"Om ett träd faller i skogen..."

Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? 

 Frågor om verklighet och objektivitet har funnits länge i vår kultur. Redan de gamla grekerna (ibland är uttrycket faktiskt tillåtet!) funderade över om världen vi ser stämmer överens med världen som vi upplever den, eller annorlunda uttryckt: om ”världen där ute” ser likadan ut som ”världen därinne”, i våra huvuden.

Och frågan om trädet som faller i skogen sätter det hela på sin spets. Självklart gör det ett ljud, eftersom vi vet att alla träd som faller i skogen gör ljud i form av ljudvågor som färdas genom luften. Samtidigt så hörs ju inte ljudet eftersom hörsel är en interaktion mellan ljudvågor och en mottagare, i det här fallet det mänskliga örat. Det går alltså inte att höra något om inget registrerar det som ”gör ljudet”. Lika lite som det går att höra något i rymden då det inte finns någon luft som kan frakta ljudvågorna till en mottagare.

Frågan om trädet i skogen rör sig alltså kring frågan om materia och begreppet händelse, skulle man kunna säga. Hörs det? Syns det? Händer det? Tar händelsen plats? Äger den rum? Och det är också här som en av frågans begränsningar blir tydlig, en begränsning som inte tar i beaktande skillnaden mellan natur och kultur, mellan ett mänskligt sätt att betrakta omgivningen och naturens sätt att betrakta omgivningen (eller snarare naturens sätt att inte betrakta omgivningen).

En klassisk parodi på frågan om trädet i skogen lyder: ”Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, var är dom då?” Ett skämt förvisso, men det sätter frågan i dess rätta perspektiv, för implicit i frågan ligger ju faktiskt ett mänskligt synsätt. Kan upplevelsen upplevas? Och om den inte kan det, är det då en upplevelse? Är det en händelse om ingen är där och deltar i händelsen? Det är ju enbart utifrån vår, kulturella, synpunkt som frågan ens uppstår. Det är genom vårt språk som vi har möjlighet att ifrågasätta händelser. Ur ett naturligt perspektiv, utifrån den ”stumma” naturens synpunkt så händer ju egentligen ingenting. Trädet upplever sig inte stå i fokus för händelsen, trädet faller inte, trädet gör inget ljud. Trädet är materia, kulturellt dött, organiskt levande, men utan medvetande och perspektiv.

För trädet, för naturen, är det inte en händelse som tar plats. Trädet är. Oavsett om det ligger eller står. Det är. Oavsett om det är levande eller dött. Det är. Det är först när den rent materiella händelsen av att ett träd faller transcenderas, ges en större betydelse och mening, som händelsen också äger rum. Det är först när den stumma naturen kläs i ett språk som det upphör att vara och plötsligt kan bliva. Det är i vårt medvetande som trädet blir fallande, som trädet gör ett ljud. Trädet ges en betydelse som tolkar in händelsen i den kulturella ram som är vårt språk och den materiella naturen får en transcenderad betydelse.

Och denna transcenderade betydelse som ges handlar väldigt lite om trädet i sig, för i fokus för frågan står inte trädet eller naturen, utan vi som mänsklighet och kultur. Det är vår ängsliga kultur som ifrågasätter sig själv, det är vi som ifrågasätter våra sinnen och våra livsvillkor. Det som bara är behöver ingen tolkningsram eller språk, det kan fortsätta vara. Men det som kan bliva måste alltid ifrågasättas. Det som kan bliva, det som kan förändras och tvivla är ständigt i behov av bekräftelse och mening.

Och i slutändan tänker jag att frågan handlar om just det, om en mänsklighet som söker efter mening i livet och ett svar hos döda ting. Eller för att travestera parodin: ”Om ett träd faller i skogen men jag inte hör det, vad är jag då?”

Sanningen i myten

Vad finns det egentligen för sanning i en myt? Hur kan de fundamentala myterna, berättelserna och historierna om vår tids skapelse, om tidernas begynnelse, historierna om skador som skett och synder som begåtts långt före vi var födda bära någon mening för oss idag?

Först ur Emi-Simone Zawalls understreckare om Bruno Schulz:

I essän ”Mytologiseringen av verkligheten” (1936) beskrev Schulz hur han föreställde sig att det fanns en oerhört stark relation mellan verklighet, språk och mytologi. Han menade att språket i begynnelsen härstammade från ett enda ord, och att detta Ord var detsamma som Myten. Myten genererade i sin tur Meningen som i sin tur genererade Verkligheten. Det som inte är meningsfullt är inte heller verkligt, resonerade Schulz. Verkligheten är Ordets skugga. 

(SvD, tipstack till "Den Andra världen" i P1)

 Sen Slavoj Žižek på samma tema:

The basic lesson of the Hamlet myth is thus that the "mythical" form of the narrative content is not the starting point, but the end-result of a complex process of displacements and condensations: it is not enough to say that today's myths are faked, inauthentic retro artifacts - the notion of a faked imitation of the myth should be radicalized into the notion that myth AS SUCH is a fake. Heidegger located the Greek breakthrough, the founding gesture of the "West," in the overcoming of the pre-philosophical mythical "Asiatic" universe: the greatest opposite of the West is "the mythical in general and the Asiatic in particular." However, this overcoming is not simply a letting-behind of the mythical, but a constant struggle with(in) it: philosophy needs the recourse to myth, not only for external reasons, in order to explain its conceptual teaching to the uneducated crowds, but inherently, to "suture" its own conceptual edifice where it fails in reaching its innermost core, from Plato's myth of the cave to Freud's myth of the primordial father and Lacan's myth of lamella. Myth is thus the Real of logos: the foreign intruder, impossible to get rid of, impossible to remain fully within it. Therein resides the lesson of Adorno's and Horkheimer's Dialectic of Enlightenment: Enlightenment always already "contaminates" the mythical naive immediacy; Enlightenment itself is mythical, i.e. its own grounding gesture repeats the mythical operation. And what is postmodernity if not the ultimate defeat of the Enlightenment in its very triumph: when the dialectic of Enlightenment reaches its apogee, the dynamic, rootless postindustrial society directly generates its own myth. 

(Slavoj Žižek, "From the Myth to Agape")

För sent att återvända (del 1)

"Att det främmande och gåtfulla var något som angick oss hade fört mina tankar till änglarna, dessa mystiska skapelser som inte bara hade del i det gudomliga utan också i det mänskliga, och således bättre än någon annan figur förmedlade dubbelheten i det främmandes natur. Samtidigt var det något djupt otillfredsställande med både målningarna och änglarna, eftersom de bägge på ett så grundläggande sätt tillhörde det förflutna som vi hade lagt bakom oss, som inte längre passade in i den värld vi hade skapat, där det stora, det gudomliga, det högtidliga, det heliga, det vackra och det sanna inte längre var vedertagna storheter utan tvärtom något tvivelaktigt och rentav löjligt. Det betydde att det stora utanför som fram till upplysningstiden var det gudomliga, bringat till oss med uppenbarelsen, och som i romantiken var naturen, där uppenbarelsens begrepp var det sublima, inte längre hade något uttryck. I konsten var det som var utanför synonymt med samhället, alltså den mänskliga anhopningen, vilket den med sina koncept och sin relativitet opererade helt och hållet inom. I den norska konsthistorien kom brytningen med Munch, det var i hans målningar som människan för första gången tog upp all plats. Medan man fram till upplysningstiden underordnade människan det gudomliga, och man i romantiken underordnade människan det landskap hon avbildades i - bergen är höga och våldsamma, samtidigt som människorna undantagslöst är små - råder det omvända förhållandet hos Munch. Det är som om det mänskliga slukar allt, gör allt till sitt. Bergen, trädet, haven och skogarna allt är färgat av det mänskliga. Inte människans handlingar och yttre liv, utan människans känslor och inre liv. Och när människan en gång hade tagit över tycks det inte ha funnits någon återvändo, precis som det inte fanns någon återvändo för kristendomen då den under de första århundradena av vår tid började sprida sig som en skogsbrand över Europa. Människorna hos Munch är gestaltade, deras inre får yttre form, får världen att skaka, och det som därefter lämnades kvar när dörren väl hade öppnats var världen som gestaltning; hos målarna efter Munch är det själva färgerna, själva formerna, inte vad de föreställer som är känsloladdade." (Kael-Ove Knausgård, Min Kamp 1, s. 227f.)

Bibeltolkning och galenskap

I gårdagens DN skriver Karin Johannison om galenskapens historia utifrån Carl von Linnés föreläsningar från 1700-talet som nu publicerats i bokform. Artikeln handlar om det övergripande problemet att jämföra gamla diagnoser med nya, att försöka ta en diagnos från en tidsepok och jämföra den med samma diagnos från en annan tidespok. Karin Johannison påvisar i artikeln hur sjukdomar, även om de var vetenskapligt belagda, allt som oftast ändå är kulturellt betingade.

