
vad vi gör däremellan
är inte bestämt
även om vi ibland tror det
även om det finns de som vill bestämma
över livet,
de som vill avgränsa livet

Men livet har inga gränser
bara döden

Den vandrade förbi ikväll
på en armlängds avstånd
och bilen behöver nog tankas
snart.

Žižek, Hitler och Maria Schottenius

Foto: Thomas Karlsson

I dagens DN (2 juli 2012) har Maria Schottenius skrivit några rader om den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag får i artikeln uppfattnignen att Schottenius inte riktigt gillar Žižek, hon inleder artikeln med att citera historikern Tony Judit som en gång beskrev Žižek som tillhörande de "intellektuella som är mest kända för att de är ...intellektuella på samma sätt som Paris Hilton är berömd för att hon är berömd." Schottenius avslutar också artikeln med en undran om man skall placera Žižek till höger eller vänster på den politiska skalan men avslutar funderingen med: "Vänster som höger. Våldsdyrkare är först och främst våldsdyrkare.

Däremellan lyckas hon citera John Grays artikel från New York Review of Books där han citerar de värsta citaten från Žižeks senaste böcker och får det att låta som han tycker att Mao, Lenin och Hitler var riktigt käcka gossar, men kanske något mjäkiga.

Schottenius skriver: "Problemet med Hitler var, enligt Žižek, att han 'inte var tillräckligt våldsam', att hans våld inte var essentiellt och därmed inte förändrade något. Hitler gick inte för långt - han gick inte tillräckligt långt."
Visst, jag medger, det låter inte särskilt briljant, men låt oss, för rättvisans skull se på hela det stycke som Schottenius citerar:

However, what one is tempted to add here is that, in the very case of Nazism (and Fascism in general), the constellation of violence is rather the opposite one: crazy, tasteless even, as it may sound, the problem with Hitler was that he was not violent enough, that his violence was not “essential” enough. Nazism was not radical enough, it did not dare to disturb the basic structure of the modern capitalist social space (which is why it had to invent and focus on destroying an external enemy, Jews). This is why one should oppose the fascination with Hitler according to which Hitler was, of course, a bad guy, responsible for the death of millions – but he definitely had balls, he pursued with iron will what he wanted… This point is not only ethically repulsive, but simply wrong: no, Hitler did not “have the balls” to really change things; he did not really act, all his actions were fundamentally reactions, i.e., he acted so that nothing would really change, he stages a big spectacle of Revolution so that the capitalist order could survive.

Vad skriver Žižek? Vad är det för våld han talar om? Det är ju uppenbarligen inte det våld som vi tänker på när vi läser om Hitler och våld, det är inte utrotningen av judarna. Som Žižek skriver så var ju det våldet (att Hitler var tvungen att välja ut en extern fiende) en påföljd av att nazismen inte vågade utmana den rådande ordningen. Vad man också bör tänka på när man läser det här citatet är att när Žižek talar om nazismen i den här passagen så diskuterar han främst andra sätt att styra samhället än de demokratiska som vi har nu. Finns det några andra sätt att styra ett samhälle? Finns det några motståndare till den kapitalistiska världsbilden? Har det funnits det i historien? I en sådan frågeställning bör man läsa Žižeks diskussioner kring Mao, Lenin och Hitler, som andra alternativ. Och det är uppenbart att han menar att Hitlers alternativ inte är bra.

Žižek menar att nazismen inte angriper kärnan i det nuvarande systemet, nämligen kapitalismen (det är det som Žižek menar med att nazismens våld inte är esssentiellt nog, det angriper inte essensen av problemet; den ekonomiska depression som drabbade Tyskland på 30-talet) utan istället riktar nazismen våldet mot en extern fiende, judarna. Ett radikalt och essentiellt våld angriper kärnan i det egna felaktiga systemet, det pekar inte ut en syndabock. Det är, för att citera Žižek ovan, inte bara etiskt motbjudande, utan helt enkelt fel.

Another Dimension

Chrissie Abbott ( http://www.chrissieabbott.co.uk)

Bibeltolkning och galenskap

I gårdagens DN skriver Karin Johannison om galenskapens historia utifrån Carl von Linnés föreläsningar från 1700-talet som nu publicerats i bokform. Artikeln handlar om det övergripande problemet att jämföra gamla diagnoser med nya, att försöka ta en diagnos från en tidsepok och jämföra den med samma diagnos från en annan tidespok. Karin Johannison påvisar i artikeln hur sjukdomar, även om de var vetenskapligt belagda, allt som oftast ändå är kulturellt betingade.

"Man kan le överseende åt dåtidens varianter på psykisk sårbarhet (på samma sätt som framtiden kan le åt våra nojor, melankolier och utbrändheter). I själva verket ger de en unik tillgång till 1700-talets människa, hennes känslor och levda psykiska liv liksom till gränsvärdena mellan sjukt och friskt. Ta exemplet nostalgi, hemlängtan. Då ansågs det vara ett svårt och ibland dödligt tillstånd därför att så många, särskilt unga män, befann sig som soldater eller arbetsfolk långt hemiftån utan att veta om de någonsin skulle få återvända. /.../ Ända fram till 1800-talets andra hälft ansåg läkare att den fatala varianten [av melankoli] kunde bekräftas vid obduktion i form av bristningar i hjärtats eller hjärnans stora blodkärl."

