tomrum/fyllnad

"Vårt liv utspelar sig i mellanrummet mellan insikten av att hålet är tomt och de ständiga försöken att fylla det."

En lektion i kärlek

Jag återkommer till temat kärlek, inte för att jag är kärlekskrank, utan för att jag anser att det, mer än något annat, fokuserar på det mänskliga subjektet. För frågan om vad det är vi älskar med en individ sätter ju också fingret på vad det är vi anser med att vara just en individ. Ett exempel på denna diskussion återfinns i Jean Paul Sartres novell "Intimitet":

Lulu drog tillbaka stortån ur lakansvecket rörde lite på fötterna därför att hon tyckte att det var roligt att känna sig spänstig bredvid denna slappa och fångna köttklump. Hon hörde ett kurrande: en mage som låter, det irriterar mig, jag kan aldrig få klarhet i om det är hans mage eller min. Hon slöt ögonen: det är vätskor som bubblar inne i knippen av mjuka rör, sådana har  alla människor, Rirette och jag - jag tycker inte om att tänka på det, jag får ont i magen. Han älskar mig, men han älskar inte mina inälvor, om man skulle visa honom min blindtarm i en burk, så skulle han  inte känna igen den, han fingrar på mig jämt och samt, men om man satte burken i handen på honom så skulle han ingenting känna invärtes; han skulle inte tänka "den är hennes"; man borde kunna älska allt hos en person, matstrupen och levern och inälvorna. Det är kanske för att man är ovan. som man inte älskar dem; om man såg dem som man ser våra händer och våra armar, skulle man kanhända älska dem; då borde sjöstjärnorna älska varandra mer än vad vi gör, de sträcker ut sig på stranden när det är sol och de stjälper ut magen för att den skall hämta luft och alla kan se den; jag undrar var vi skulle stjälpa ut vår, genom naveln.

Vari ligger skillnaden mellan det unika i en individ (alltså det jag älskar när jag säger att jag älskar någon) och det ickeunika hos en art (alltså det faktum att vi alla har inälvor)? Vad är det för skillnad mellan den kroppsliga underliggande materialiteten och ytan, det som vi helt enkelt "vant oss vid" att se? Är det bara en vanesak eller handlar det om den överbestämmande, sexualiserande blicken, det som Deleuze kallar för "ansiktliggörandet", en kulturell bestämning av vad som är godtagbart för kärlekens blick?

Love, Hatred and Indifference

Efterosom det nu är Alla Hjärtans Dag så bjuder jag här på en reflektion över kärleken, signerad Slavoj Zizek: (en reflektion som kanske egentligen skall läsas i sitt större sammanhang, rörande etik, moral, politik och ett anti-Levinasianskt förhållande till den Andre, men det kan man kanske bortse från en dag som denna)

To properly grasp the triangle of love, hatred and indifference, one must rely on the logic of the universal and its constitutive exception which only introduces existence. The truth of the universal proposition "Humans are mortal" does not imply the existence of even one human, while the "less strong" proposition "There is at least one human who exists (i.e. some humans exist)" implies their existence. Lacan draws from this the conclusion that we pass from universal proposition (which defines the content of a notion) to existence only through a proposition stating the existence of - not the at least one element of the universal genus which exists, but - at least one which is an exception to the universality in question. What this means with regard to love is that the universal proposition "I love you all" acquires the level of actual existence only if "there is at least one whom I hate" - a thesis abundantly confirmed by the fact that universal love for humanity always led to the brutal hatred of the (actually existing) exception, of the enemies of humanity. This hatred of the exception is the "truth" of universal love, in contrast to true love which can emerge only against the background - not of universal hatred, but - of universal indifference: I am indifferent toward All, the totality of the universe, and as such, I actually love you, the unique individual who stands/sticks out of this indifferent background. Love and hatred are thus not symmetrical: love emerges out of universal indifference, while hatred emerges out of universal love. In short, we are dealing here again with the formulas of sexuation: "I do not love you all" is the only foundation of "there is nobody that I do not love," while "I love you all" necessarily relies on "I really hate some of you." "But I love you all!" - this is how Erich Mielke, the boss of the East German secret police, defended himself. His universal love was obviously grounded in its constitutive exception, the hatred of the enemies of socialism. (Neighbors and other Monsters, s. 182f.)

Och vad är kontentan (idag)? Älska bara en person. Älskar du alla leder det enbart till folkmord. Å andra sidan kan ju även denna kärleken till "det Enda" upplevas som skrämmande, och även den i slutändan ondskefull...