Tyngden och smutsen

"Ej för de starka i världen, men de svaga.  
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga"

Med de orden inleds Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons verk ”Förklädd Gud”. Ett verk som bygger på Gullbergs ursprungliga dikt som publicerades några år tidigare, men då utan dessa inledande rader. När nu verket skulle tonsättas var året 1940 och kriget i Europa ett faktum. Ett faktum som Hjalmar Gullberg fasade över och som fick honom att lägga till de första raderna som en protest mot Hitler och det tänkande som rådde i Nazityskland.  Ett tänkande som sorterande in människor i kategorier och raser, som delade upp befolkningen i svaga och starka, i över- och undermänniskor, i ”dom” och ”vi”. Ett tänkande som baserades på renhet och en vilja att stöta ut de smutsiga elementen.

Visst klingar Gullbergs inledningsord svagt av Bergspredikans protest mot ett liknande tänkande med sina ord om de fattigas och de ödmjukas lov? Kanske liknar de varandra för att det alltid i människans historia har funnits dessa idéer om renhet och att om vi bara kan få bort vissa element ur vår gemenskap kommer den att frodas och växa? Kanske liknar de varandra för att det alltid har funnits en vilja att slänga skiten på den andre.

Detta vet vi förstås. Men kanske är det inte lika uppenbart att vi har samma tankar om oss själva? Att vi också vill bli av skiten inom oss? Exakt samma tankemönster finns i oss som i lärjungarnas fråga när de undrar hur de skall göra för att bli frälsta, räddade. Vi undrar samma sak. ”Vad skall jag göra för att bli godkänd?” ”Hur skall jag handla för att bli av med skiten i mig?”

Det här handlar varken om rikedomar, kameler eller nålsögon. Det här handlar om att det inte finns något vi kan göra för att bli av med vår mänsklighet. Det handlar om att livet är ett lidande. Det handlar  om tyngden av att vara människa och vår oförmåga att leva med den tyngden. Det handlar om att vi i stället söker det lätta, det svävande. Vi frågar oss vad vi skall göra för att bli av med vår smuts? ”Skall jag sluta köra bil?” ”Skall jag sluta flyga?” ”Skall jag äta mer vegetariskt?” Jesus svarar ett rungande ”Ja!”. Men han stannar inte där. Han säger också: ”Sälj ditt hus, sälj din sommarstuga, sälj dina husdjur och barnens fotbollskor.” Sälj allt om du vill - för inget av det du gör kommer få dig att bli ren - och följ sen mig.

Vart är det vi skall följa Jesus? Ner i skiten förstås. Det är dit han går. Från det höga till det låga. Från det gudomliga till det jordiska. Från det fullkomliga till det mänskliga. Eller som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i sin nyutkomna roman ”D e kroniskt”:

”Putin hade gått in i Ukraina. Jesus bars ut ur statskyrkan i Lviv. En naturtroget målad trästaty. Kroppen sargad. Blod och smuts och skit var ditmålat av den skickligaste dekormålaren. Det är världen. Det var därför han blev älskad? Världen är hans sargade kropp. Han representerade den för att den är fackad, men också en av de få som inte representerar människan som hel.”

Vi är inte hela och rena: vi är människor. Lärjungarnas fråga är: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus svar är: ”Ingen kan bli räddad från mänsklighet.” Det är nåden. Att vi inget kan göra för att bli av med skiten. Vi måste omfamna den och se den som en del av oss. Det är inte omöjligt.

Vår rikedom är tyngden av att vara människa, en tyngd vi inte kommer undan.
Inte ens om vi säljer allt vi äger.

Dogmernas olidliga vara

Niklas Orrenius reportage i DN om Svenska kyrkan och stridigheterna som pågår i den på en nivå har fått en något oväntad följetong. Häromdagen publicerade Orrenius en krönika i DN under titeln "Jungfrufödseln får mig att darra". I krönikan beskriver han sin vilja, och tveksamhet inför, att fråga Ärkebiskopen om teologiska frågor, och kanske framförallt om jungfrufödseln. Det är överlag en intressant krönika om religionens synlighet i dagens Sverige, men det är framförallt slutklämmen som fått ett eget efterspel. När Orrenius tar mod till sig och ställer frågan om ärkebiskop Anders Wejryd tror på att Jesus föddes av en jungfru får han svaret:  "Jag tror nog det. Jag tror det var ett sätt för Gud att visa att detta är en väldigt speciell person."