"Man kan le överseende åt dåtidens varianter på psykisk sårbarhet (på samma sätt som framtiden kan le åt våra nojor, melankolier och utbrändheter). I själva verket ger de en unik tillgång till 1700-talets människa, hennes känslor och levda psykiska liv liksom till gränsvärdena mellan sjukt och friskt. Ta exemplet nostalgi, hemlängtan. Då ansågs det vara ett svårt och ibland dödligt tillstånd därför att så många, särskilt unga män, befann sig som soldater eller arbetsfolk långt hemiftån utan att veta om de någonsin skulle få återvända. /.../ Ända fram till 1800-talets andra hälft ansåg läkare att den fatala varianten [av melankoli] kunde bekräftas vid obduktion i form av bristningar i hjärtats eller hjärnans stora blodkärl."

Kirsten Dunst i Lars von Triers "Melancholia" (2011)

När jag läser hennes artikel så tänker jag på hur vi läser och tolkar bibeln idag. Ett dilemma som uppstår i dagens läsning av bibeln är att de sjukdomar och diagnoser som existerar i bibelns värld inte alltid existerar i våran värld. Ta exempelvis berättelsen om Legion, en man som var besatt av orena andar. Första frågan som uppstår vid en läsning av den berättelsen är: Var finns dom orena andarna idag? Var tanken på orena andar enbart en kulturell/religiös tanke på den tiden eller är det så att vi idag har förskjutit de orena andarnas verklighet till en mytologi? Är det så att Legion led av schizofreni (en vanlig tolkning i dagens läsningar)? Eller är det så att det inte ens går att jämföra den tidens diagnos med en diagnos idag? Är våra världar så kulturellt skilda att vi inte längre har några möjligheter att begripa den tidens diagnoser?

Karin skriver vidare:

"Så frågan är vad vi ska ha historisk diagnostik till. Som ett slags kuriosa i marginalen av vårt upplysta nu? För att identifiera och korrekt förklara tillstånd (till exempel depression eller psykos) som man förr hade konstiga föreställningar om? Men här tar man risker; det är vanskligt att överföra psykiatriska diagnoser från ett historiskt sammanhang till ett annat. Snarare är historisk diagnostik en exklusiv möjlighet att förstå ett tidsbundet spektrum av känslor, ångestformer och beteenden, och hur gränsen mellan friskt och sjukt ständigt omformas."

Och här tror jag hon når en fin slutsats även för exegeter och bibelläsare idag. Vi kanske inte måste översätta evangeliernas texter till nutida metaforer och diagnoser. Vi kanske inte ens behöver se hela bibeln som ett dokument som skall anpassas till oss idag, utan se det som en "exklusiv möjlighet" att titta in i en människa som levde för flera tusen år sedan, att se den människans ångest och existentiella problem. Se det som en möjlighet att fokusera på hur Jesus gjorde för att befria den tidens människa från sin ångest, inte överföra den tidens ångest till våran.

Duras vs. Kotsko

Att rädas det obekväma:

”Främlingen tänker inte på vad han säger, han pratar mekaniskt, men istället för att vara tyst, istället för att dö. Han gömmer någonting inom sig som han inte vet hur han ska uttrycka, tala om. Därför att han inte vet vad det är. Han vet inte hur man talar om döden. Inför sig själv är han som mannen och barnet inför honom. Mannen och barnet vet det. Mannen kommer att tala istället för främlingen, liksom han kommer att tiga. Alla dessa försök görs för att fördriva tystnaden. En sak är säker. Om tystnaden inte hade trängts undan av de båda männen, så skulle ett farligt skede öppna sig för alla, för barnen, för främlingen, för mannen. Det första ordet man tänker på för att beskriva det ordet är vansinne.”

(Margeruite Duras, Smärtan, s. 172.)

Att njuta av det obekväma:

”In any case, opportunities to enjoy the community of awkwardness are always there, always available, always ready to erupt, because awkwardness is undefeatable. Social orders arise and perhaps evolve and eventually fall, but awkwardness will endure as long as we remain human because it is what makes us human.”

( Adam Kotsko, Awkwardness, s. 89.)

Eagleton om transcendensens materiella bas

"If you are to be free to turn your thoughts to higher, purer things, you need to be excessively well-heeled. To be free demands leisure, which in turn requires material resources – and if everyone is to be free, material resources beyond the wildest dreams of the most avaricious banker. In classical Marxist terms, the material base needs to be developed to the point where it can simply negate itself. At a certain point of superabundance, the material transcends itself.

The dialectical Marxist twist is that only materiality will release you from the dull compulsion of the material. Freedom does not mean being free of determinations, but being determined in such a way as to sit transformatively loose to one’s determinants; and communism, which would allow you do precisely this in material terms, is in this sense the acme of human freedom. That only the material will emancipate you from the material: this, surely, is the true riposte to the various varieties of idealism, not the claim that we must at all costs stay tenaciously loyal to how things are, or respect the density and objectivity of the material world."

- Terry Eagleton, Communism: Lear or Gonzalo?, Costas Douzinas & Slavoj Žižek (red.), The Idea Of Communism, s. 102, Verso, London, 2010.

...both bird and flight

It should be noted that dance, which is both bird and flight, is also everything that the infant designates. Dance is innocence, because it is a body before the body. It is forgetting, because it is a body that forgets its fetters, its weight. It is a new beginning, because the dancing gesture must always be something like the invention of its own beginning. And it is also play, of course, because dance frees the body from all social mimicry, from all gravity and conformity. A wheel that turns itself: this could provide a very elegant definition for dance. Dance is like a circle in space, but a circle that is its own principle, a circle that is not drawn from the outside but rather draws itself. Dance is the prime mover: every gesture and every line of dance must present itself not as a consequence, but as the very source of mobility. And finally, dance is simple affirmation, because it makes the negative body — the shameful body — radiantly absent. Dance lends itself to the traversal of innocence by power. It manifests the secret virulence of what initially appeared as fountain, bird, childhood. 

- Alain Badiou, “Dance as a Metaphor for Thought” (Handbook of Inaesthetics)

The murder of a thing

“Word is murder of a thing, not only in the elementary sense of implying its absence - by naming a thing, we treat it as absent, as dead, although it is still present - but above all in the sense of its radical dissection: the word 'quarters' the thing, it tears it out of the embedment in its concrete context, it treats its component parts as entities with an autonomous existence: we speak about color, form, shape, etc., as if they possessed self-sufficient being.”  

― Slavoj Žižek, Enjoy Your Symptom!: Jacques Lacan in Hollywood and Out

A God that does not exist

Slavoj Žižek avslutar sin senaste bok Living in the End Times med följande rader vilka sammanfattar hans teologiska agenda på ett något makabert sätt:

If theology is again emerging as a point of reference for radical politics, it is so not by way of supplying a divine "big Other" who would guarantee the final success of our endeavors, but, on the contrary, as a token of our radical freedom in having no big Other to rely on. It was already Dostoevsky who showed how God gives us both freedom and responsibility - he is not a benevolent Master steering us to safety, but the one who reminds us that we are totally left to our own devices. This paradox lies at the very core of the Protestant notion of Predestination: Predestination does not mean that since everything is determined in advance we are not really free; rather it involves an even more radical freedom than the ordinary one, the freedom to retroactively determine (that is, change) one's Destiny itself.

The God we get here is rather like the one in the Bolshevik joke about a talented Communist propagandist who, after his death, finds himself sent to Hell. He quickly sets about convincing the guards to let him go to Heaven. When the Devil notices his absence, he pays a visit to God, to demand that the propagandist be returned to Hell. However, as soon as the Devil begins his address, starting with "My Lord...," God interrupts him saying: "First, I am not your Lord but a comrade. Second, are you crazy for talking to fictions - I don't even exist! And third, be quick otherwise I'll miss my Party meeting!" This is the kind of God needed by the radical Left today: a God who has fully "become a man," a comrade amongst us, crucified together with two social outcasts, who not only "does not exist" but also knows this himself, accepts his own erasure, passing over entirely into the love that binds all members of the "Holy Ghost," that is, the Party or emancipatory collective.

The non-sense of nonsense

Det är någonting som tilltalar mig hos Chad Hagen och hans "Nonsensical Infographics", någonting som går bortom den uppenbara skönheten i hans grafiska designer. Jag misstänker att det som tilltalar mig mest är just den frånvarande tolkningsramen, icke-meningen som här finns i bilder som vanligtvis brukar vara övertolkade och fyllda med, oftast missledande, statistiska analyser. (Något som kanske bäst exemplifieras med Mark Twains klassiska citat: "Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.")

