“Detta lilla coronavirus har på ett smärtsamt sätt visat oss att mänskligheten är en enda organism och mänsklig existens är endast möjlig i förhållande till andra levande varelser. Begreppet relation bör förstås som en grundsats, som förmåga att älska.” - Arvo Pärt
Jag tänker mycket på frågan "Vad är en människa?" nu. Det är en fråga som nog är omöjlig att svara på, såvida man inte lider av storhetsvansinne eller har fått en släng av tysk idealism eller något annat lika smittsamt med samma symptom. Men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Vad ÄR en människa? Var går hennes gränser? Var börjar och slutar han? Vilket ursprung har han?
Jag vet inte vart man slutar, men jag tror man måste börja i relationen. Om man skall försöka sig på ett sorts Cartesianskt uppfinnande av en första plats så är den platsen inte människan i sig själv, subjektiviteten, utan den platsen måste vara relationen. "Människan föds ofärdig", brukar det heta. Som om vi inte är att räkna med förrän vi vuxit upp och kan gå. Som om idealet är djuren som klarar sig själva. Om man skall undersöka en sådan här fråga tror jag man måste börja med att inte värdera. Inte falla tillbaks på gamla tankar om rätt och fel, om färdigt och ofärdigt, om mål och mening. Människan föds redo. Redo för relation, redo för att sträcka ut sina armar, redo för att kasta ut sina behov i förhoppning om att någon tar emot.