Kirsten Dunst i Lars von Triers "Melancholia" (2011)

När jag läser hennes artikel så tänker jag på hur vi läser och tolkar bibeln idag. Ett dilemma som uppstår i dagens läsning av bibeln är att de sjukdomar och diagnoser som existerar i bibelns värld inte alltid existerar i våran värld. Ta exempelvis berättelsen om Legion, en man som var besatt av orena andar. Första frågan som uppstår vid en läsning av den berättelsen är: Var finns dom orena andarna idag? Var tanken på orena andar enbart en kulturell/religiös tanke på den tiden eller är det så att vi idag har förskjutit de orena andarnas verklighet till en mytologi? Är det så att Legion led av schizofreni (en vanlig tolkning i dagens läsningar)? Eller är det så att det inte ens går att jämföra den tidens diagnos med en diagnos idag? Är våra världar så kulturellt skilda att vi inte längre har några möjligheter att begripa den tidens diagnoser?

Karin skriver vidare:

"Så frågan är vad vi ska ha historisk diagnostik till. Som ett slags kuriosa i marginalen av vårt upplysta nu? För att identifiera och korrekt förklara tillstånd (till exempel depression eller psykos) som man förr hade konstiga föreställningar om? Men här tar man risker; det är vanskligt att överföra psykiatriska diagnoser från ett historiskt sammanhang till ett annat. Snarare är historisk diagnostik en exklusiv möjlighet att förstå ett tidsbundet spektrum av känslor, ångestformer och beteenden, och hur gränsen mellan friskt och sjukt ständigt omformas."

Och här tror jag hon når en fin slutsats även för exegeter och bibelläsare idag. Vi kanske inte måste översätta evangeliernas texter till nutida metaforer och diagnoser. Vi kanske inte ens behöver se hela bibeln som ett dokument som skall anpassas till oss idag, utan se det som en "exklusiv möjlighet" att titta in i en människa som levde för flera tusen år sedan, att se den människans ångest och existentiella problem. Se det som en möjlighet att fokusera på hur Jesus gjorde för att befria den tidens människa från sin ångest, inte överföra den tidens ångest till våran.

Ett feministiskt dop?

Nina Björk skriver i en gammal essä i DN om att feminismens försök att göra kvinnan till man, genom att poängtera att även kvinnan är skild från naturen och kroppen, kanske var fel tillvägagångssätt och att ett fruktbarare sätt att tänka kanske är att inlemma även mannen i det kroppsliga och återinföra honom till "det naturliga". 

Tänk på affärsmannen i ett flygplan mellan Bryssel och New York. Högt över jorden svävar han, med en laptop i bagaget och en barnflicka och en städhjälp i hemmet. Kalendern fulltecknad, på språng mellan viktiga möten, oberörbar. Varför är han så vacker i våra ögon?

Han har ju en dold förutsättning. För att han ska kunna agera som vore han fri måste andra människor, av andra kön, av andra nationaliteter, ägna sig åt kroppens arbete. För att han ska kunna sväva däruppe måste andra människor - men så småningom även han själv - betala det ekologiska priset för en livsstil som säger "no limits".

Ja, han har makt. Ja, han har inflytande. Han har makt och inflytande för att han lever i ett samhälle som ger detta åt just det fåtal människor som har möjlighet att temporärt frigöra sig från kroppslighet och natur. (Nina Björk, Vi är alla kroppar, DN, 2008)

Frågan är dock om  människan verkligen kan frigöra sig från kroppen, ens temporärt. Som citatet ovan antyder så är frigörandet från kroppen beroende av andra kroppars arbete. Det går inte att frigöra sig från kroppens arbete. Det går att köpa sig fri från det, det går att leja ut, det går att tillfälligt bortse från det, men går det verkligen att helt frigöra sig från det? Är inte citatet ovan ett exempel på att vi alla är en och samma kropp, att någon del av kroppen faktiskt måste göra det arbete som en annan del inte vill.

Att bortse från kroppen är att bortse inte bara från sig själv och sin egen kroppslighet men också hela den situation vi är insatta i: Att vi, som Paulus skriver, med en och samma Ande har döpts till en och samma kropp.

Areopagen

Idag skrev jag en text om midsommar, om det omedvetna ideologiska hyllandet av Naturen och kapitalismen som har publicerats på den nystartade teologiska tankesmedjan Areopagen (länk till artikeln här>>)

Det är ett intressant projekt som startats i Göteborgs stift som försöker vara en gränsöverskridande teologisk röst både inom kyrkan men också ut till samhället. Jag tittar ofta in där själv för att se vad som skrivits, oftast är det relevant och intressant och det är många röster som hörs.

att tumla om i djupet (Paul Klee)

"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)

(Se även: "att tumla om i djupet") 

Den ideologiska synen på naturen

Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de har helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker natur. (ur: "Doktor Glas", Hjalmar Söderberg. )

Duras vs. Kotsko

Att rädas det obekväma:

”Främlingen tänker inte på vad han säger, han pratar mekaniskt, men istället för att vara tyst, istället för att dö. Han gömmer någonting inom sig som han inte vet hur han ska uttrycka, tala om. Därför att han inte vet vad det är. Han vet inte hur man talar om döden. Inför sig själv är han som mannen och barnet inför honom. Mannen och barnet vet det. Mannen kommer att tala istället för främlingen, liksom han kommer att tiga. Alla dessa försök görs för att fördriva tystnaden. En sak är säker. Om tystnaden inte hade trängts undan av de båda männen, så skulle ett farligt skede öppna sig för alla, för barnen, för främlingen, för mannen. Det första ordet man tänker på för att beskriva det ordet är vansinne.”

(Margeruite Duras, Smärtan, s. 172.)

Att njuta av det obekväma:

”In any case, opportunities to enjoy the community of awkwardness are always there, always available, always ready to erupt, because awkwardness is undefeatable. Social orders arise and perhaps evolve and eventually fall, but awkwardness will endure as long as we remain human because it is what makes us human.”

( Adam Kotsko, Awkwardness, s. 89.)

Stories from Another World

Field of Red Carnations 

Mourning Procession

The Lonely Patient

...from the surface of a divine mirror

"The trope of double-identity becomes a brilliant meditation on choices and alternative lives, on the presence of death which forces these choices on us, and on the terrible demands which art can make - if we choose to let it. Véronique's identity, her very existence, become vivid and deeply felt because the fable or mirage of its duality has allowed it to be questioned and examined. A single life should be sufficiently phenomenal; perhaps we would all fully appreciate the central astonishing fact of our own existence only if a cosmic twin were to be revealed before us, as if projected from the surface of a divine mirror. But Kieslowski suggests that the appearance of an uncanny double would be the occasion not of shock or horror, but ineffable sadness, a proof that we are not unique and not immortal." - Peter Bradshaw.

Kommunismen och metafysikens upplösande

I boken "The Idea of Communism" lägger Gianni Vattimo ut sina teorier kring en "svag kommunism" (som han kallar det) i punktform. Jag fastnade framförallt för diskussionen kring hur dagens ekonomiska/kapitalistiska kris relaterar till Berlinmurens fall, som ett fortsatt led i metafysikens upplösande. Så här skriver Vattimo:

"5. Soviet communism was a ’metaphysical’ communism because it was a war communism (pitted against counter-revolution, against Hitler, against imperial capitalism). It also had to adopt many models of capitalism, beginning with the ideal of development at all costs, which under Stalin led to the imposition of many restrictions on freedom. (I should make it clear that when I talk about metaphysics, I am referring principally to the term in the Heideggerian sense, that is, as a violent imposition which claims objective evidence: with respect tot truth, the human ideal, the ‘natural’ laws of society, the economy, and so forth.)

6. The present crisis of capitalism perhaps represents a second moment which completes the fall of the Berlin wall. Real capitalism is becoming discredited in the same way that real communism was in 1989. These are two aspects of the same dissolution of metaphysics – that is, of a world centred on capitalist industrialization (parallel and speculative) and on its communist variant. To see these events as aspects of the dissolution of metaphysics – aperspective which may seem overly abstract – is a way to grasp them in their radicalism. Interpreting the fall of the Berlin wall only in terms of a demand for freedom in Eastern Europe, or the recent bail-out of banks and corporations only as a crisis of capital, leads to needless attempts to ‘repair’ the ‘metaphysical’ system in its two main aspects: traditional humanism and technological-industrial capitalism."

(Från artikeln: "Weak Communism?", 2010, s. 205 f.)

Religionen är folkets opium?

"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens sista suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium."

I den mån man har försökt tillämpa Marx sociologi har citatet ovan oftast förfalkats genom att sista meningen har omvandlats till: "Religionen är ett opium för folket". Det tar helt bort den dialektiska relationen som Marx menade finns mellan "det verkliga eländet" och religionen som en protest mot det.(- Reza Chitsaz, "Är Gud Socialist", Röda rummet #3-4 2011.)

Han sa himmel, och det blev himmel...

"Jag ville att språket skulle vara det som det utger sig för att vara. Som det var i början. När Gud talade. Han sa himmel och det blev himmel, han sa jord och det blev jord, men Han sa aldrig luft, ändå är den."

- Meira Ahmemulic (Tidskriften Glänta 3-4, 2011, s. 93.)

att tumla om i djupet



Foto: Seth Casteel, publicerad i dagens Metro.

"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)

Ideology and belief in belief

"A well-known anecdote about Niels Bohr illustrates the ideological situation today. Surprised at seeing a horseshoe above the door of Bohr’s country house, a visiting scientist said he didn’t believe that horseshoes kept evil spirits out of the house, to which Bohr answered: ‘Neither do I; I have it there because I was told that it works just as well if one doesn’t believe in it!’ This is how ideology functions today: nobody takes democracy or justice seriously, we are all aware that they are corrupt, but we practise them anyway because we assume they work even if we don’t believe in them." - Slavoj Žižek

Niels Bohr

Kyrkans identitet: Dopet och sanningen som händelse

En annan diskussion som pågår i kölvattnet av diskussionen kring kyrkans identitet är dopet. Denna diskussion är en självklar följd av den första, då ju frågan "Vad är Svenska kyrkan?" också påverkar dopet. "Vad är det vi döper till?" skulle man kunna omformulera frågan om kyrkans identitet utifrån en diskussion om dopet. Jag ämnar inte göra en heltäckande utläggning kring dopets status i denna post utan snarare fokusera på en detalj i dopets liturgi.