Vad vi kan se i Hagens verk är så själva formen för förståelsen utan innehållet, vilket naturligtvis kan verka meningslöst eller löjligt (vilket han ju medger när han döper bilderna till "Nonsensical"). Men är det inte samtidigt så att de renderar en mening bortom alla tolkade meningar istället? Är det inte en nästintill sublim bild som framträder, en bild som vi inte kan lyckas fylla med förståelse, som vi inte kan passa in i vårt logiska tänkande? På detta sätt framträder ju just meningen som så mycket mer närvarande, just genom den märkbara avsaknaden av den. Istället för att meningen presenteras för oss, i texter och rubriker, så finns meningen med dessa modeller ingenstans att finna. Och är det inte så att Hagens verk således lyckas att presentera meningen som sådan, när vi konfronteras med en modell som vårt tänkande inte kan integrera i sitt vanliga logiska sammanhang? En ren mening, abstraherad från sitt sammanhang och frilagd inför oss.

Den rena skillnaden

I ett tidigare inlägg skrev jag om Malevichs målning Black Square och hur han i den lyckades uttrycka den rena, icke-objektiva skillnaden, den skillnad som inte är en skillnad mellan bestämda objekt, en skillnad som därigenom inte heller blir abstrakt (Hegel), sexualiserad (Freud), ansiktliggjord (Deleuze), överbestämd... välj vilket ord du vill. I Milbanks/Žižeks bok, The monstrosity of Christ, beskriver Žižek hur denna skillnad kan beskrivas och hur Alan Badiou menar att det är just skillnaden som är den ontologiska grunden, den grunden varifrån subjektet och världen skapas:

That is Badiou’s ontological breakthrough: the primordial opposition is not that of One and Zero, but that of Zero and multiplicities, and the One emerges later. To put it even more radically: since only Ones fully “really exist,” multiplicities and Zero are the same thing (not one and the same thing): Zero “is” multiplicities without Ones which would guarantee their ontological consistency.

There is a detail which, perhaps, tells a lot about the difference between Europe and the USA: in Europe, the ground floor in a building is counted as 0, so that the floor above it is the “first floor,” while in the USA the “first floor” is at street level. In short, Americans start to count with 1, while Europeans know that 1 is already a stand- in for 0. Or, to put it in more historical terms:

Europeans are aware that, before we start counting, there has to be a “ground” of tradition, a ground which is always- already given and, as such, cannot be counted; while the USA, a land with no premodern historical tradition proper, lacks such a “ground”—things begin there directly with self- legislated freedom, the past is erased (transposed onto Europe).

So which of these two positions is closer to the truth? Neither—it is only in Poland that they seem to have found the proper solution to this alternative: in hotel elevators, they skip 1 altogether, i.e., they start to count fl oors with 0 and then pass over directly to 2. When, in a Warsaw hotel, I asked the porter how one can jump directly from 0 to 2, I was taken aback by the simple truth of his answer—after a moment of perplexity, he told me: “Well, I guess that the moment one starts to count the floors, the ground floor itself must be counted as one. . . .”

He got it right: “one” is originally not the number which follows zero, but zero itself counted as one—only in this way can the series of counted “ones” start (one One, then another One, etc., ad infinitum); the original multiplicity, the correlate of the void, is not to be confused with this series of Ones. This solution is thus based on the correct insight which Badiou developed in his ontology: reality is a multiplicity in which the void and the multiple coincide, i.e., the multiple is not composed of “ones,” but is primordial. - (Monstrosity of Christ, s. 90f.)

Vad jag finner intressant, förutom det sätt som Žižek lyckas kritisera Amerikas historielöshet genom en studie av våningsplansnumrering, är att den ontologiska grunden inte är en organisk enhet eller harmonisk helhet, utan en splittrad mångfald och att denna mångfald alltså inte är uppbyggd av "ettor", av de bestämda objekten som om man adderar dem får totalsumman av universum av. Nej, tvärtom, totalsumman av universum är mångfald, eller tomrum beroende på hur man ser det, och det är endast genom bestämmandet som ettorna framträder. Ettorna är alltså deriverade ur den stora mångfalden, inte byggstenarna för universum.

A postmodern metaphor of the sun

//


"When [the soul] is firmly fixed on the domain where truth and reality shine resplendent it apprehends and knows them and appears to possess reason."
Metaphor of the sun - Plato

//



Untitled (Man at Fire) - Teun Hocks, 1990

//

Deleuze och skillnaden

”Att känna en intensitet är att ovillkorligen ha upplevt en klyfta, en skillnad, en skillnad i intensitet, en skillnad mellan 1 och 0, det förnimbara och det oförnimbara, eller mellan en intensitet som har försvunnit och en som just fötts.”