En gång bidrog konsten som en annan matematik och
byggnadskonst till att konstruera världen, fick den helt enkelt att ankomma.
Skapade inte minst den starka rörelsen av stillhet.
Idag är den som barmhärtiga händer som försöker rädda så mycket som möjligt eller
riva ner vad som går att riva ner för att se om det finns något av bestående värde,
för att se vad vi kan göra med spillrorna.
Det heliga och det profana. Dessa två tycks stå i en ständig konflikt. Det ena upphöjs på bekostnad av att det andra får sjunka undan i betydelse. Och så slår pendeln om och plötsligt har allting förändrats. I vissa tider höjs skönheten och det gudomliga upp, i andra tider är det ner i skiten, ner i kroppen och det levda livet med allt. Men det finns förstås också mellanvägar, där det sker ett möte mellan det profana och det heliga, där det världsliga blir heligt.
När jag läser om textilkonstnären Signhild Häller som var verksam i Göteborg på 1900-talet så drabbas jag av den insikten i hennes konstnärskap. Ett konstnärskap som tar sin inspiration från det heliga, i klassisk betydelse men landar i något mycket heligare för det levda livet.
Signhild utbildade sig bland annat på Valands målarhögskola och under den tiden, när hon en gång besökte konstnären Ole Kruses i hans ateljé fick hon se hans arbete med en altartavla. Ett inspirerande möte om vilket hon skriver:
"Den bleka dagern från norrfönstret gav ett betagande sken åt alla dessa förunderliga detaljer, kring de religiösa gestalterna, som voro tavlans huvudmotiv. Då flög för första gången den tanken genom min hjärna: 'Tänk vad detta skulle bli strålande om det vore utfört i skimrande silke, i guldtråd och pärlor.' Sedan lärde jag känna hans största konstverk 'Livets Träd', som har den förnämligaste placeringen på Göteborgs konstmuseum. Och varje gång jag känt att jag inte orkat längre har jag gått till tavlan och fått ro och ny vilja. Men alltid har jag känt att den tavlans detaljer skulle skimrat i silke och lyst av äkta guld.”
Livets Träd, Göteborgs konstmuseum
Sedan lärde hon känna Ingeborg Wettergrens broderikonst och där fanns det något av det hon själv eftersträvade. Det skimrande och lysande. ”Där fanns allt jag drömt om, silke guld och pärlor.”
Ingeborg Wettergren
Så hon begav sig ut i Europa och såg de stora målarna. ”Så mötte jag nya intryck, de otroliga bonaderna i Musée de Cluny i Paris, Memling och van Eycks madonnor i Gent och Brügge för att nämna några".
Lucca Madonna, Jan Van Eyck
Exempel på de medeltidstypiska motivval som hon sedan själv arbetade mycket med. Madonnor i exotiska trädgårdar, den heliga staden och så vidare.
"Härlig är jorden", Signhild Häller
Hon sydde antependier till kyrkor, hon gjorde stora bonader med Jesus och barnen i fokus. Hon förgyllde med silvertråden de vanliga "heliga" motiven som varit så förhärskande under så lång tid i den västerländska konsthistorien. Men desto mer hon arbetade med dessa motiv desto mer otillfredsställd blev hon efter varje färdig sak.
”Jag tänkte också på hur varje tids konstnärer skapar sina egna verk efter de modeller och förebilder de haft omkring sig i sitt dagliga liv. Jag visste att madonnorna voro deras hustrur eller älskarinnor eller mödrar och Jesusbarnet på madonnans arm deras egen knubbiga telning eller en av grannarnas. Och varför skulle inte jag göra detsamma på mitt enkla vis och med min ringa förmåga.
Och så blev min silkessöm fattigare på guld och pärlor. Ingen gloria lyste längre över ett nedböjt kvinnohuvud eller ett frodigt barn. Inga medeltida trädgårdsblomster växte upp kring deras fötter. Men solen fortfor att skina över den vardagsvärld jag målade med nål och tråd. Och silket sken i blåa vatten och bruna sommarstugor, i båtar och bryggor, kring den man jag älskar och de barn jag fött.
Och först då blev jag tillfredsställd. Nu var det min egen värld det gällde och den kunde jag återge på det enda sätt som en silkesöm skall skapas på: med kärlek till motivet. Så jag sydde in all min längtan och mina drömmar och allt, som var min egen värld i detta skimrande siden och med denna lysande silvertråd, som skall fortsätta att skimra och lysa långt efter att jag själv är borta och glömd."