Sanningen som händelse
En reflektion jag gjort kring dopets liturgi är att det bär karaktären av ett omvändelsedop, vilket kanske egentligen inte lämpar sig för ett nyfött barn. Varför bär det då denna karaktär? Svaret på den frågan skulle jag vilja diskutera utifrån den franske filosofen Alain Badious tankar om sanningen som en händelse. Dopets omvändelsekaraktär bär likhet med Paulus omvändelse på vägen till Damaskus. En händelse som Badiou använder som grund för sina tankar kring sanningen som en händelse snarare än sanningen som ett påstående vi kan förhålla oss till.

För att få en förståelse för Badious tankar om sanningen som händelse så behövs det poängteras hur Badiou skiljer varat från händelsen: Med varat menar Badiou något ontologiskt, något ”som finns”, ett statiskt existerande helt enkelt, medan han med händelse menar något kontingent, något ”som sker”, som alltså på ett sätt står utanför existensen, men som oförutsägbart kan bryta in i den. Alltså liknande Paul Tillichs ord om händelsens paradoxala status:

”Det är inte en logisk motsägelse som gör händelsen till en paradox utan det faktum att här överskrids alla mänskliga förväntningar och möjligheter. Händelsen spränger sig in i det vi erfar, verklighetens kontext, men den kan inte härledas ur denna kontext”. (Korsväg, Nummer 4, 2011, s. 61.)

Till dessa båda kategorier, varat och händelsen, kopplar Badiou också begreppen kunskap och sanning, där han menar att kunskap hör till varats ordning medan sanning hör till händelsens ordning. Det är utifrån denna syn på kunskap och sanning som Badious intresse för Paulus och hans radikala omvändelse kommer. Den trohet till sanningshändelsen, till Jesu uppståndelse, som Paulus står för är i Badious synsätt en sanning som är bortkopplad från de sociala objektiva omständigheternas (omvärldens) tolkning av sanning och alltså en sanning som ”inte finner stöd i någon ordning utanför subjektet.”(Ola Sigurdson ”Det postsekulära tillståndet”, Göteborg, Glänta, 2009, s. 228.)

Paulus radikala omvändelse, från att ha varit en förföljare av de kristna till att bli kristendomens största förkämpe och grundare, kan ju inte logiskt förklaras utifrån Paulus tidigare historia utan omvändelsen och det fortsatta arbetet för kristendomens spridande bygger på en stark trohet mot en extraordinär händelse. Just denna trohet är exemplarisk för Badious tänkande om sanningen som en händelse och inte ett tillstånd.Och kan man inte överföra denna struktur, strukturen av sanningen som en händelse, även till dopet? Dopet är just sanningen som en händelse, men en händelse som samtidigt inte antar karaktären av omvändelse, utan karaktären av nåd.

Dopets liturgiska omvändelsestruktur blir till en paradox då barnet bärs fram ovetande om vad som sker. Den händelse som den kristna människan antar som sin sanning är inte en händelse som omvälver dess liv utan en händelse som barnet, i nåd, bärs fram till. Dopets omvändelsekaraktär återspeglar alltså händelsens, med Tillichs ord, paradoxala status samtidigt som det återknyter till Paulus omvändelse.

Kyrkans identitet: Samtalsklimatet och agonismen

När jag så betänker kyrkans identitet så slår det mig att ytterligare en omedveten falsk dikotomi som verkar behärskande i Svenska kyrkan idag är den som begränsar samtalsklimatet inom kyrkans diskurs. Det kanske är denna dikotomi som nu har lett så långt att ett upprop har startas för en ”öppen och konstruktiv debatt i Svenska kyrkan"och artiklar som Stefan Nilssons i Kyrkans Tidning.

För debatten inom kyrkan har, som jag nämnde igår, gått varm under hösten, men den har även ibland blivit väl varm och till och med kokat över. Även om exempelvis Ulla Karlssons debattartiklar i Kyrkans Tidning  inte varit föredömligt välskrivna så har de heller inte bemötts på ett särskilt föredömligt sätt. Att anmäla till domkapitlet och kräva avkragning (se kommentarer)är väl ändå att klyva debatten med en motorsåg? Ett fördeömligare sätt att agera hade ju varit att, som vissa visserligen gjort, lyssna in och argumentera för sin ståndpunkt istället.

Falsk dikotomi
Men varför då dessa snara rop på avkragning? Varför är klimatet inte mer tillåtande från de olika debattörernas håll? Möjligtvis är det så att det hela grundar sig på en falsk dikotomi; den att det bara finns två alternativ: ”Antingen är du med oss, eller så är du mot oss”. Denna falska dikotomi skapar inte bara ett dåligt samtalsklimat utan också en falsk motsättning mellan två läger som egentligen inte existerar. Det skapar en övergripande konflikt mellan ”liberala” och ”konservativa” som sedan överdeterminerar varje liten åsiktsmotsättning som finns. Kyrkan har blivit som en nidbild av 50-talets Amerika, där varje tillstymmelse till solidaritet övertolkades till ren kommunism. Denna (falska) övergripande konflikt medför också att så fort någon har en åsikt som passar in i ena eller andra lägret så blir den personen automatiskt tillskriven ett helt åsiktspaket och automatiskt stämplad som ”vän” eller ”fiende”.