Svaret Orrenius får är svagt till sin karaktär. "Jag tror nog det.", säger ärkebiskopen. Ändå ekar svaret hela vägen till vitt skilda bloggar som Humanistbloggen och Kristen Opinion som båda citerar Madeleine Sultán-Sjöqvist (religionssociolog) som menar att ärkebiskopen nu "positionerar sig  inomteologiskt" och sållar sig till den grupp av teologer som vill "påföra resten av samhället en konfessionaliserad världsbild, en världsbild som grundar sig i en biblisk föreställningsvärld." Hon menar att där den förre ärkebiskopen, KG Hammar, "snurrade in sig i ändlösa resonemang om symbolisk och biologisk jungfrufödsel för att genom otydlighet hålla alla grupper inom samfundet nöjda" talar den nuvarande ärkebiskopen ur skägget och tar tydligt ställning i en inomteologisk fråga som också är en vattendelare mellan två läger i kyrkan. De som faktiskt tror på jungfrufödseln och de som inte tror på dess fakticitet, utan ser jungfrufödseln mer som en symbol. Ärkebiskopen ställer sig nu, menar Sultán-Sjöqvist, på de fundamentalistiska bibeltolkarnas sida mot de symbolsprängda liberalerna.

Jag tror nog inte det.

För det första, en  av de vanligaste symboltolkningarna av jungfrufödseln är att det just är en markering av att Jesus är en viktig person. Som symbol behöver vi inte hålla det för sant, men vi kan alla enas om att den som föds av en jungfru är en särskild person, och Jesus var, enligt den kristna tron, "una persona particolare", för att travestera Ettore Scola.

För det andra. "Jag tror nog det" håller inte i en rättsal. Knappt ens på ett konfirmandförhör.

Men något annat ligger bakom allt det här. Vad är egentligen problemet? Problemet är inte att vi har en ärkebiskop som "förnekar" jungfrufödseln och en ärkebiskop som deklarerar sin tro på densamma (om vi hårdrar resonemanget ovan något) utan att det faktiskt råder en stor oklarhet kring hur man skall förhålla sig till dogmer i dagens Sverige. Och kanske framförallt i Svenska kyrkan av idag. Problemet är inte att olika kyrkliga ledare eventuellt tycker och tror olika, problemet är att det har blivit en individuell fråga. Det är upp till var och en, kyrkvärd som ärkebiskop, att försöka reda ordning i dogmernas fakticitet.

Det skapar en oreda, och en rädsla för dogmerna. En vilsen kristenhet står handfallen inför dogmerna. Och då blir dogmerna också lätta offer för kapning, som Sultán-Sjöqvist vill visa, till att höra olika läger och förgreningar av kyrkan till. En tro på jungfrufödsel blir samma sak som att vilja överföra bibeln på hela samhället. Och en tro på den symboliska jungfrufödseln blir samma sak som att inte vara kristen.

Det är en oroande analfabetism som uppstår, inte bara för de utanför kyrkan utan även för de inom den. Och detta tillstånd uppstår, tror jag, delvis därför att vi inte vet hur kyrkan förhåller sig till dogmerna. "Men kyrkan, det är ju folket, alla som är i kyrkan och vistas där, och det är ju deras tro som ÄR kyrkan?" säger kanske någon då. Jo, visst. Men samtidigt behöver alla dessa människor något att hålla fast vid eller ta spjärn emot. De behöver.... Vi behöver någon som är den kristna trons försvarare. Inte bara mot heretiker och trollkarlar, men som även försvarar oss alla mot att ställas direkt inför dogmernas oförklarlighet i en rationell och logisk värld. Vi behöver någon som säger "Jungfrufödsel? Absolut, det är en del av den kristna trosbekännelsen och det bibliska vittnesbördet, om detta kan man inte tveka." Men samtidigt någon som ställer frågan "Men vad betyder jungfrufödseln?".

Vi behöver, med risk för att låta katolsk, någon som utan tvekan står upp för de grundläggande dogmerna i den kristna tron, men någon som samtidigt förklarar dom. Vi behöver inte ännu en mänsklig ärkebiskop som deklarerar att han "nog" tror på jungfrufödseln eller en som "bara" ser den som en symbol. Vi behöver en "övermänniska", en som inte är en individ. Någon som står utanför individualiteten och representerar kollektivet, som representerar kyrkan. Vi behöver någon som ställer sig emellan oss individer och dogmernas oförklarlighet, någon som tar den rationella kulan för oss och  lämnar oss fria att tolka och tro, att låta dogmerna bli en del av våra liv och växa i styrka. Men också en som tror för oss, så att när vi inte orkar eller vill brottas finns det någon som tror på dogmerna för oss.

Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men vi behöver en påve.

In case of emergency...

...Jesus leads the way.

Batman - The Dark Knight. Del 1: Kristologi

I helgen fick jag äntligen tillfälle att se Christopher Nolans omtalade ”mörka epos” The Dark Knight, lite sent kan tyckas, men ändå. Filmen var rakt igenom mycket bra och den avlidne Heath Ledgers prestation är verkligen värd allt beröm den har fått. En invändning som jag hade mot filmen var att den ibland rusade igenom vissa passager, lämnade saker oförklarade och verkade inte alltid särskilt intresserad av att ta biopubliken i handen och föra den med längs filmen. Detta misstänker jag bygger mycket på det faktum att filmen är mer än en ”vanlig actionfilm”, att Cristopher Nolan försöker förmedla ett budskap bortom standardmallen som mer berör det mänskliga psyket och frågor kring verklighet och sanning än ”en kamp mellan ont och gott” som många tolkare av filmen har försökt att förminska dess budskap till. (Något som verkligen går igen i Christopher Nolans senaste film ”Inception” som också är en klart sevärd film.)

Jag tänkte försöka tolka hur man kan se på vad filmen egentligen säger utifrån kristologiska och psykoanalytiska perspektiv för att bringa lite klarhet i den förvirrade massa som filmen tyvärr är under ytan. Ni får ursäkta om det kanske blir lite rörigt, men detta är ju en blogg, inte en avhandling.

Låt mig börja med filmens slutsats:

”In the film, the district attorney, Harvey Dent, an obsessive vigilante who is corrupted and himself commits murders, is killed by Batman. Batman and his friend police commissioner Gordon realise that the city’s morale would suffer if Dent’s murders were made public, so plot to preserve his image by holding Batman responsible for the killings. The film’s take-home message is that lying is necessary to sustain public morale: only a lie can redeem us. No wonder the only figure of truth in the film is the Joker, its supreme villain. He makes it clear that his attacks on Gotham City will stop when Batman takes off his mask and reveals his true identity; to prevent this disclosure and protect Batman, Dent tells the press that he is Batman – another lie. In order to entrap the Joker, Gordon fakes his own death – yet another lie."

The Joker wants to disclose the truth beneath the mask, convinced that this will destroy the social order. What shall we call him? A terrorist? The Dark Knight is effectively a new version of those classic westerns Fort Apache and The Man Who Shot Liberty Valance, which show that, in order to civilise the Wild West, the lie has to be elevated into truth: civilisation, in other words, must be grounded on a lie.” - Slavoj Žižek

Vad Žižek poängterar här är alltså dels hur filmens slutgiltiga tes: att varje civilisation måste grundas på en lögn, en lögn som upphöjs till sanning. Han sätter även fingret på en annan detalj i filmen, nämligen dess kristologiska ansats. I citatet ovan säger Žižek att filmen poängterar att ”endast en lögn kan frälsa oss” och detta, sammantaget med filmens avslutande offer, när Batman väljer att ta på sig Harvey Dents brott (hans skulder/synder) ger ju onekligen filmen vissa kristologiska antydningar.

Men hur är det egentligen? På vilket sätt ger Batman upp sig själv, på vilket sätt offrar han sig för det goda? Eller snarare, vad är det han offrar? Ingenting, skulle jag vilja säga. Som Alfred poängterar i filmen så är Batman redan en ”utstött” (outcast) individ. Han står egentligen redan utanför samhället, hela det symboliska nätverket, genom sin status som ”något mer än människa” (en grund som läggs i den första filmen ”Batman Begins” på vilken han bygger hela sin skrämmande mask.) Han offrar således varken sin status, sin plats eller roll i det symboliska nätverket, eftersom han redan står utanför det. Det enda som han egentligen offrar är något som han offrat för längesedan, nämligen sin chans att som Bruce Wayne återgå till det symboliska nätverket.

Om man ställer ovanstående bredvid en jämförelse med Jesus så är det väl just hans ”mer-än-människa” status, hans icke-symboliska status i det sociala nätverket, som Jesus ger upp på korset genom att inte ta på sig rollen som Guds son, judarnas konung. Han väljer bort rollen som den Store Andre, som Gud personifierad och tar på sig det mänskliga, inte tvärtom som Batman gör. Genom Batmans offer så förhöjs enbart hans status som just Batman.

