Men för att ge mer förståelse måste jag först försöka beskriva skillnaden mellan "natur och kultur", eller mellan människa och djur. För vad är det som skiljer människan som varelse från djuren? Enligt Žižek är
det som i oss som är "mer än naturen", det som gör att vi, ”står över djuren” (om uttrycket tillåts), det steg som skiljer människan från djuren, lika med steget från instinkt till begär med uppkomsten av driften som ”den försvinnande förmedlaren” mellan dessa båda begrepp och således även mellan natur och kultur.
Det första som bör klarläggas är alltså skillnaden mellan instinkt och drift, där instinkt är det som vi kanske tänker på i naturliga termer, såsom behovsuppfyllnad, med ett klart och tydligt mål och som är fixerad vid ett särskilt objekt. Behovet att äta kan uppfyllas av mat, behovet av sömn kan uppfyllas av att sova, osv. Driften, däremot, är inte fixerad vid - och kan inte tillfredsställas av - ett enskilt objekt utan är snarare det ständiga cirkulerandet runt detta objekt, detta mål för dess drift, ett mål som, i motsats till biologiska behov, inte kan uppfyllas. Målet för driften är inte ett objekt, eller en sak utan självaste Tinget. (I subjektets ontologiska historia ingår en antagen förlust av det ursprungliga Tinget, en förlust som alltså aldrig skett men vars melankoliska minne ändå är konstituerande för subjektet som sådant.) Man kan likna skillnaden mellan instinkt och drift som skillnaden mellan en bumerang. En gång i tiden användes bumerangen som ett jaktredskap vars huvudsakliga mål var att fälla ett byte, nuförtiden används bumerangen som en leksak vars enda syfte är att kastas och komma tillbaka igen.
Det första som bör klarläggas är alltså skillnaden mellan instinkt och drift, där instinkt är det som vi kanske tänker på i naturliga termer, såsom behovsuppfyllnad, med ett klart och tydligt mål och som är fixerad vid ett särskilt objekt. Behovet att äta kan uppfyllas av mat, behovet av sömn kan uppfyllas av att sova, osv. Driften, däremot, är inte fixerad vid - och kan inte tillfredsställas av - ett enskilt objekt utan är snarare det ständiga cirkulerandet runt detta objekt, detta mål för dess drift, ett mål som, i motsats till biologiska behov, inte kan uppfyllas. Målet för driften är inte ett objekt, eller en sak utan självaste Tinget. (I subjektets ontologiska historia ingår en antagen förlust av det ursprungliga Tinget, en förlust som alltså aldrig skett men vars melankoliska minne ändå är konstituerande för subjektet som sådant.) Man kan likna skillnaden mellan instinkt och drift som skillnaden mellan en bumerang. En gång i tiden användes bumerangen som ett jaktredskap vars huvudsakliga mål var att fälla ett byte, nuförtiden används bumerangen som en leksak vars enda syfte är att kastas och komma tillbaka igen.
Denna onaturliga, och på samma gång omänskliga, drift måste på något sätt försöka stävjas för att subjektet skall kunna inlemmas tillbaks till en ”naturlighet”. Och för att göra detta träder så Lagen in och förbjuder tillträde till Tinget, driftens egentliga mål och låter subjektet inkorporeras i sin andra natur, det vi kallar "kulturen". Lagen/förbudet uppstår alltså som ett sätt att hindra människan att fastna vid sin fixering av Tinget och genom kulturen stävja detta onaturliga och omänskliga cirkulerande kring det.
Problemet är bara att subjektet ständigt är kopplat till Tinget. Lagens förbud hindrar visserligen driften, men tanken på att nå full tillfredsställelse är ändå kvar. Istället för driften uppkommer så begäret. Eftersom vägen till Tinget är blockerad av Lagen/förbudet så riktas begäret till andra ting, andra objekt, nämligen det som med en Lacansk term kallas för objet petit a, "objektet som upphöjs till statusen av ett Ting". Objet petit a är det som bryter driftens cirkulära rörelse, men istället för en fixering vid ett objekt (Tinget) kan nu subjektet få en fixering till vilket objekt som helst. Och kanske är det därför som dagens beroende ter sig i så många olika former, alkohol, droger, rökning, sex, shopping, spel och dobbel - alla är de olika sätt att försöka nå Tinget i sig.
En annan viktig aspekt av denna förståelse är att begäret alltid är förmedlat. Där driften hade sin objekts-orsak klar (Tinget) så är begärets objekts-orsak (objet petit a) aldrig frånkopplad det symboliska nätverket. Det är alltid den Andres begär som är konstituerande för subjektets begär. Antingen om den Andre begär något som vi också begär, eller om vi begär något för att väcka den Andres begär för oss, så är det alltid förmedlat. Och det är kanske på detta sätt som vi kan förstå äpplet i Paradiset som historiens första objet petit a. Med människans särställning över djuren i de två skapelseberättelserna så har det faktiskt redan etablerats ett tillstånd där driften är aktiv, driften som ju är det ”överflöd” som människan har, vilket skiljer kulturen från naturen.
Och det är så vi kan tolka förbudet att äta från kunskapens träd, som ett förbud mot driftens ständiga cirkulerande kring sitt mål, som ett sätt att ställa Lagen framför tillgången till Tinget.
Men det som uppstår istället är alltså begäret, och objet petit a. Det objekt som förhindrar den cirkulära rörelsen, som bryter driftens vilja och fixering vid Tinget, men som samtidigt kastar ut subjektet i världen. Som tvingar subjektet att hitta ständigt nya ersättare till det förlorade Tinget.