Återupprepning och repetition

Jag har cyklat vilse på Hisingen. Följde cykelbanan till Älvsborgsbron då den plötsligt upphörde och nu står jag nere vid vattnet precis under Eriksbergskranen. Det är en vacker sensommardag, solen glänser i älvens vatten och på andra sidan ser jag staden med dess tinnar och torn. Men faktumet kvarstår: jag är vilse och får vända om tillbaks från vattnet. Jag cyklar igenom ett nybyggt bostadsområde som verkar bestå av små radhus, inte riktigt tre våningar men inte heller två. Helvita, fyrkantiga, räta linjer och nyplanterade träd. Gatorna har liknande namn, husen är lika, med likadana bilar utanför. Allting är nytt och när den omkringliggande naturen inte kan ge området en känsla av historia så förstärks upplevelsen av att allt detta bara har vuxit upp, under natten, tillsammans med människorna som går runt där. Igår fanns de inte. Idag finns de. Redo att ta sig an livet i den svenska medelklassen.

Det ligger något obehagligt över det hela och inuti mig vilar en känsla av meningslöshet som bara sådana här områden kan ge.

På kvällen läser jag om naturen, om hur blommor och träd och växter kopierar sig själva. Hur varje ny blomma som växer bara är en kopia av den ursprungliga blomman och jag ser framför mig hur åkrarna och fälten liksom fylls av replikor, av kopior utan egen vilja utan eget mål. En armé av viljelösa monster, utklädda till vackra ängsliljor. Och egentligen gäller ju detsamma för djur och även människor. Biologiskt sett är vi blott kopior av något annat, av någon annan. Varje cell i vår kropp är en klon av någon annan, en delning från originalet. Hela våra liv är inte långt mer än ett A4 i en kopieringsmaskin. Men det är biologiskt. Vi har ju något annat också, kulturen, själen, anden eller vad man vill kalla det. Den fria viljan, det som kan transcendera våra biologiska, materiella, villkor och forma våra liv till något annat än en simpel kopia.

Kanske är det den känslan som vilar i mig när jag cyklar igenom radhusområdet, känslan av att den fria viljan förr eller senare faller under biologins villkor av återupprepning och repetition.

Livet i skuggan av döden

"Den största upptäckt som gjorts av människan, en upptäckt som gjort henne så speciell och hennes sinnesfrid, hennes känsla av säkerhet, så svår att erövra, var dödlighetens faktum: en universell, oundviklig och omedgörlig död som väntade varje enskild medlem av människosläktet. Människan är den enda levande varelse som vet om att hon ska dö och att det inte finns någon möjlighet att fly undan döden. Alla måste inte nödvändigtvis 'leva till döden', som Heidegger hävdade, men alla måste leva sina liv i skuggan av döden. Människan är den enda levande varelse som vet om sin egen förgänglighet, och eftersom hon vet att hon bara är tillfällig kan - måste - hon också föreställa sig evigheten, en ständig tillvaro som till skillnad från hennes egen saknar början och slut. Och sedan hon väl har föreställt sig evigheten står det klart att de två slagen av tillvaro har mötespunkter men inga gångjärn eller nitar." - Zygmunt Bauman "På spaning efter politiken", s. 44.