Men varför ger Jesus upp sin status som den Store Andre till förmån för det mänskliga, till förmån för hans givna plats i den symboliska Ordningen? Ett eventuellt svar finns faktiskt i filmen om man kan läsa paret Harvey Dent/Batman som en tolkning utav paret Jesus/Paulus. Ett av filmens mål är ju restaurerandet av tron på rättvisa, på det legala systemet och den demokratiska processen. Är inte denna process snarlik Jesus död, deltagandet i den Heliga Andes gemenskap och Paulus institutionaliserade av kristendomen? Genom Jesus död på korset fick människorna tillgång, på ett mer direkt sätt, till den Heliga Anden, till heligheten, till Gud. Detta kan läsas som den demokratiska process som rättvisan beskrivs som i filmen, en rättvisa vars störste kämpe inte är den ”övermänskliga” Batman (Kristus) utan den rättviseälskande Harvey Dent (den sanningsälskande Paulus).

Symbolen för rättvisa personifierad är död, men hans ande lever vidare bland de troende (rättvisa/kristendom) i ett någotsånär demokratiskt system där all kan delta och känna förtroende för (rättvisan/kyrkan). Visserligen är kyrkan mer än ett legalt system, men utefter filmens premiss så får det vara en strukturell jämförelse.

Varför ger då inte Batman upp sin roll och återgår till att bli Bruce Wayne och att låta rättvisan institutionaliseras? Här kommer nästa lögn in. Žižek konstaterade ju att filmen menar att samhället byggs upp på en (medveten) en lögn. Men bakom denna medvetna lögn ligger alltid en omedveten lögn. Lögnen om att utopin kan uppnås, att Tinget i sig kan komma i vår besittning, en lögn om Paradiset och en lögn om, i Lacanska termer, att den sexuella relationen verkligen existerar.

Samtidigt som Gordon håller sitt tal om Batmans offer och hans hjältestatus så visas det i filmen bilder på hur Alfred bränner upp det brev som Rachel skrev till Batman/Bruce Wayne där hon skrev att hon hade valt Dent att dela sitt liv med. Den medvetna lögnen, att Batman tar på sig skulden för Dents mord, är alltså underbyggd av den omedvetna lögnen, att relationen till Rachel är möjlig.

(Detta inlägg är, som titeln anger, del ett i en serie försök att tolka The Dark Knight)

Skillnaden

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

En intensitet vandrar över min formlösa kropp, över den rena ytan. Jag känner ju inte, ändå känner jag det. Vad är det jag känner? Något som alldeles nyss inte verkar ha varit tycks nu vara realitet. Skillnaden mellan då och nu är liten, ”då” känns som bara ett ögonblick bort. Men tiden känns som helt ny. Skillnaden är enorm.

Och visst är den det? Skillnaden alltså. Den är enorm. Även om den är liten som ett sandkorn, även om skillnaden inte syns så måste den vara obegriplig, i sin allra renaste form? När blir ett nu till ett då? När blir ett ”sen” till ett ”nu”? När går jag från att vara ”jag” till att bli ”du”? Skillnaden är en evighet i sig, nuet vandrar från evighet till evighet, från ett universum till ett universum som är sig lika, men aldrig desamma.

Men när jag var ”då”, när jag var ”det”, när jag inte var, innan skillnaden rörde mig, så såg jag rösten. Jag såg rösten som stod utanför språket och betraktade dess fåfänga och uppbundenhet i sig själv. Det fanns en gång ett ”nu” då rösten rörde sig fritt utanför grammatikens regler och begränsningar. Den rösten var jag, den var du, den var mänskligheten.

Men rösten stannade inte utanför, jag hör den nu, den ropar på oss ur öknen, den kallar oss att göra vägen rak. Rösten har tagit plats i språket, den formulerar sig med våran hjälp, enligt våra regler. Men den talar inte till oss med vårt språk, den talar det språk som alltid är ”nu”, det språk som är detsamma i varje evighet, varje enskilt universum.

Mänsklighetens språk har blivit övergivenhetens språk, ett språk som definierar skillnaden som sådan. Vi tror att skillnaden är allenarådande. Men betänk då att rösten en gång har talat detta övergivenhetens språk. För att skillnaden skall upphöra, för att vi alla skall kunna förenas utanför språket.