måndag 30 juni 2014

Idioternas evangelium


”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” (1 kor 1:27)

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17)


Idioternas evangelium. Så skulle man kunna sammanfatta texterna på andra söndagen efter trefaldighet. Ett evangelium, ett glädjebudskap, för alla oss idioter.  Vi som är syndare och tullindrivare, dåraktiga och svaga, vi som ringaktas, som är yngst, vi som knappt finns till, för oss är dagens läsningar ett sant evangelium och en upprättelse.

Ibland är det skönt att få erkänna saker och ting. Att inse att man faktiskt är en idiot. Det finns något i vår kultur som alltid säger att man skall vara motsatsen, att man skall vara smart, kunnig, duktig och kompetent. Att man aldrig skall visa svaghet eller sprickorna i rustningen. Men idag får vi bekänna: ”jag är en idiot”. Och inse att det är som idioter vi är kallade till Guds rike.

Jag förstår självklart att termen idiot kan ha en negativ klang, men det kanske är dags att uppvärdera termen lite? Att se vad den egentligen står för? Ordet kommer från grekiskans idios, som betyder ”egen”, det användes om en person, snarare än massan, en privatperson och inte den offentliga. Sen har det fått många andra betydelser, men alla går att härleda till samma rot, till samma grundläggande betydelse, nämligen: idioten är den som sticker ut, den som är annorlunda, den som inte går med strömmen. Idioten är den som inte är som alla andra, den som världen ser ner på, och det är just dessa som Paulus i 1 kor menar är de sant visa: ”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” skriver han och precis som Jesus kallar han till de sidorna av oss som inte är perfekta, pekar ut sprickorna i rustningen och gör dessa till vår finaste ägodel.

Ser man till Sverige idag, så är vi absolut idioter, gudstron, den kristna tron, tappar stadigt mark. Kanske ligger vi troende på runt 15% idag. Undersökningarna varierar, men där någonstans landar det om man ser till alla som bekänner sig som troende på den kristna Guden. Så ur en samhällelig aspekt är vi idioter, vi som är lite egna, vi som faktiskt tror på Gud. Men vi har ett större spelrum, för andligheten i Sverige är långt högre än så. Bara att andligheten inte stämmer överens med vad man har för uppfattning om den kristna kyrkan, andligheten är svår att relatera till och få att gå ihop med den kristne guden.

Men det är ju just det som Paulus menar, det handlar inte om att ”stämma överens” det handlar inte om logik, om att kunna de rätta bönerna eller att vara kloka och syndfria. Det handlar om en känsla, att bära en tro och våga leva efter den.

Kan kalla mig för idiot /
det har jag ingenting emot /
Jag är en idiot /
mer än så kan ingen bli

Så går en textrad i bob hunds ”Mer än så kan ingen bli” och det finns en teologisk poäng i den titeln.  En poäng som jag aldrig förstått förut, förrän jag läste den här söndagens texter. En idiot är någonstans det finaste vi kan vara idag. Mer än så kan vi inte bli, vi som är egna, vi som ser någonting annat än vad världen ser, vi som får en chans att se med Guds ögon, som får kraft och makt att protestera mot den här världens sätt att styra och kontrollera våra liv i en riktning som ingen mår bra av. Vi kan med hjälp av Guds blick få syn på någonting annat.

Som i Dostojevskijs roman ”Idioten” där Furst Mysjkin, denne något egna karaktär, med sitt ifrågasättande och sin annorlunda blick för livet får många att omvärdera sina liv eller tänka i andra banor, men han får också utstå spott och spe. Ofta har Furst Mysjkin beskrivits som just en kristusgestalt, en människa i vilken vi möter ödmjukhet och lidande. En människa där vi, precis som hos Jesus, också träffar på det omvända syndabegreppet som genomlyser dagens evangelietext – från ”synd är överträdelse av bud ”till ”synd är avsaknad av ödmjukhet”- för det är just det som Jesus belyser idag när han kallar alla till Guds rike, inte bara de som världen anser vara värdiga, utan syndarna och tullindrivarna.

Jesus och furst Mysjkin, två individer som liksom rumpnissarna hos Astrid Lindgren, ställer frågan till oss: ”Varför gör ni på detta viset?” Varför handlar ni utan kärlek och medlidande? Varför dömer ni syndarna och tullindrivarna när det är Guds uppgift? Varför ställer ni upp murar mellan er själva och era medmänniskor och mellan er själva och Gud?

Och vi som försöker svara på den frågan och leva efter det som svaret innebär, det är oss  som Jesus och Paulus lyfter fram i dagens texter. Vi som försöker leva ett bra liv, vad det nu innebär. Vi som försöker ställa oss utanför den här världens dominerande manuskript om perfektion och yta, om vinster i välfärden och vinster i privatlivet. Vi som försöker rikta frågan till omvärlden ”Varför gör ni på detta viset?”

Vi är idioterna, syndarna, som får bli rättfärdiggjorda bara genom att vi tror och försöker följa Jesus. Jag vill till och med gå så långt som att säga att vi borde bli mer idiotiska, mer egna, att vi alla skulle kunna handla mer i enlighet med ödmjukhetens förlåtande dårskap och mindre med världens dömande logik och vishet.

För det är inte upp till oss att döma. Det som sker på korset när Jesus dör är ett eskatologiskt handlande – i detta skeende döms hela världen och alla människans projekt, visdomen kommer till ett fasansfullt slut bara för att uppstå i en ny skepnad, som idioti, som dårskap, som Kristi kropp och Kristi kyrka. Det är vi som tillsammans firar gudstjänst, som stämmer in i trosbekännelsen som är idioterna som är kallade till Guds rike. Mer än så kan ingen bli.