Gör min fasta hjärtat mjukt?

Första söndagen i fastan
Evangelietext: Matt 4:1-11

”Den avgörande prövestenen för fastan är alltid: ”Gör min fasta hjärtat mjukt?” Så skriver författaren Peter Halldorf i en betraktelse över fastan. Och jag tänker att det är en viktig fråga att bära med sig under den långa fasta som ligger framför oss: Gör min fasta hjärtat mjukt?

För många av oss har fastan olika betydelser och olika innehåll förstås. Men i grunden är det en tid då vi skall få grävare djupare i existensen, i mysteriet och kunna förebereda oss för påskens händelser. Det är en tid då vi, precis som Jesus i dagens text, får säga ”Nej” till frestelserna som finns omkring oss. Det är en tid då vi får tillfälle att urskönja och upptäcka vilka frestelser som våra liv består av.

Antagligen är det därför den avståndstagande fastan är den vanligaste: att avstå från socker, sociala medier, kött, TV osv. För att vi genom det avståndstagandet skall upptäcka nya mönster att leva våra liv med istället för de gamla, för att vi skall ge oss själva en chans att avstå från genomkommersialiserade företeelser och vanor. Jag kan ibland höra kritiska röster mot den avståndstagande fastan, att även den spelar in i ett kommersialiserat mönster, att även den kan bli en frestelse för oss där vi jämför varandras liv. Och det är klart, att avstå från något i 40 dagar för att sedan återvända till samma gamla mönster kanske inte är fastans huvudmål, men det finns ju också en chans att man faktiskt lyckas ändra en vana. Och så länge som fastan lyckas med sitt huvudmål, att göra hjärtat mjukt, så kan den nog inte kritiseras. Bara man har blicken riktad rätt.

Och vart skall vi då rikta blicken? Som vanligt i kyrkan är svaret Jesus. För fastan är en förberedelsetid för påsken och huvudmålet måste alltid vara Kristus, inte det egna jaget. Huvudmålet måste vara påskens upplösning, det oförklarliga mysteriet som vilar i döden och det nya livet som vi alla är en del av. Detta nya liv, denna nya gemenskap som har många bottnar och förklaringsmönster men som kanske bäst kan förstås genom profeten Jesajas ord om fastan:

”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig.”

Detta gryningsljus är det som kyrkan riktar sin blick mot i fastan, ljuset som träder fram efter natten och det becksvarta mörkret och huvudmålet för fastan blir då den lidande Kristus. Inte främst Kristus på korset utan Kristus som lider ibland oss, som vi kan möta i varje människa. Eller som Jesus själv uttrycker det: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.”

Fastetiden är gryningsljusets tid, tiden då mörkret sakta besegras av ljuset och den kommande dagen. Och frågan som ligger som en grundton under dagarna fram till påsk är: Gör min fasta hjärtat mjukt?

Idioternas evangelium

”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” (1 kor 1:27)

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17)

Idioternas evangelium. Så skulle man kunna sammanfatta texterna på andra söndagen efter trefaldighet. Ett evangelium, ett glädjebudskap, för alla oss idioter.  Vi som är syndare och tullindrivare, dåraktiga och svaga, vi som ringaktas, som är yngst, vi som knappt finns till, för oss är dagens läsningar ett sant evangelium och en upprättelse.

Ibland är det skönt att få erkänna saker och ting. Att inse att man faktiskt är en idiot. Det finns något i vår kultur som alltid säger att man skall vara motsatsen, att man skall vara smart, kunnig, duktig och kompetent. Att man aldrig skall visa svaghet eller sprickorna i rustningen. Men idag får vi bekänna: ”jag är en idiot”. Och inse att det är som idioter vi är kallade till Guds rike.

Jag förstår självklart att termen idiot kan ha en negativ klang, men det kanske är dags att uppvärdera termen lite? Att se vad den egentligen står för? Ordet kommer från grekiskans idios, som betyder ”egen”, det användes om en person, snarare än massan, en privatperson och inte den offentliga. Sen har det fått många andra betydelser, men alla går att härleda till samma rot, till samma grundläggande betydelse, nämligen: idioten är den som sticker ut, den som är annorlunda, den som inte går med strömmen. Idioten är den som inte är som alla andra, den som världen ser ner på, och det är just dessa som Paulus i 1 kor menar är de sant visa: ”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” skriver han och precis som Jesus kallar han till de sidorna av oss som inte är perfekta, pekar ut sprickorna i rustningen och gör dessa till vår finaste ägodel.

