tisdag 10 februari 2015

Teologins uppgift (om teologen Schüldt)




”Så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är i ett litet musikstycke, så är inte världen tom.” 

Orden kommer från journalisten och radioprataren Eric Schüldt och är hämtade ur en intervju i dagens DN med anledning av att han tilldelats kritikerpriset ”Lagercrantzen” av samma tidning. Ett pris som han är väl förtjänt av. 

Men hade jag fått bestämma hade jag hellre sett att han fick ett annat pris, nämligen "Silverkeruben" som delades ut av Svenska kyrkans teologifestival i Uppsala i helgen. För när jag tänker på det så är det nog främst som teolog jag ser på Eric Schüldt. Ta bara den korta meningen ovan, en mening där han lyckas sammanfatta det som jag tycker är teologins kärna: att visa på det heliga.
Jag minns första gången jag hörde Erics röst. Jag, som är född och uppvuxen i staden, bodde en tid ute på landet med min familj och därute växte ett helt annat förhållningssätt till omvärlden fram. Den liksom både krympte och växte på samma gång. Staden var långt borta, liksom människorna. Skogen låg desto närmre, ljuset, mörkret och tystnaden. Och när livet, det myllrande och händelserika var på behörigt avstånd trängde ett annat liv fram. Ett liv som präglades av det inre. För det är skillnad på att blicka ut över en äng och en skog än att blicka ut över en trafikerad gata och ett snabbköp, på något sätt reflekterar ängen och skogen tillbaks blicken och riktar den mot dig själv. På gott och ont.

Och i det livet hörde jag för första gången orden:

"Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som bryter in genom en reva från en annan värld. Att jag inte har sett det betyder inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse. Jag har inte sett det. Men jag har hört det. Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är - något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats. Här, i vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra sats, där finns bara ljus.”
Det oskapade ljuset som Eric Schüldt talade om i radioprogrammet ”Den andra världen” blir till en metafor för det heliga: det som vi aldrig sett eller hört utan snarare bara anat som en reva i det tygstycke som vår värld är sydd av. Det heliga som finns inom oss, det ställe som blicken reflekteras tillbaks till. Det heliga finns förstås inte bara där, inom oss. Det heliga finns överallt. Men man måste börja söka där, i sitt inre, efter den lilla revan som kan öppna upp världen, som gör att man plötsligt upptäcker ljuset som strålar omkring oss. Och det är teologins uppgift att visa oss det heliga, inom oss och utanför oss. Det är teologins uppgift att visa att världen inte är tom.

På så sätt blir också musiken, liksom konsten överlag, en bundsförvant till teologin. Eller om teologin blir en del av konsten. Jag vet inte exakt vilket och det är inte heller så noga. Det som spelar roll är att musiken har förmågan att öppna upp revan mot ljuset. Liksom en målning av Rothko, eller smaken av jordgubbarna i tant Bertas sommarkvällsberså. Öppningen som är så självklar för barnet, tanken att världen är en mytisk plats, och som man så lätt glömmer bort som vuxen. Det är då teologins och konstens uppgift att se till att revan inte sluts för gott. En uppgift som Eric Schüldt gärna påminner oss om.

På samma sätt som en annan svensk musikälskare vid namn Ingmar Bergman gärna gjorde. Som i filmen ”Höstsonaten” (1976) där han, liksom Eric i citatet ovan, låter Beethovens musik stå i centrum för uppenbarelsens ljus:

"För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna, konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i vartannat. Det är som väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur jag menar? På samma sätt så måste det ju finnas en obegränsad mängd verkligheter. Inte bara den verklighet vi fattar med våra trubbiga sinnen men ett tumult av verkligheter som välver sig över och runt vartannat, innanför, utanför. Det är bara rädsla och snusförnuft som sätter gränser. Det finns inga gränser, Inte för tankarna. Inte för känslorna. Det är ängsligheten som sätter gränser, tror inte du det också? När du spelar den långsamma satsen i Beethovens hammarklaversonat så måste du ju känna dig att du lever i en värld utan begränsningar en rörelse du aldrig kan utforska eller genomskåda..."
Det är teologins uppgift att utforska den där rörelsen, rörelsen mot ljuset, rörelsen som öppnar upp revan mot det heliga och som till syvende och sidst öppnar upp världen för Gud. Men den revan kan inte öppnas med våld, inte bändas upp eller tvingas fram. Revan öppnas med små medel, med fraseringar och pauser. Med långa tystnader och tankens efterklang.

Inga kommentarer: