[tiden det tar...]

Döden passerade förbi
på en armlängds avstånd
den drabbade inte mig
utan en vänt jag känt en gång
eller kanske en släkting.
Nära nog för att göra skillnad
nära nog för att göra allting meningslöst
och skoningslöst.

Men jag vet ju att döden är närmre än så
att "armlängds avstånd" enbart är en fasad
ett tankefoster.
Det finns inget avstånd mellan mig och döden
det finns bara tid
och avstånd räknas inte i tid

Vi föds, enbart för att en gång dö
vad vi gör däremellan
är inte bestämt
även om vi ibland tror det
även om det finns de som vill bestämma
över livet,
de som vill avgränsa livet

Men livet har inga gränser
bara döden

Den vandrade förbi ikväll
på en armlängds avstånd
och bilen behöver nog tankas
snart.

Den heliga staden, del I

Efter nio dagar i Israel och Palestina med bas i Jerusalem så är det oerhört mycket intryck och händelser som man behöver sortera lite. Men en sak som verkligen slår en är den oerhörda blandningen av folk och religioner. Bilden ovan togs under en kvällspromenad i Gamla stan, inne sitter kidsen och spelar data. Samt en äldre herre i skägg. Han spelade WoW.

Vägen till livet

"It's knowin' that your door is always open

And your path is free to walk,

That makes me tend to keep my sleeping bag rolled up

And stashed behind your couch"

Dagens kulturteologiska motsvarighet till de kyrkliga texterna får bli Elvis Presleys version av Gentle on my Mind. En fantastisk låt och en fantastiskt vacker text om hur vägen alltid är öppen, men aldrig är ett tvång.

Jämför bara Paulus ord: "Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt" med citatet:

"It's knowin' I'm not shackled

By forgotten words and bonds

And the ink stains that have dried upon some line

That keeps you in the back roads

By the rivers of my memory

It keeps you ever gentle on my mind "

Övriga tips:
1. Idag visas mässan med Eldkvarn från gudstjänstfestivalen i Annedalskyrkan i SVT. Mikael Ringlander är liturg och Cecilia Nyholm predikant.

2. Teologiskt forum har en debattartikel om "Samhällelig värnplikt" i dagens GP. Intressant, men kanske svårimplementerad. Hade det inte varit bättre om de skrivit vad de egentligen menade; att samhället skulle vart bättre om alla gick i kyrkan?

Begreppsproblematik

Jag har under senaste tiden uppmärksammat att tystnaden är ett relativt vanligt begrepp inom HBT-debatten. Filmen ”Jenny -Gud och tystnaden”, rapporter som ”När tystnaden blir människa” från EKHO och ”Tystnad skapar sårbarhet” från RFSL är bara några exempel på detta tystnadsfenomen.

Nu tänker du kanske att detta inlägg kommer handla om vigselrätten men då kan du lugna dig för det skall det inte. För det första tycker jag inte det är någon fråga att diskutera, låt alla gifta sig bäst de vill och låt alla viga bäst de vill. Ingen mår bra av att någon annan bestämmer över vad man skall göra. För det andra så är debatten så infekterad och trasslig att det inte känns som om jag har något att tillägga.

Men så här i juletider när det kanske vankas släktmiddagar och andra tillställningar med folk man kanske inte umgås med så ofta så kan det vara bra att få några tips på hur man undviker de där svåra och tilltrasslade debatterna på enklast möjliga sätt. ”Svårigheten” på en fråga eller ett debattämne är oftast ekvivalent med svårigheten att benämna frågan med ett korrekt namn. I Sverige är vi exceptionellt bra på att benämna allting så neutralt som möjligt. Städare t.ex. blev ju först lokalvårdare och nuförtiden används ibland titeln ”sanitetstekniker”. När man har nått en punkt då det är omöjligt att förstå innebörden av titeln som personen eller frågan handlar om, då vet man att det är en känslig fråga för någon eller några. Undvik alltså alla sådana frågor vid middagsbordet och jag garanterar en fröjdefull jul.

(Detta tips lämpar sig allra bäst för de något äldre då de yngre idag tenderar att vara så politiskt korrekta att de dömer ut dig på två röda bara du begår ett enda felsteg.)

Att tysta de tysta

En morgon i våras när jag gick till skolan fick jag se att någon hade tejpat över statyerna vid Götaplatsens munnar med röd tejp. Det såg lite obehagligt ut. Som om någon ville dom illa.Framför allt var det statyn ”Danserskorna” utanför restaurangen på konstmuseets hörna som verkligen var obehaglig. Carl Milles porträtt av kvinnor i fridfull dans hade nu tagit karaktären av en fasansfull kamp. Det såg inte längre ut som ett tidsfördriv, det såg ut som om dom ville bryta sig loss från varandra och sina betongfundament.

Kanske blev de för mig den morgonen en symbol för den skrämmande tystnaden, den tystnaden som inte består av tystnad utan av ovilja att lyssna. Danserskorna har stått på samma plats sedan 1952 men ännu har ingen lyssnat på dem. De tillhör kulturen, de är visserligen statyer, men runtomkring tar annan kultur all plats. Stadsteatern, konstmuseet, stadsbiblioteket, konserthuset, artisten, humanisten... vem hinner ge uppmärksamheten till två kvinnor av brons som stilla dansar?Deras åsikter räknas inte, de kan inte marknadsföra sig själva, de kan inte förnya sitt språk och anpassa det till dagens rådande förhållanden. Det enda de kan göra är att hoppas på att någon skall uppmärksamma dem, ta sig tid att förstå deras dans och studera deras kroppars språk.

Det är svårt att göra sig hörd när ingen vill lyssna eller ingen förstår. Den tystnaden är kanske det största lidandet av de alla. Ensamheten med orden och känslorna.