Ur synopsis till uppsats:
Dikten Sorg och Glädje av Harry Martinson inleds med raden: ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.” När Harry Martinson så beskriver sorgens ursprung i den glädje man en gång hade och som man nu förlorat så tycks det både sant och riktigt. All sorg har sitt ursprung i en glädje, i en känsla av lycka eller helhet som nu gått förlorad. Denna visdom som Harry Martinson förmedlar i sin dikt verkar dock vara något som i denna postmoderna tid är alltmer bortglömt.
För vad händer om vi vänder på den frasen och istället skriver: ”Varje glädje har djup sorg som sitt ursprung”? Är det inte snarare denna fras som är den moderna människans ontologiska credo? Den moderna människan som har blivit allt mer involverad i den globala kapitalismens hämningslösa framfart världen över. För är det inte så att kapitalismen, istället för att få oss att stanna upp och undersöka glädjens och sorgens ursprung, ständigt pressar oss vidare, till nya begär, till nya möjligheter och till något annat, något bättre, som kan fylla tomrummet som uppstår efter den djupa sorgen?
Den djupa sorg som jag här beskriver är det tomrum som uppstår efter det förlorade Tinget. Subjektets framträdande och inlemmande i världen är grundat i den symboliska kastrationen, en grund som till sin form är rent utopisk då det Ting som objektet tror sig sakna aldrig egentligen har varit i subjektets ägo. Subjektets inneboende splittrade karaktär delas så upp i två delar, en intern och en extern där den externa får imaginär kropp i ”verklighetens krav” medan den interna får kropp i det egna begäret. Så ställs alltså begäret mot verkligheten i kampen om Tinget. Men eftersom det inte är en kamp som någon kan vinna så blir subjektet istället fokuserat vid objet petit a (Det objekt som upphöjs till statusen av ett Ting). Begäret riktas så i ett försök att nå Tinget istället mot objet petit a, ett objekt som i sig inte heller existerar utan snarare är en tom form, en plats, som kan fyllas av vilket objekt som helst.
Och är det inte på detta sätt, med ovanstående logik, som man kan förstå parafrasen på Harry Martinsons dikt, på hur glädjen har sitt ursprung i sorg? Den glädje vi får i begärsuppfyllnaden, genom att placera ett objekt i (det förlorade) Tingets tomma plats (objet petit a) förvandlar sorgen (förlusten av Tinget) till glädje och gör därmed sorgen till ursprung för glädjen.
Och är det inte samtidigt här som kapitalismen blir den värsta (och bästa) bundsförvanten? Eftersom kapitalismens logik inte heller, liksom psykets logik, innefattar ett status quo, ett tillstånd där produktionen och konsumtionen når en harmonisk balans, eftersom det även i kärnan av kapitalismen finns en intern negation som tvingar kapitalismen till att ständigt producera nya begärsobjekt? Kapitalismen upphöjer så den glädje som är grundad i sorgen (förlusten över Tinget) till universalitet och till den enda allmänna och accepterade livsåskådningen. Och då denna universella livsåskådning är i sig ”oideologisk” (förstått som ej grundad i begrepp som människovärde, gudssyn o.d.) och utgör den enda tolkningsramen för människors liv så innebär det att den moderna människan står försvarslös inför trauman såsom krig, terrorattacker, miljökatastrofer o.s.v. som då plötsligt inte kan ges en mening. Istället för att kunna se en mening med de katastrofer som drabbar den moderna människan så upplevs det som om den utsätts för ett abstrakt våld. Ett våld, ett trauma, som inte kan tolkas, förstås eller ges någon mening. Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till. Eftersom vi, i denna postreligiösa värld, inte kan ge mening till det abstrakta våldet så upplevs alla typer av våld, katastrofer, fysiskt våld, social utstötning som tillhörande samma kategori och således producerar allt våld samma effekter.
Och det är just dessa effekter, menar Malabou, som skapar det posttraumatiska subjektet. Ett subjekt som utsätts för trauma som det inte kan integrera, ett subjekt som blir apatiskt, som saknar emotionell inlevelse – ett subjekt som inte längre är ”i världen”, ett subjekt som lever döden som en form av liv, Freuds dödsdrift förkroppsligad. Eftersom den Freudianska definitionen av trauma är ett yttre våld som resonerar mot ett tidigare libidinöst trauma så blir detta abstrakta våld alltså ett våld som inte kan ges mening, eller som kan resonera i ett tidigare trauma. Eftersom det abstrakta våldet som skapar posttraumatiska subjekt förstör, så att säga, subjektet så kan det omöjligtvis finnas något libidinöst eko menar Malabou, subjektet kan helt enkelt inte finna någon njutning (jouissance) i sitt eget förstörande.
Malabou menar vidare att det är denna vår brist på mening som gör att sociala konflikter berövas på sin dialektik av politisk kamp och sociala konflikter blir lika anonyma som naturkatastrofer. En heterogen blandning av natur och politik uppstår där ”politik utraderar sig självt som sådan och tar formen av natur, och naturen försvinner för att anta politikens mask.” På så sätt menar Žižek att den globala kapitalismen skapar en ny form av sjukdom som i sig är global, likgiltig inför de mest grundläggande distinktioner såsom den mellan natur och kultur.
Som sista del i denna synopsinledning vill jag så återigen knyta det våld som skapar det posttraumatiska subjektet till dess libidinösa eko. Malabou menar visserligen att det inte finns någon klangbotten att resonera mot i och med förstörelsen av subjektet och skapandet av det postraumatiska subjektet. Žižek menar dock att det är just det som det gör. För är inte skapandet av det posttraumatiska subjektet en upprepning av den ursprungliga symboliska kastrationen. Den ontologiska sorgen som varje subjektet skapas ur? Är det inte bara en upprepning av subjektets inlemmande i världen, det sätt subjektet tar signifikantens plats i det symboliska nätverket, det sätt som subjektet byter ut allt som är ”jag” mot det som det symboliska nätverket säger att ”jag” är?