Tydligast kanske kan ses i fallet Annika Borg, som för några år sedan i GP utmärktes till KG Hammars efterträdare men som nu mer eller mindre anmälts till domkapitlet av dennes syster. Jag har svårt att se att det rör sig om en extrem åsiktsförändring hos Borg, det kan visserligen vara fallet, men jag tror att det långt mer rör sig om den falska dikotomin. En dikotomi som jag kanske själv delvis använde mig av och utnyttjade i en debattartikel om kyrkans identitet i höstas. Debatterna handlar inte om att bejaka olikheterna, om en vilja att förstå och låta sig förändras av den andres åsikter utan debatten handlar enbart om att vinna, och, för att parafrasera Stanley Hauerwas, så är ”vinna” ingen teologisk term.

Snällhetskulturen
Å andra sidan har Svenska kyrkan det problemet att arbetsmiljön och debattklimatet inom de enskilda församlingarna samtidigt beskylls för att vara för vänligt, för mjäkigt och att vi lider av en snällhetskultur. Kanske är det så att dessa båda sidor hänger ihop? Kanske är debatten alltför distanserad från vår praktik? När vi väl träffas så pratar vi inte om olikheterna, för att så slippa mötas i verklig debatt och således kan gå hem och fortsätta försöka vinna över varandra. I ”Bröderna Karamazov” beskriver Dostojevskij ett sådant beteende hos den gamle Fjodor Pavlovitj:

”Han erinrade sig plötsligt apropå detta hur man en gång tidigare hade frågat honom: ’Hur kommer det sig att du hatar den mannen så?’ Och då hade han fått ett av sina djävulska infall och svarat: ’Jo, av den här anledningen: Det är visserligen sant att han inte gjort mig något ont, men jag har burit mig oerhört illa åt mot honom och när jag hade gjort det, började jag genast hata honom just av den anledningen.’”

Dikotomin blir till ett tankemonster, ett tankemonster som vi måste uppehålla och föda för att inte bli alltför rubbade i vår världsbild. Men då måste vi också låta bli att mötas på riktigt, så till den falska dikotomins fiendskap lägger vi den kristna toleransens ok i mötet med den andre och använder oss av klyschorna att vi faktiskt är ”en enhet i Kristus” och att det måste finnas ”en mångfald i Kristus” som vi som kyrka måste tolerera. ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap” och vi måste tolerera varandras olikheter.  Är det verkligen så? Är det verkligen tolerans vi behöver? Är inte toleransen också en del av problemet? Den slovenske filosofen Slavoj Žižek beskriver begreppet tolerans på följande sätt:

"I think tolerance is one of those notions that I call 'notions of disorientation' - of course it points toward a true problem; of course, the way we use this term in the West, it also mystifies things. For example, I made the simple test: When Martin Luther King, half a century ago, was fighting against racism ―for the rights of the blacks ― he practically never used the term 'tolerance.' We use it today. Why? Because we live in what I call a post-political society: The main problems we have are perceived as cultural problems and so on, and so everything becomes a matter of tolerance.”

Och kanske är detta det grundläggande problemet: att vi inte ser konflikterna som politiska (eller ”teologiska” kanske är ett bättre ord i kyrkans fall) utan vi ser problemen och åtskiljandena som främst kulturella problem. Därav klyschorna om ”trosgemenskap” och ”enhet i Kristus” samtidigt som vi gör allt för att bryta upp denna enhet. 

Agonismen
Och för att så återföra det politiska/teologiska till agendan behöver vi inse att konflikten är ett faktum. Att vi faktiskt har att göra med en falsk dikotomi som säger: ”Antingen, eller!”. ”Antingen är du på min sida, eller så är du min fiende!”

Det handlar inte om att vi skall samsas och tolerera olikheter, framförallt inte olikheter som leder till förtryck av olika slag, utan det handlar om att markera konflikten och göra konflikt och inte konsensus, till debattens kärna. Det är att följa Jesus ord ” Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt 18: 20). Kristen tro är ingen ensamsak, kyrkan är många, ett tempel av levande stenar, och ibland kan det vara nyttigare att fokusera på det gemensamma målet än på det individuella skillnaderna. Det är ganska talande att vi i Göteborgs stift är väldigt bra på religionsdialog, men inte kan välja en biskop till oss själva på teologiska grunder.

Så istället för falsk dikotomi skulle jag vilja förespråka agonismen (notera: inte antagonismen) som kyrkans väg mot en framtida identitet vad gäller åsiktsfrågor. Om detta har Marie Demker skrivit tidigare, och Jonatan Bäckelie har en god sammanfattning av agonismen här. Men kortfattat kan det beskrivas som ett sätt att förvandla den falska dikotomin och den falska fienden (antagonisten) till en legitim motståndare (agonist) i våra försök att nå samhällets, eller i detta fall kyrkans, bästa. Konflikt är inte negativt, det som är negativt är när konflikten tar sig en sådan form så att det hotar det politiska (eller teologiskas) funktion. Just så som debatten i Svenska kyrkan tenderar att se ut idag.

 “If the political model adapted is to refuse to give legitimacy to a number of claims – instead of seing them as legitimate no matter how objectionable they are – this is effectively removing the political from politics, as it removes the demos  from democracy.”

