Frågor om verklighet och objektivitet har funnits länge i vår kultur. Redan de gamla grekerna (ibland är uttrycket faktiskt tillåtet!) funderade över om världen vi ser stämmer överens med världen som vi upplever den, eller annorlunda uttryckt: om ”världen där ute” ser likadan ut som ”världen därinne”, i våra huvuden.
Och frågan om trädet som faller i skogen sätter det hela på sin spets. Självklart gör det ett ljud, eftersom vi vet att alla träd som faller i skogen gör ljud i form av ljudvågor som färdas genom luften. Samtidigt så hörs ju inte ljudet eftersom hörsel är en interaktion mellan ljudvågor och en mottagare, i det här fallet det mänskliga örat. Det går alltså inte att höra något om inget registrerar det som ”gör ljudet”. Lika lite som det går att höra något i rymden då det inte finns någon luft som kan frakta ljudvågorna till en mottagare.
Frågan om trädet i skogen rör sig alltså kring frågan om materia och begreppet händelse, skulle man kunna säga. Hörs det? Syns det? Händer det? Tar händelsen plats? Äger den rum? Och det är också här som en av frågans begränsningar blir tydlig, en begränsning som inte tar i beaktande skillnaden mellan natur och kultur, mellan ett mänskligt sätt att betrakta omgivningen och naturens sätt att betrakta omgivningen (eller snarare naturens sätt att inte betrakta omgivningen).
En klassisk parodi på frågan om trädet i skogen lyder: ”Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, var är dom då?” Ett skämt förvisso, men det sätter frågan i dess rätta perspektiv, för implicit i frågan ligger ju faktiskt ett mänskligt synsätt. Kan upplevelsen upplevas? Och om den inte kan det, är det då en upplevelse? Är det en händelse om ingen är där och deltar i händelsen? Det är ju enbart utifrån vår, kulturella, synpunkt som frågan ens uppstår. Det är genom vårt språk som vi har möjlighet att ifrågasätta händelser. Ur ett naturligt perspektiv, utifrån den ”stumma” naturens synpunkt så händer ju egentligen ingenting. Trädet upplever sig inte stå i fokus för händelsen, trädet faller inte, trädet gör inget ljud. Trädet är materia, kulturellt dött, organiskt levande, men utan medvetande och perspektiv.
För trädet, för naturen, är det inte en händelse som tar plats. Trädet är. Oavsett om det ligger eller står. Det är. Oavsett om det är levande eller dött. Det är. Det är först när den rent materiella händelsen av att ett träd faller transcenderas, ges en större betydelse och mening, som händelsen också äger rum. Det är först när den stumma naturen kläs i ett språk som det upphör att vara och plötsligt kan bliva. Det är i vårt medvetande som trädet blir fallande, som trädet gör ett ljud. Trädet ges en betydelse som tolkar in händelsen i den kulturella ram som är vårt språk och den materiella naturen får en transcenderad betydelse.
Och denna transcenderade betydelse som ges handlar väldigt lite om trädet i sig, för i fokus för frågan står inte trädet eller naturen, utan vi som mänsklighet och kultur. Det är vår ängsliga kultur som ifrågasätter sig själv, det är vi som ifrågasätter våra sinnen och våra livsvillkor. Det som bara är behöver ingen tolkningsram eller språk, det kan fortsätta vara. Men det som kan bliva måste alltid ifrågasättas. Det som kan bliva, det som kan förändras och tvivla är ständigt i behov av bekräftelse och mening.
Och i slutändan tänker jag att frågan handlar om just det, om en mänsklighet som söker efter mening i livet och ett svar hos döda ting. Eller för att travestera parodin: ”Om ett träd faller i skogen men jag inte hör det, vad är jag då?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar