Julpynt

7 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt." ur Heb 10:32–39

Tiden mellan första advent och jul är en fastetid. En tid för förberedelse inför den stora festen. Och precis på samma sätt som vi förbereder våra hem inför julens firande så kan vi också förbereda oss själva under denna tid på året genom fastan.

Men det är inte en tid som ska utarma oss och göra oss trötta; fastan är till för att vila själen och för att vi ska bli heliga så att vi kan möta det heliga. Det kan vara svårt att hålla en matfasta inför julen, och det är inte heller poängen. I vårt samhälle där maten är en större punkt på dagordningen än allt annat, med alla dieter och matprogram, alla krav och förväntningar, så är det viktigare att följa fastans ande än dess bokstav. Fastan är en förberedelse, inte en tid för späkning.

Advent fylls lätt med de yttre förberedelserna, med julbak och julpynt, med inhandling av klappar och städning av hemmet. Och det är som det ska, festen kräver sin förberedelse! Men det är viktigt att inte missa den andra delen, att också förbereda oss själva.

Under tiden fram till jul får vi förbereda våra kroppar, våra sinnen och våra själar inför den dag då Kristus ska födas in i världen, då han ska födas in i oss. Julnattens mysterium kan gå oss förbi om vi inte har hunnit tänka på och förbereda oss på att möta det heliga, på att möta det som är bättre och mer varaktigt, på att möta Gud.


 

Avrustning

6 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig."
ur Mika 4:1–4

Utifrån profeten Mikas ord grundades den internationella Plogbillsrörelsen i USA, en fredsrörelse som har som mål att avrusta, främst genom att skada och förstöra vapen för att på så sätt sprida freden i världen. Rörelsen spred sig snart till Sverige och den 8:e januari 1992 genomfördes en uppseendeväckande plogbillsaktion på Bodens tredje ingenjörsregemente.

Denna januaridag, när de värnpliktiga skulle få sina vapen för första gången – vapen med vilka de skulle lära sig att skjuta, lära sig att ta en annan människas liv – valde Magnus Ekelund, inkallad värnpliktig från Stockholm, att förstöra sitt gevär av modell AK4 genom att slå sönder delar av det. Efter händelsen delade han ut ett brev där han förklarade: ”Jag vill avrusta mitt eget våld och visa att det finns de som inte accepterar militarismen. Jag önskar att folk ska bli mindre rädda att bryta sin lydnad och istället ta sina tankar på allvar. Stora strukturer, såsom militären, vilar till sist på oss individer”. Magnus dömdes till fyra års fängelse.

 Jesus lämnade inte efter sig några brev, men även han ville sprida freden i världen och få människor att älska varandra – och att älska Gud – mer än de rådande strukturerna och den härskande ideologin. Jesus ville att de han träffade skulle ta sina tankar och känslor på allvar och att de inte blint skulle förlita sig på vad de som satt på makten hade bestämt. Jesus dömdes inte till fängelse, han dömdes till döden. Kanske för att det är enklare att göra sig av med den som säger det rätta än att ändra på en hel värld, även om den är i grunden fel.

Skild och avsöndrad till gemenskap

5 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"Mitt rike hör inte till denna världen."

ur Joh 18:36–37

Ibland får jag känslan av att ganska få i vårt samhälle idag skulle vilja skriva under på att de ”tillhör den här världen”, särskilt om man med ”världen” menar den kultur som vi dagligen bebor och vistas i. Finns det egentligen en enda av oss idag som glatt erkänner sig tillhöra den här världen, som utan skam erkänner sig ha samma intressen, stil och värderingar som alla andra?

Finns det inte nedlagt i vår tid en konstant vilja att bryta sig loss från det gemensamma, en vilja att särskilja sig från de övriga, att vara ”någon från alla andra skild och avsöndrad”, som Herman Hesse skriver i Siddharta. Ingen av oss vill egentligen tillhöra världen.

Ironiskt nog är det just i denna vilja att inte höra till som vi alla ändå förenas. Viljan att vara individuell och unik ger oss en djupare samhörighet, en förening som går på ett djupare plan än ytliga intressen och flyktiga värderingar. För är det inte just i viljan som mänskligheten förenas, i våra dolda drömmar och förhoppningar? I vår gemensamma längtan efter frihet?

Det är den här viljan som Jesus talar om, viljan till frihet som vi alla bär på. Det är när den förverkligas som vår värld kan lämna ”den här världen” och omvandlas till något annat.
Det är då vårt samhälle kan bli fritt, när vi kan göra oss fria från, och omforma de bindande strukturer som åtskiljer oss på det ytliga planet. Genom att vända på Jesus ord och i protest säga ”den här världen är inte Guds rike” ges vi en möjlighet att förändra, en gemensam vilja och ett gemensamt mål: frihet.