Ulvesund, Signhild Häller
Så blir det profana, det världsliga och vardagliga, heligt. Genom kärleken till motivet. Genom blicken som uppmärksammar, som fäster sig vid något, vid någon. Det är denna kärlek, denna fästpunkt som Signhild Häller trycker på som är det ursprungliga motivet. Kyrkokonsten har förvandlat det vardagliga, en älskarinna, en granne, ett barn, till det religiösa och heliga. Konstnären har upphöjt sin omgivning t till en plats som visserligen är sann i konstnärens ögon, men som blir svårt för oss utomstående att ta in i sin helhet.
Signhild gör tvärtom, hon riktar blicken inåt, i trädgården där barnen leker och där tvätten hängs och upphöjer detta till det största mysteriet. Att vi finns, att kärleken finns och att solen fortsätter lysa ännu en dag över vår lilla jord.
Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga
milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger
på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.
Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är
inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här
är doften av död. En doft som inte gör sig till.
På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och
numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen
mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och
ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha,
salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger
temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.
En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för
att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i
motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset.
Dödens markörer.
Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som
växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två
våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor
långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att
den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i
1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden,
eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik,
och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till
sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.
Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas
om tidens flykt. Vid åsynen av en ruin skulle man reflektera över alltings
förgänglighet och helst uppfyllas av ”lustfyllt svårmodiga känslor.”
Inom konsten har en liknande rörelse med Vanitas-motiven
figurerat sedan 1500-talet. Ofta stilleben med något som påminner om alltings fåfänglighet.
Dödskallar, vissnande blommor, klockor
eller förruttnelse. Dödens markörer.
Det är nog detta jag anar i höstens doft. Det är den där övertonen som ligger i
allt som doftar nu. Här finns inget att försköna. Det här är början på slutet.
Om det andliga i konsten (eller snarare det oandliga i ett konstmuseum) skriver konstnären Wasily Kandinsky i den lilla skriften med samma namn från 1911.
"En stor, enorm, mindre eller tämligen stor byggnad indelad i olika rum. Små, stora och medelstora målningar hängda överallt på väggarna. Ofta flera tusen dukar. Med hjälp av färg har ett stycke ”natur” återgivits på var och en av dem: djur i ljus och skugga, djur som dricker vatten, djur som står vid vatten, djur som ligger i gräs, strax intill en korsfästelse målad av en man som inte tror på Kristus, blommor, mänskliga figurer, sittande, stående eller gående — ofta nakna, åtskilliga nakna kvinnor (gärna sedda bakifrån i stark förkortning), äpplen och silverfat, porträtt av konsul N, solnedgång, dam i rosa, flygande änder, porträtt av baronessan X, flygande gäss, dam i vitt, kalvar i skugga med knallgula solfläckar, porträtt av excellensen Y, dam i grönt.
Allt detta finns omsorgsfullt angivet i en trycksak: konstnärens namn och tavlans titel. Med trycksaken i händerna går människorna från den ena duken till den andra. De bläddrar och läser alla namn. Därefter lämnar de lokalerna, varken rikare eller fattigare än när de kom dit, för att omedelbart absorberas av egna intressen som ingenting har med konst att skaffa. Varför hade de kommit dit?"
Ja, varför har de kommit dit? Inte för att uppleva det andliga i alla fall, menar Kandinsky. Det här är förstås en kritik av en viss sorts blick som inte bryr sig om konstens och konstnärens insida. En blick som "njuter" av måleriet ungefär som man njuter av en bakelse. Det är en blick som konsumerar konsten istället för att uppleva den. Hungriga själar går hungriga därifrån skriver Kandinsky.
Kanske är Kandinsky lite hård i sin kritik, men det är väl inte främst konstmuseum och utställningar som han kritiserar utan människans förhållningssätt till sin omvärld som redan då, för mer än hundra år sedan, var korrupt och konsumistisk. Upplevelsen som betonas är inte konstens inneboende styrka, hur den berör personen som ser den och vilka sinnesstämningar som den talar till, utan det som betonas är upplevelsen av att "ha varit där". Upplevelsen av att ha upplevt konst, inte upplevelsen av konsten.
Det finns en alienation i den där rörelsen. Vi främjar oss från mötet oavsett om det är mötet med konsten, en människa eller naturen, det är samma rörelse. Det är samma avståndstagande och samma ytliga blick med vilken vi betraktar oss själva.