Artikeln uppdaterad 2012-02-23

Kyrkans identitet: Gudstjänstens väsen

Det är en intressant tid för den kristna kyrkan i Sverige just nu. Uppenbarligen söker många samfund, och inte bara mitt samfund; Svenska kyrkan, efter sin identitet. I höstas debatterades Svenska kyrkans identitet flitigt i Kyrkans tidning och de senaste dagarna har en angränsande debatt, om frikyrkans identitet blommat ut i tidningen Dagen, där det framförallt är gudstjänstens utformning som diskuterats och kritiserats.  

Kyrkans identitet och gudstjänstens väsen
Jag tänkte sätta några tankar på pränt angående gudstjänsten och Svenska kyrkans identitet idag, 2012. Varje svenskkyrklig församling har ett uppdrag, och detta uppdrag är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”[1] Gudstjänsten i sin tur definieras på följande vis: ”Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Kyrkans dag för huvudgudstjänster är söndagen, eftersom Jesus Kristus uppstod på söndagen, Herrens dag.”[2]

Frågan som dock fortfarande kvarstår är ”Vad är gudstjänsten?” Vad är dess mål, och framförallt: Vad är dess riktning? Om vi kan svara på den frågan kan vi kanske också komma ett steg närmre en mer relevant debatt kring kyrkans identitet, väsen och mål.

Grundfrågan kan också formuleras, i anslutning till Kyrkoordningens ord om att vi möter Gud i gudstjänsten, som ”Var är det vi möter Gud?” Kommer han till oss eller kommer vi till honom i gudstjänsten? Är kyrkans mål i och med världen att omforma den eller att vara en språngbräda till ett himmelrike? Skall kyrkan vara en motkraft i världen, en immanent makt som står mot världens åsikter och värderingar, eller skall kyrkan vara ett uttåg ur världen? Skall kyrkan vara en andlig språngbräda till en annan verklighet, till Guds himmelrike?[3]

Nu kanske vissa av er som läser detta inte alls känner igen er i ovanstående betraktelse, och i så fall är det bra. Eller så är det så att ni inte medvetet tänker på dessa frågor utan låter de oreflekterat prägla er syn på gudstjänstens tilltal, ton, formuleringar och liturgins rörelser. När Lunds biskop Antje Jackelén i en intervju i tidningen Dagen beskriver liturgin som ”ett motgift mot konsumtionen av upplevelser” och på twitter utvecklar det citatet med att kalla liturgin för ”en strukturerad personlig upplevelse i gemenskap över tid och rum” så är det en syn på gudstjänsten som immanent motkraft till världen som framförs. Och kanske är det samma dikotomi som ligger bakom Demingers uppmärksammade debattartikel i samma tidning? (Jag talar nu varken emot eller för ovanstående debattörer utan vill bara pålysa en dikotomi som nog ofta ligger undermedvetet i många diskussioner kring gudstjänstens vara och väsen.)

Kanske är det så att dessa ovanstående frågor är sprungna ur en missledande dikotomi mellan det transcendenta och det immanenta som för evigt för debatten kring kyrkans identitet på fel spår?

Vad vill vi med gudstjänsten?
Vad vi vill med gudstjänsten i Svenska kyrkan framstår kanske som oklart och jag skulle vilja diskutera detta med den ortodoxa teologen Alexander Schmemann som skriver, i samklang med Kyrkoordningens hänvisning ovanför till att vi firar gudstjänst på söndagen, på Herrens och uppståndelsens dag, följande:

”I den judiska världsbilden och religiösa erfarenheten har sabbaten, den sjunde dagen, en oerhörd betydelse. Den är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelse godhet.”[4] Sabbaten är alltså, enligt Schmemann, det aktiva deltagande i skapelsens glädje och som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och den gudomliga fridens helighet och fullhet. Samtidigt, menar Schmemann, är denna ”goda värld” som hyllas på den sjunde dagen också ”syndens värld”, den värld som vänder sig från Gud. Därför skriver Schmemann att ”den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag – frälsningens och återlösningens dag, då Gud skall triumfera över sina fiender.”[5]

Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen till dagen för den kristna uppenbarelsen, dagen efter den sjunde dagen, alltså dagen efter den judiska sabbaten, så blev den både den åttonde dagen, den sista dagen i ”denna världens tid”, men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Herrens dag, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är nyckeln, för söndagens ”verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. Söndagen förblev å ena sidan en av de många dagarna (i mer än tre århundraden var den inte ens en vilodag.) Den var den första dagen i veckan, helt tillhörig denna världen. I det eukaristiska uppstigandet å andra sidan uppenbarade och manifesterade sig på den dagen, i all sin härlighet och omdanande makt, Herrens Dag såsom denna världs slut och som begynnelsen av den tillkommande världen. Sålunda förvandlades genom denna enda dag alla dagar, all tid, till tider av åminnelse och väntan.”[6]

Och poängen är alltså inte att den åttonde dagen, de kristnas högtidsdag, ersatte den sjunde dagen. Enligt Schmemann fortsatte de tidiga kristna att gå till synagogan på sabbaten just för att behålla det eskatologiska perspektivet på gudstjänsten och tiden som sådan. Den åttonde dagen omvandlade denna världens tid, den omvandlade sabbatens fallenhet, men ersatte inte tiden. ”Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid.”[7] Schmemann sergudstjänsten, eukaristin som ett aktualiserande av den ursprungliga händelsen.

