I kretsen av minnen

Jag vill sitta lutad emot mörkrets rygg,
ett litet tag till.
Ett litet tag till i kylan
med mina minnen.

När vi inte längre kan se varandra,
inte längre tala med varandra,
inte längre känna värmen från varandras kroppar,
är det i minnet som vi möts igen.

Och alla orden,
de vi sa och de vi glömde av,
betyder inte längre något
i kretsen av minnen,
där vi står lutade emot mörkrets rygg,
vid strävt hårt berg.

Du lämnar berget och mörkret för en stund, vilar dina tankar, får upp värmen i kroppen, vandrar längs strandkanten som vi gjorde förr. Och från andra sidan viken hörs en melodi du nästan känner igen:

"Härlig är jorden,
Härlig är vår himmel
och dagar som långsamt går
i skuggan
genom de fagra riken på jorden,
lämnar och sätter sina spår."

Som fötter i blöt sand.
Vissa spår stannar kvar, andra sköljs bort av vågorna.
Som tårar i regn.

Havet stryker över din kind
du lutar dig åter emot mörkret,
vid strävt hårt berg.

Du finns i mörkret nu,
jag finns i mörkret nu,
Och vi lutar oss emot varandras ryggar
i väntan på gryningen.