"Detta förintande av den inre värld av klanger som är färgens liv, detta förslösande av konstnärens kraft, ut i en fullständig tomhet..." fortsätter Kandinsky och pekar på något viktigt som går till spillo: kreativiteten, arbetet, känslorna, allt det som ligger i ett konstverk (och som ligger i en annan människa) tas bort och rinner ut i en tomhet. Eller något som är värre än en tomhet. Det rinner ut i en malström där det omvandlas till sin motsats, till något skrämmande och ondskefullt. Till konsumtion och yta. Till en snabbt övergående erfarenhet som lämnar oss lika fort som den kommer.
”Så länge det finns något heligt i världen, om det så bara
är i ett litet musikstycke, så är inte världen tom.” Orden kommer från
journalisten och radioprataren Eric Schüldt och är hämtade ur en intervju i dagens DN
med anledning av att han tilldelats kritikerpriset ”Lagercrantzen” av samma
tidning. Ett pris som han är väl förtjänt av. Men hade jag fått bestämma hade jag hellre sett att han fick ett annat pris, nämligen "Silverkeruben" som delades ut av Svenska kyrkans teologifestival i Uppsala i helgen. För när jag tänker på det så är det nog främst som teolog jag ser på Eric Schüldt. Ta bara den korta meningen ovan, en mening där han lyckas sammanfatta det som
jag tycker är teologins kärna: att visa på det heliga.
Jag minns första gången jag hörde Erics röst. Jag, som är
född och uppvuxen i staden, bodde en tid ute på landet med min familj
och därute växte ett helt annat förhållningssätt till omvärlden fram. Den liksom
både krympte och växte på samma gång. Staden var långt borta, liksom människorna.
Skogen låg desto närmre, ljuset, mörkret och tystnaden. Och när livet, det
myllrande och händelserika var på behörigt avstånd trängde ett annat liv fram.
Ett liv som präglades av det inre. För det är skillnad på att blicka ut över en äng och
en skog än att blicka ut över en trafikerad gata och ett snabbköp, på något
sätt reflekterar ängen och skogen tillbaks blicken och riktar den mot dig
själv. På gott och ont.
Och i det livet hörde jag för första gången orden:
"Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det
större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som
bryter in genom en reva från en annan värld. Att jag inte har sett det betyder
inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse. Jag har inte sett det.
Men jag har hört det. Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara
några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i
Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske
pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr
mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några
inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är -
något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats. Här, i
vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra
sats, där finns bara ljus.”
Det oskapade ljuset som Eric Schüldt talade om i radioprogrammet ”Den andra
världen” blir till en metafor för det heliga: det som vi aldrig sett eller hört
utan snarare bara anat som en reva i det tygstycke som vår värld är sydd av.
Det heliga som finns inom oss, det ställe som blicken reflekteras tillbaks
till. Det heliga finns förstås inte bara där, inom oss. Det heliga finns
överallt. Men man måste börja söka där, i sitt inre, efter den lilla revan som
kan öppna upp världen, som gör att man plötsligt upptäcker ljuset som strålar
omkring oss. Och det är teologins uppgift att visa oss det heliga, inom oss och
utanför oss. Det är teologins uppgift att visa att världen inte är tom.
På så sätt blir också musiken, liksom konsten överlag, en bundsförvant till
teologin. Eller om teologin blir en del av konsten. Jag vet inte exakt vilket
och det är inte heller så noga. Det som spelar roll är att musiken har förmågan
att öppna upp revan mot ljuset. Liksom en målning av Rothko, eller smaken av
jordgubbarna i tant Bertas sommarkvällsberså. Öppningen som är så självklar för
barnet, tanken att världen är en mytisk plats, och som man så lätt glömmer bort
som vuxen. Det är då teologins och konstens uppgift att se till att revan inte
sluts för gott. En uppgift som Eric Schüldt gärna påminner oss om.
På samma sätt som en annan svensk musikälskare vid namn Ingmar Bergman gärna
gjorde. Som i filmen ”Höstsonaten” (1976) där han, liksom Eric i citatet ovan, låter
Beethovens musik stå i centrum för uppenbarelsens ljus:
"För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan
finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud
finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna,
konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i
vartannat. Det är som väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur
jag menar? På samma sätt så måste det ju finnas en obegränsad mängd
verkligheter. Inte bara den verklighet vi fattar med våra trubbiga sinnen men
ett tumult av verkligheter som välver sig över och runt vartannat, innanför,
utanför. Det är bara rädsla och snusförnuft som sätter gränser. Det finns inga
gränser, Inte för tankarna. Inte för känslorna. Det är ängsligheten som sätter gränser,
tror inte du det också? När du spelar den långsamma satsen i Beethovens hammarklaversonat
så måste du ju känna dig att du lever i en värld utan begränsningar en rörelse du aldrig kan
utforska eller genomskåda..."