”The event which is ”actualized” in the Eucharist is an event of the past when viewed within the categories of time, but by virtue of its eschatological, determining, completing significance it is also an event which is taking place eternally. The coming of the Messiah is a single event of the past, but in His coming, in His life, death and resurrection. The Kingdom is “actualized”- becomes real – in the assembly of the Church, in the ekklesia, when believers come together to have communion in the Lord’s body.”[8]

Schmemann menar alltså att det inte är en repetition av Hans ankomst till denna världen utan snarare Kyrkans uppstigande till ett deltagande i Hans himmelska härlighet. Eukaristins eskatologi är inte en världsfrånvänd sådan, den vänder sig inte bort från tiden, men den är inte heller utanför den, utan det eskatologiska tidsbegreppet är en bekräftelse på verkligheten, närvaron av Guds rike.

“This is a conquest of time not in the sense of rendering it empty and valueless, but rather in the sense of creating the possibility of being made partakers of, or participants in the “coming aeon”, in the fullness, joy and peace that is found in the Holy Spirit, while still living in “this world”.[9]

Det handlar inte om att välja, att antingen delta fullt ut i denna världen eller välja ett avståndstagande och ett sökande efter Gud. Det handlar snarare om att se den eskatologiska tiden, liturgins tid, som uppfyllandet av världens tid. Det är så Schmemann menar med titeln på sin bok För världens liv, att den kristna uppenbarelsen inte är ett avståndstagande från, utan livgivande till, denna världen. Och med detta synsätt så kan vi kanske skönja en lösning på den dikotomi som tenderar att göra debatten stillastående och en fortsättning på den?

_____________________________________________________

[1] Kyrkoordningen, kap 2, § 1.

[2] Kyrkoordningen, kap 17, inledning.

[3] Detta är ingen ny debatt, snarare tvärtom, en debatt som genom kyrkans historia präglat dess självidentitet. Jfr. Augustinus ”Guds stad”, Luthers ”två regementen” eller debatten mellan Carl Schmitt och Erik Peterson på 1930-talets Tyskland.

[4] Schmemann, För världens liv, s. 61

[5] ibid., s. 61f.

[6] ibid. , s. 63

[7] ibid., s. 63f.

[8] Schmemann, Introduction to Liturgical Theology, s 72f.

[9] ibid., s. 73

---

Wislawa Szymborska: Att skriva levnadsbeskrivning

Att skriva levnadsbeskrivning.

vad fordras?
att man skriver en ansökan
och till ansökan fogar en levnadsbeskrivning.

oavsett livslängd
skall levnadsbeskrivningen vara kort.

det gäller att vara knapphändig och sovra fakta.
byta ut landskap mot adresser
och sviktande minnen mot orörliga datum.

av alla kärlekar räcker det med den äktenskapliga
och av barnen bara de födda.

viktigare vem som känner dig än vem du känner.
av resor endast utlandsresorna.
tillhörighet till vad, men inte varför.
utmärkelser, men inte för vad.

skriv som om du aldrig talade med dig själv
och undvek dig på håll.

förbigå med tystnad hundar, katter, fåglar,
minnesbråte, vänner och drömmar.

hellre priset än värdet
och titeln än innehållet.
hellre numret på skon än vart den går,
den du ger dig ut för att vara.
därtill ett fotografi med ett blottat öra.
det är formen på det som räknas, inte vad som hörs.
vad hör man?
slamret från maskinerna som mal papperet.


Dikten är hämtad från bloggen: PISANIE ŻYCIORYSU

Eagleton om transcendensens materiella bas

"If you are to be free to turn your thoughts to higher, purer things, you need to be excessively well-heeled. To be free demands leisure, which in turn requires material resources – and if everyone is to be free, material resources beyond the wildest dreams of the most avaricious banker. In classical Marxist terms, the material base needs to be developed to the point where it can simply negate itself. At a certain point of superabundance, the material transcends itself.

The dialectical Marxist twist is that only materiality will release you from the dull compulsion of the material. Freedom does not mean being free of determinations, but being determined in such a way as to sit transformatively loose to one’s determinants; and communism, which would allow you do precisely this in material terms, is in this sense the acme of human freedom. That only the material will emancipate you from the material: this, surely, is the true riposte to the various varieties of idealism, not the claim that we must at all costs stay tenaciously loyal to how things are, or respect the density and objectivity of the material world."

- Terry Eagleton, Communism: Lear or Gonzalo?, Costas Douzinas & Slavoj Žižek (red.), The Idea Of Communism, s. 102, Verso, London, 2010.

Francoise Hardy

Zizek om ekologisk fundamentalism och en helig materialitet.

I en diskussion kring olika typer av fundamentalism närmar sig  Zizek den fundamentalism han menar är en av de mest ideologiskt omärkbara, och mest komplicerade idag. Nämligen den ekologiska fundamentalismen. Samtidigt rör han sig väldigt nära diskussionen kring den komplexa frågan transcendens/immanens och den svåra distinktionen mellan att vara ansvarig för sina handlingar eller att lyda en högre auktoritet. Denna diskussion är aktuell, inte minst för kyrka, idag då den handlar om vilket sätt vi har en relation till Gud. Skall vi lyda eller ta ansvar för Gud?  