Ser man till Sverige idag, så är vi absolut idioter, gudstron, den kristna tron, tappar stadigt mark. Kanske ligger vi troende på runt 15% idag. Undersökningarna varierar, men där någonstans landar det om man ser till alla som bekänner sig som troende på den kristna Guden. Så ur en samhällelig aspekt är vi idioter, vi som är lite egna, vi som faktiskt tror på Gud. Men vi har ett större spelrum, för andligheten i Sverige är långt högre än så. Bara att andligheten inte stämmer överens med vad man har för uppfattning om den kristna kyrkan, andligheten är svår att relatera till och få att gå ihop med den kristne guden.

Men det är ju just det som Paulus menar, det handlar inte om att ”stämma överens” det handlar inte om logik, om att kunna de rätta bönerna eller att vara kloka och syndfria. Det handlar om en känsla, att bära en tro och våga leva efter den.

Kan kalla mig för idiot /
det har jag ingenting emot /
Jag är en idiot /
mer än så kan ingen bli

Så går en textrad i bob hunds ”Mer än så kan ingen bli” och det finns en teologisk poäng i den titeln.  En poäng som jag aldrig förstått förut, förrän jag läste den här söndagens texter. En idiot är någonstans det finaste vi kan vara idag. Mer än så kan vi inte bli, vi som är egna, vi som ser någonting annat än vad världen ser, vi som får en chans att se med Guds ögon, som får kraft och makt att protestera mot den här världens sätt att styra och kontrollera våra liv i en riktning som ingen mår bra av. Vi kan med hjälp av Guds blick få syn på någonting annat.

Som i Dostojevskijs roman ”Idioten” där Furst Mysjkin, denne något egna karaktär, med sitt ifrågasättande och sin annorlunda blick för livet får många att omvärdera sina liv eller tänka i andra banor, men han får också utstå spott och spe. Ofta har Furst Mysjkin beskrivits som just en kristusgestalt, en människa i vilken vi möter ödmjukhet och lidande. En människa där vi, precis som hos Jesus, också träffar på det omvända syndabegreppet som genomlyser dagens evangelietext – från ”synd är överträdelse av bud ”till ”synd är avsaknad av ödmjukhet”- för det är just det som Jesus belyser idag när han kallar alla till Guds rike, inte bara de som världen anser vara värdiga, utan syndarna och tullindrivarna.

Jesus och furst Mysjkin, två individer som liksom rumpnissarna hos Astrid Lindgren, ställer frågan till oss: ”Varför gör ni på detta viset?” Varför handlar ni utan kärlek och medlidande? Varför dömer ni syndarna och tullindrivarna när det är Guds uppgift? Varför ställer ni upp murar mellan er själva och era medmänniskor och mellan er själva och Gud?

Och vi som försöker svara på den frågan och leva efter det som svaret innebär, det är oss  som Jesus och Paulus lyfter fram i dagens texter. Vi som försöker leva ett bra liv, vad det nu innebär. Vi som försöker ställa oss utanför den här världens dominerande manuskript om perfektion och yta, om vinster i välfärden och vinster i privatlivet. Vi som försöker rikta frågan till omvärlden ”Varför gör ni på detta viset?”

Vi är idioterna, syndarna, som får bli rättfärdiggjorda bara genom att vi tror och försöker följa Jesus. Jag vill till och med gå så långt som att säga att vi borde bli mer idiotiska, mer egna, att vi alla skulle kunna handla mer i enlighet med ödmjukhetens förlåtande dårskap och mindre med världens dömande logik och vishet.

För det är inte upp till oss att döma. Det som sker på korset när Jesus dör är ett eskatologiskt handlande – i detta skeende döms hela världen och alla människans projekt, visdomen kommer till ett fasansfullt slut bara för att uppstå i en ny skepnad, som idioti, som dårskap, som Kristi kropp och Kristi kyrka. Det är vi som tillsammans firar gudstjänst, som stämmer in i trosbekännelsen som är idioterna som är kallade till Guds rike. Mer än så kan ingen bli.
 

Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig...

I morse kom jag plötsligt att tänka på en gammal artikel skriven av Anna Odell, inte i samband med hennes hyllade film, utan en text om hennes förra projekt: Den spelade psykosen på Liljeholmsbron.  I Dagens Nyheter skrev hon en lång text om hur hon genomförde projektet, och det var framförallt en passage, om en liten fågel, som dröjde sig kvar i mig länge. Sen försvann den, såsom tankar och texter som en gång varit viktiga gör, men i morse dök den upp igen. Jag letade upp den och kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som berörde mig så, men jag tror det är något med tecknen, med döden och dess tolkning, med döden som allegori och som verklighet, den döda kroppen som blir levande i andra. Kanske är det en kristustolkning jag gör, kanske är det en allmänmänsklig förhoppning om att det finns något som styr våra steg, som offrar sig för oss mitt i allt det som gör ont och är svårt. Någon som delar vår svärta.