Det är teologins uppgift att utforska den där rörelsen, rörelsen
mot ljuset, rörelsen som öppnar upp revan mot det heliga och som till syvende
och sidst öppnar upp världen för Gud. Men den revan kan inte öppnas med våld,
inte bändas upp eller tvingas fram. Revan öppnas med små medel, med fraseringar
och pauser. Med långa tystnader och tankens efterklang.
What’s the story behind "Eat and Delete"?
It’s a continuation of my work over the last four years. I’m interested in systems of power and excess, and that’s where the eat aspect comes from—the excess and unrelenting desire for power and control. The delete aspect comes from what happens after that unrelenting desire for control.
It’s a story of power and colonialism and empires that build up and fall. It’s about the rise of power and the fall of power. The eat is the excess, and the delete is the drop. I don’t remember the exact line, but it’s actually from a track on the Nas and Damian Marley collaboration album. Nas says, “Eat, sleep, delete,” or something like that. I was like “Ah! Ok.” So I took the eat and delete. It makes sense with the rises and falls I’m interested in. The prequel to "Eat and Delete" was called "Dead Meat." Why the food obsession?
I suppose it’s just the hunger and the idea of hunger in general. You’re hungry for food or you’re hungry for power—it’s the same motion. The same kind of feeling. I’m looking at the powerful people and what they’re hungry for. They’re hungry for power, hungry for excess, hungry for everything. Eating is just that general sense of nonstop hunger, nonstop feeding themselves. - (Conor Harrington, intervju om utställningen "Eat and delete")
“Coke [Coca Cola] functions as the direct embodiment of “IT,” of the pure surplus of enjoyment over standard satisfactions, of the mysterious and elusive X we are all after in our compulsive consumption of merchandise. The unexpected result of this feature is not that, since Coke does not satisfy any concrete need, we drink it only as a supplement, after some other drink has satisfied our substantial need – it is rather this very superfluous character that makes our thirst for Coke all the more insatiable: as Jacques-Alain Miller put it succinctly, Coke has the paradoxical property that, the more you drink it, the more you get thirsty, the greater the need to drink more of it – with its strange bittersweet taste, our thirst is never effectively quenched. So, when, some years ago, the publicity motto for Coke was “Coke, that’s IT!” we should discern in it the entire ambiguity: “that’s it” precisely insofar as that’s NEVER effectively IT, precisely insofar as every satisfaction opens up a gap of “I want MORE!” - (Slavoj Zizek, "Surplus-enjoyment between the sublime and the trash")
"Den religiöst färgade upplevelsen av nuet, den oerhörda koncentrationen på ögonblicket, som skapar väldiga brottsjöar av tillhörighetskänslor gentemot världen och som kanske inte säger något mer än att "jag" existerar, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det blir den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse fjärmar konsten oss från världen och för oss närmare världen, den molnomsvepta och långsamt vridande materien, som också våra drömmar är vävda av."
”Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som bryter in genom en reva från en annan värld.
Att jag inte har sett det betyder inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse.
Jag har inte sett det.
Men jag har hört det.
Och det har då varit alldeles verkligt.
Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är - något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats.
Här, i vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra sats, där finns bara ljus.”
”Varför skall man bry sig om skönhet kan man fråga sig. Varför skönhet när världen är så fylld av mörker och lidande? Är inte då den här längtan efter skönhet inget annat än en enkel utväg? Något för att bedöva sina sinnen? Eskapism? Till och med något förljuget, kanske farligt då den hotar att förblinda, falsificera, kanske till och med fördumma och ge en falsk bild av världen? Grumla verkligheten och göra allt ofarligt?
Ibland kan jag hålla med om allt det där. Skönheten - vare sig den visar sig i mörkret, gryningen eller ljuset - den kanske ändå inte har något med den här världen att göra. Men så lyssnar jag på Beethovens violinkonsert, den andra satsen, som när Ann-Sofie Mutter spelar och då blir allt självklart. Allt är förutbestämt.
Framför oss: det stora försvinnandet.
En efter en faller in i glömska.
Allt skall glömmas bort.
Jag skall glömmas bort.
Och även glömskan skall bli till ingenting. Allt skall bli till ingenting, för ingenting kommer finnas kvar. Jag skall somna in i ingenting. Men där, när jag inte finns, där skall jag fortsätta att lyssna på den här musiken. Den faller ner ur en reva ur himlen.
Och jag kommer minnas hur det var att vara levande.”