"We all know we are in deep shit, global warming, whatever. The problem is, why don’t we act? I think it’s a perfect example of what in psychoanalysis is called the fetishist disavowal: ”I know very well but…” We know it very well, but! You hear a talk, you read a text about ecology, it convinces you then you step out, you see there is sun there are birds, rain. And you, precisely because we are imbedded in [Nature], wired into it we cannot really accept that this can change. So i think paradoxically wee need more alienation from nature. In the sense of that we have to accept nature in its total contingency. Madness, that’s nature. Nature is not balanced, paradise. Nature is… you know something happens, small imbalance and everything goes crazy, i mean every natural balance is temporary, fragile and so on. Why am I saying this? Because this would be for me to bring it to the end what Lacan says ”the Big Other doesn’t exist”. You know usually people say either you are a subjectivist, self-responsible - and this means you are arrogant absolute subject. Or you defer to the higher authority. The difficult thing is to separate between these two, to accept that we are totally responsible but nonetheless we are not absolute subjects. It is a very difficult position to sustain, but I think we will be forced into it."

Die Toteninsel / The island of the Dead

"Die Toteninsel" av Arnold Böcklin, 1886.

"Sie werden sich hineinträumen können in die Welt der Schatten, bis sie den leisen lauen Hauch zu fühlen glauben, den das Meer kräuselt. Bis sie Scheu haben werden die feierliche Stille durch ein lautes Wort zu stören." 

 ("You will be able to enter into a dream of an obscure world of shadows, feeling the light breath that wrinkles the sea and being afraid of disturbing the solemn silence by a single word.")

Tankar kring kyrkan och prästerskapet

Jag presenterar här, i punktform, några tankar kring kyrkan och prästerskapet vilka jag i grunden stulit och omarbetat utifrån Walter Brueggemans "19 Teser":

1. Alla lever – implicit eller explicit – sina liv efter ett manuskript. Ett manuskript som styr vår upplevelse av verkligheten och som skapar normer, värderingar och vårt synsätt på världen.

2. Det dominerande manuskriptet i vårt samhälle är i grunden ett kapitalistiskt manuskript som är tänkt att göra oss lyckliga och säkra. Därför är manuskriptet också ett terapeutiskt, konsumeristiskt, teknologiskt och militaristiskt manus.

3. Det dominerande manuskriptet förstärks framförallt genom reklam, propaganda och den rådande ideologin, särskilt förstärks det genom televisionens liturgier där vi med avslappnad och road blick låter den rådande ideologin forma oss utan att vi tänker på det.

4. Inför det dominerande manuskriptet är vi alla lika. Höger som vänster, religiös som ickereligiös, kvinna som man, vuxen som barn.

5. Det är uppenbart att det dominerande manuskriptet har fallerat, att det har fallerat att göra oss lyckliga och säkra, att det har fallerat att bygga ett fungerande samhälle.

6. Kyrkan erbjuder dock ett kontramanuskript, ett metanarrativ som inte lovar att göra oss lyckliga och säkra, men som lovar att göra oss fria. Och vårt samhälles hälsa vilar på att vi lyckas koppla oss loss från det dominerande manuskriptet.

7. Kyrkans och teologins uppgift är att artikulera det alternativa manuskriptet, rotat i Bibeln och burit genom traditionen, vars nyckelfigur är den treenige guden.

8. Det manus vi erbjuder är, till skillnad från det dominerande manuskriptet, ogripbart och motsägelsefullt vilket härstammar från Guds ogripbara och motsägelsefulla själv.

9. Ingången till detta kontramanuskript är dopet, då vi frånsäger oss det dominerande manuskriptet och inlemmas i kontramanuskriptet.

10. Det är prästens uppgift att artikulera, tyda och förstå ambivalensen mellan dessa två manuskript och vara en bro från det dominerande till kyrkans manuskript. 

...both bird and flight

It should be noted that dance, which is both bird and flight, is also everything that the infant designates. Dance is innocence, because it is a body before the body. It is forgetting, because it is a body that forgets its fetters, its weight. It is a new beginning, because the dancing gesture must always be something like the invention of its own beginning. And it is also play, of course, because dance frees the body from all social mimicry, from all gravity and conformity. A wheel that turns itself: this could provide a very elegant definition for dance. Dance is like a circle in space, but a circle that is its own principle, a circle that is not drawn from the outside but rather draws itself. Dance is the prime mover: every gesture and every line of dance must present itself not as a consequence, but as the very source of mobility. And finally, dance is simple affirmation, because it makes the negative body — the shameful body — radiantly absent. Dance lends itself to the traversal of innocence by power. It manifests the secret virulence of what initially appeared as fountain, bird, childhood. 

- Alain Badiou, “Dance as a Metaphor for Thought” (Handbook of Inaesthetics)

The murder of a thing

“Word is murder of a thing, not only in the elementary sense of implying its absence - by naming a thing, we treat it as absent, as dead, although it is still present - but above all in the sense of its radical dissection: the word 'quarters' the thing, it tears it out of the embedment in its concrete context, it treats its component parts as entities with an autonomous existence: we speak about color, form, shape, etc., as if they possessed self-sufficient being.”  

― Slavoj Žižek, Enjoy Your Symptom!: Jacques Lacan in Hollywood and Out