Människan är en liknelse

I Torgny Lindgrens Bat Seba håller kung David och hans profet Natan ett samtal om liknelser. Det är ett intressant samtal, för det Natan säger om liknelserna sätter också fingret på människans förmåga att vara flytande och flerbottnad. 
 

"Liknelsernas bilder, fortsatte Natan, skall läggas över varandra som tygerna på vävarens hylla, när man lyfter fram en bild i ljuset ska man veta att en ny bild ligger väntande i mörkret, under varje mönster skall ett annat mönster ligga dolt."

Under varje mönster skall ett annat mönster ligga dolt. Det finns så många mönster. Vi lever efter särskilda mönster, vi rör oss efter förutsägbara rutter och vägar som vi har trampat förut. Den nya informationsteknologin gör det väldigt tydligt. I bilen hem vet telefonens kartfunktion att jag är på väg hem och visar mig vägen. Det kan förstås tyckas lite dumt eftersom det är den vägen jag kan bäst av allt. Men så är varken telefonerna eller människorna särskilt smarta i ett avseende. Vi går i samma hjulspår. 

Ibland roar jag mig med att fundera över alla mönster, alla skepnader, alla vägar ett liv har tagit. Någonstans under havets yta finns en plats där alla mönster och avskalade skepnader samlas. Ett korallrev av gamla människor. Vissa blir till fiskar, lysande och klara. Andra blir till stenar som ligger tungt på botten. Anemoner, maneter, böljande organismer som rörs av havet strömmar. Jag tänker att de är lyckliga, för de är fria. De är fria från ångesten och tvånget som band dom till en särskild individ. 

Liknelserna har förlorat sin mening och kan därför vandra sina egna vägar. De finns inte till för ett syfte eller en tolkning utan enbart för sig själva. Kanske kan man tänka samma om Gud? Att Gud saknar annat syfte än att bara finnas till? Kanske är det därför vi har så svårt att förstå, för det finns inget att förstå. 

"Jag säger dig: han är en liknelsegud, allt han skapar är liknelser, människan är en liknelse, havet är en liknelse, fåglarna och fiskar är liknelser, gräshopporna är liknelser, vinet är en liknelse, brödet är en liknelse, din kärlek till Bat Seba är en liknelse! Det finns ingenting, ingenting på jorden och ingenting i himlarymderna som han inte har danat till en liknelse!"

Som en grundsats

“Detta lilla coronavirus har på ett smärtsamt sätt visat oss att mänskligheten är en enda organism och mänsklig existens är endast möjlig i förhållande till andra levande varelser. Begreppet relation bör förstås som en grundsats, som förmåga att älska.” - Arvo Pärt

Jag tänker mycket på frågan "Vad är en människa?" nu. Det är en fråga som nog är omöjlig att svara på, såvida man inte lider av storhetsvansinne eller har fått en släng av tysk idealism eller något annat lika smittsamt med samma symptom. Men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Vad ÄR en människa? Var går hennes gränser? Var börjar och slutar han? Vilket ursprung har han?

Jag vet inte vart man slutar, men jag tror man måste börja i relationen. Om man skall försöka sig på ett sorts Cartesianskt uppfinnande av en första plats så är den platsen inte människan i sig själv, subjektiviteten, utan den platsen måste vara relationen. "Människan föds ofärdig", brukar det heta. Som om vi inte är att räkna med förrän vi vuxit upp och kan gå. Som om idealet är djuren som klarar sig själva. Om man skall undersöka en sådan här fråga tror jag man måste börja med att inte värdera. Inte falla tillbaks på gamla tankar om rätt och fel, om färdigt och ofärdigt, om mål och mening. Människan föds redo. Redo för relation, redo för att sträcka ut sina armar, redo för att kasta ut sina behov i förhoppning om att någon tar emot.

Människans funktion enligt Eagleton

"Vi kan jämföra med en klocka. När en sådan fyller sin funktion och visar korrekt tid är det en bra klocka som gör det som klockor bör göra. "Med risk för att låta lite löjlig", skriver Eagleton, "kan vi säga att den fullföljer sin natur". Men vilken är människans funktion? Vad är vi till för? "Svaret är: absolut ingenting - men det är just detta som är poängen. Vår funktion är att sakna funktion."

Och det är bland annat detta som kapitalismen berövar oss, för "i klassamhället degraderas till och med de förmågor som tillhör oss som art - att arbeta, till exempel, eller att kommunicera - till medel för ett mål. De instrumentaliseras till någon annans förtjänst." Om ett samhälle genom sina institutioner och praktiker tar människan i anspråk som vore hon ett medel och inte ett mål, är vi på väg att gå vilse. Närhelst människors handlingar motivera av någonting som ligger utanför själva handlingarna, närhelst våra liv inte levs för att de ska levas utan för att tjäna något externt syfte bör vi bli misstänksamma. - Nina Björk om Terry Eagleton, ur Samtida Politisk Filosofi, Tankekraft förlag 2015