"Att det främmande och gåtfulla var något som angick oss hade fört mina tankar till änglarna, dessa mystiska skapelser som inte bara hade del i det gudomliga utan också i det mänskliga, och således bättre än någon annan figur förmedlade dubbelheten i det främmandes natur. Samtidigt var det något djupt otillfredsställande med både målningarna och änglarna, eftersom de bägge på ett så grundläggande sätt tillhörde det förflutna som vi hade lagt bakom oss, som inte längre passade in i den värld vi hade skapat, där det stora, det gudomliga, det högtidliga, det heliga, det vackra och det sanna inte längre var vedertagna storheter utan tvärtom något tvivelaktigt och rentav löjligt. Det betydde att det stora utanför som fram till upplysningstiden var det gudomliga, bringat till oss med uppenbarelsen, och som i romantiken var naturen, där uppenbarelsens begrepp var det sublima, inte längre hade något uttryck. I konsten var det som var utanför synonymt med samhället, alltså den mänskliga anhopningen, vilket den med sina koncept och sin relativitet opererade helt och hållet inom. I den norska konsthistorien kom brytningen med Munch, det var i hans målningar som människan för första gången tog upp all plats. Medan man fram till upplysningstiden underordnade människan det gudomliga, och man i romantiken underordnade människan det landskap hon avbildades i - bergen är höga och våldsamma, samtidigt som människorna undantagslöst är små - råder det omvända förhållandet hos Munch. Det är som om det mänskliga slukar allt, gör allt till sitt. Bergen, trädet, haven och skogarna allt är färgat av det mänskliga. Inte människans handlingar och yttre liv, utan människans känslor och inre liv. Och när människan en gång hade tagit över tycks det inte ha funnits någon återvändo, precis som det inte fanns någon återvändo för kristendomen då den under de första århundradena av vår tid började sprida sig som en skogsbrand över Europa. Människorna hos Munch är gestaltade, deras inre får yttre form, får världen att skaka, och det som därefter lämnades kvar när dörren väl hade öppnats var världen som gestaltning; hos målarna efter Munch är det själva färgerna, själva formerna, inte vad de föreställer som är känsloladdade." (Kael-Ove Knausgård, Min Kamp 1, s. 227f.)
"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)
"The trope of double-identity becomes a brilliant meditation on choices and alternative lives, on the presence of death which forces these choices on us, and on the terrible demands which art can make - if we choose to let it. Véronique's identity, her very existence, become vivid and deeply felt because the fable or mirage of its duality has allowed it to be questioned and examined. A single life should be sufficiently phenomenal; perhaps we would all fully appreciate the central astonishing fact of our own existence only if a cosmic twin were to be revealed before us, as if projected from the surface of a divine mirror. But Kieslowski suggests that the appearance of an uncanny double would be the occasion not of shock or horror, but ineffable sadness, a proof that we are not unique and not immortal." - Peter Bradshaw.
"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)
"Sie werden sich hineinträumen können in die Welt der Schatten, bis sie den leisen lauen Hauch zu fühlen glauben, den das Meer kräuselt. Bis sie Scheu haben werden die feierliche Stille durch ein lautes Wort zu stören."
("You will be able to enter into a dream of an obscure world of shadows, feeling the light breath that wrinkles the sea and being afraid of disturbing the solemn silence by a single word.")
“Word is murder of a thing, not only in the elementary sense of implying its absence - by naming a thing, we treat it as absent, as dead, although it is still present - but above all in the sense of its radical dissection: the word 'quarters' the thing, it tears it out of the embedment in its concrete context, it treats its component parts as entities with an autonomous existence: we speak about color, form, shape, etc., as if they possessed self-sufficient being.”
Från kvadraten, denna "nakna, oinramade ikon", "nollformen" härleder Malevich genom vridning cirkeln och genom delning två rektanglar vilka kan fogas ihop till ett kors. Basformerna i den nonfigurativa världen symboliserar för Malevich "känslans objekt": 1915 skapade han inte en "tom kvadrat", som kritikerna uttryckte sig, utan "nonfiguratismens känsla". 1927 skriver han: "Suprematismens kvadrat och de ur denna kvadrat härledda formerna skall jämföras med urmänniskans primitiva streck (tecken), vilka sammanställda inte var en utsmyckning utan representerade en rytmkänsla. Med suprematismen inträder inte en ny känslovärld i livet, utan ett nytt omedelbart återgivande av känslovärlden överhuvudtaget."
kom jag några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är.
Men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice."
- Tomas Tranströmer
"Everything that I positively am,
every enunciated content I can point at
and say 'that's me' is not 'I';
I am only the void that remains,
the empty distance towards every content."