Dagen som iscensättningen skulle ske hade jag varit ensam hemma. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag befann mig i. Jag var fylld av motstridiga känslor. Tiden stod stilla och försvann i rasande takt, på samma gång upplevde jag skräck och någon sorts euforiskt lugn.

Jag valde att äta väldigt lite, kroppen behövde vara lätt, förberedd på flykt. Håret hade jag låtit bli att tvätta på länge, jag hade sett till att kläderna skulle se solkiga ut. Allt för att stärka bilden av att det inte stod rätt till med mig. För att klara av att spela psykotisk var jag tvungen att bygga upp en inre film av en psykotisk värld, med skenande associationer, som jag skulle förhålla mig till under det dygn iscensättningen varade. Även om det var ett stort och välplanerat projekt från början till slut, var det också tillfälligheter som förde projektet i önskad riktning. Som dagen innan, när jag går över en väg och ser en liten fågel ligga på gatan. Jag går fram till fågeln och ser att den lever men jag förstår av den onormala ställningen att den måste ha blivit påkörd. Först blir jag ställd och vet inte vad jag ska göra, men så tar jag upp den varma lilla fågelkroppen i mina händer och jag känner hur det lilla hjärtat slår i rasande fart. Sen tar den två andetag och dör i mina händer.

I ”min” psykotiska värld offrade sig fågeln för mig. Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig, flyttade in i mig. Fågeln och jag blev samma kropp. Fågeln var död, alltså var jag död. I mina händer var döden planterad. Döden var ett gift som startade förruttnelsen inifrån. Förruttnelsen var en sörja som jag fångade upp med fågelns vingar. Jag bar hem den varma kroppen, den fick bo på balkongen. Balkongens räcke såg ut som räcket på Liljeholmsbron.

Palmsöndag - längtan bort

Palmsöndagen bär löftet om befrielse, löftet om den frälsare som skall komma för att befria folket. I folkmassans ”Hosianna”, snälla hjälp oss, hör vi ropen från en grupp människor som lever i förtryck. En grupp människor, ett folk, som lever i exil i sitt eget hemland, som lever under en militärregim som styr över dom, som bestämmer över dom. Vi hör de glada, men också desperata ropen från en folkgrupp som har fått nog, som inte vill leva under en annan kultur, ett folk som vill vara fria. Och på ett sätt skiljer sig så inte de människor som stod i rader och väntade på Jesus utanför Jerusalem från de människor som i dag står i rader utanför Jerusalem, alla de palestinier som varje dag väntar i timmar för att få åka in till Jerusalem för att få jobba. Alla de palestinier som också lever i exil i sitt eget land, som lever under en annan kultur med andra gränser än de gränser de själva har satt upp.

Tiden går men sakernas tillstånd förändras inte. Vi människor vill ha samma saker då som nu. Frihet, frälsning, revolution, maktskifte. Alla är de olika ord för en och samma sak. Längtan bort, längtan efter att någon annan skall göra jobbet, längtan efter helhet. På något sätt längtar vi människor konstant tillbaks till en tid och en plats där vi inte behövde kämpa, där vi inte behövde lida, där vi inte behövde förhålla oss till allting hela tiden. Vi längtar efter ett enklare liv helt enkelt. Vi längtar efter paradiset.

Hur man än tror och förhåller sig till den bibliska berättelsen om paradiset så är jag övertygad om att den bär en sanning. Kanske inte en sanning att det verkligen har hänt, men en mänsklig sanning, som en beskrivning av en sann erfarenhet, en sann längtan. En längtan tillbaks.

Men ända sedan Adam och Eva lämnade paradiset har det varit stängt för oss. Vägen är avspärrad, det går inte längre att komma tillbaks. Så nu är längtan till paradiset det enda vi har kvar av det. Och denna längtan förskjuter vi till framtiden. När vi inser att vägen är stängd så lägger vi paradiset till en tid och en plats som skall komma. Vi tillber en frälsare som skall ta oss dit. Vi hyllar honom när han kommer, vi upphöjer honom till konung och Gud. Vi prisar hans namn och sjunger sånger till hans ära. Men det dröjer inte länge tills vi har tröttnat. Efter bara några dagar så har vi glömt honom, han levererade ju inte, och så vi låter honom gå ett annat öde till mötes.

Människorna i Jerusalem år 33 lät sin frälsare dö på ett kors. Det var det öde som väntade den hyllade konungen som kom inridande på en åsna till folkets jubel. Han kunde inte frälsa folket så som det var lovat. Han kunde inte, som Moses, föra folket ut ur sin ofrivilliga exil. Det enda han kunde göra var att bekräfta deras önskan, deras drömmar men makten att infria dom låg inte i hans händer. Inte på det sätt som dom ville i alla fall.

Nej, makten att befria folket har bara folket själva. Makten att befria dig har bara du själv. Vi kan vänta förgäves på en frälsare. Vi kan vifta med palmblad och bre ut mantlar till klockorna stannar, men makten att befria kommer aldrig ligga utanför oss själva. Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss.

Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss, för den frälsaren har redan kommit. När Jesus rider in på en åsna så befriar han faktiskt folket. Och han befriar dig och mig. Men inte på det sätt som vi eller dom förväntar sig. Jesus rider in, inte för att infria drömmen, men för att ta bort drömmen. Han rider in för att låta det mänskliga segra över drömmen om paradiset.

Jesus rider in i Jerusalem för att misslyckas, hans segertåg är också hans dödsdom. Men misslyckandet är också hans seger. Det är genom misslyckandet, genom döden på korset som vi kan bli fria. Det är genom insikten att inte ens Guds son kan rädda oss, kan befria folket, kan föra oss ut ur vår ofrivilliga exil, som vi blir fria. Det är först då vi blir människor.

Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett sår, det första steget till frälsning är att inse att man har en synd att bära på. Att vi lever med en dröm, med ett sår som aldrig kommer läkas, en dröm om ett paradis någonstans där allt är bra. Denna insikt är det första steget till befrielse, insikten om att det enda som kvarstår av paradiset är en längtan och att denna längtan gör oss människor förvirrade, fångade, rotlösa. För längtan håller oss fast vid drömmen, håller oss knutna till paradiset.

Men Jesus pekar inte mot ett paradis, han pekar mot nästan, att leva för andra. Jesus talar inte om ett återvändande till forna tider, han talar om en framtid, om ett Guds rike som skall komma. Jesus öppnar inte vägen till paradiset igen, han öppnar vägen till himmelen. Genom att misslyckas, genom att dö på ett kors, genom att låta oss bli fria från våra drömmar och inse att vi bär på en längtan som aldrig kommer att uppfyllas. 

När Jesus rider in Jerusalem så gör han inte det för att han skall segra utan för att människorna skall bli fria.

The meaningless death of Christ

Christ is the first and only fully "ready made God" in the history of religions: he is fully human, and thus indistinguishable from other ordinary man - there is nothing in his bodily appearance that makes Him a special case. So, in the same way Duchamp's pissoir or bicycle are not objects of art because of their inherent qualities, but because of the place their are made to occupy, Christ is not God because of his inherent "divine" qualities, but because, precisely as fully human, he is God's son. For this reason, the properly Christian attitude apropos of Christ's death is not the one of melancholic attachment to his deceased figure, but that of infinite joy: the ultimate horizon of the pagan Wisdom is melancholy - ultimately, everything returns to dust, so one must learn to disattach oneself, to renounce desire -, while if there was ever a religion that is NOT melancholic, it is Christianity, in spite of the false appearance of the melancholic attachment to Christ as the lost object.

Christ's sacrifice is thus in a radical sense MEANINGLESS: not an act of exchange, but a superfluous, excessive, unwarranted gesture aimed at demonstrating His love for us, for the fallen humanity. It is like when, in our daily lives, we want to show someone that we really love him, and we can only do it by accomplishing a superfluous gesture of expenditure. Christ does not "pay" for our sins - as it was made clear by St Paul, it is this very logic of payment, of exchange, that, in a way, IS the sin, and the wager of Christ's act is to show us that the chain of exchanges can be interrupted. Christ redeems humanity not by paying the price for our sins, but by demonstrating us that we can break out of the vitious cycle of sin and payment. Instead of paying for our sins, Christ literally ERASES them, retroactively "undoes" them through love.

- Slavoj Zizek, "Death's merciless love", 2004. 

Guds tystnad, II

När vi upplever Guds tystnad som ett faktum, när vi är helt och hållet avskilda från Gud, endast då är vi riktigt nära Gud, för endast då befinner vi oss i Kristus position, övergivna på korset.

"In Christianity, the gap that separates God from man is not directly "sublated" in the figure of Christ as God-man; it is rather that, in the most tense moment of crucifixion, when Christ himself despairs ("Father, why hast thou forsaken me?"), the gap that separates God from man is transposed into God himself, as the gap that separates Christ from God-Father; the properly dialectical trick here is that very feature which appeared to separate me from God turns out to unite me with God." - (The Parallax View, s 106.)