Förruttnelse

 

Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.

Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här är doften av död. En doft som inte gör sig till.

På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha, salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.

En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset. Dödens markörer.

Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i 1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden, eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik, och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.

Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas om tidens flykt. Vid åsynen av en ruin skulle man reflektera över alltings förgänglighet och helst uppfyllas av ”lustfyllt svårmodiga känslor.”

Inom konsten har en liknande rörelse med Vanitas-motiven figurerat sedan 1500-talet. Ofta stilleben med något som påminner om alltings fåfänglighet.  Dödskallar, vissnande blommor, klockor eller förruttnelse. Dödens markörer.

Det är nog detta jag anar i höstens doft. Det är den där övertonen som ligger i allt som doftar nu. Här finns inget att försköna. Det här är början på slutet.

Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig...

I morse kom jag plötsligt att tänka på en gammal artikel skriven av Anna Odell, inte i samband med hennes hyllade film, utan en text om hennes förra projekt: Den spelade psykosen på Liljeholmsbron.  I Dagens Nyheter skrev hon en lång text om hur hon genomförde projektet, och det var framförallt en passage, om en liten fågel, som dröjde sig kvar i mig länge. Sen försvann den, såsom tankar och texter som en gång varit viktiga gör, men i morse dök den upp igen. Jag letade upp den och kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som berörde mig så, men jag tror det är något med tecknen, med döden och dess tolkning, med döden som allegori och som verklighet, den döda kroppen som blir levande i andra. Kanske är det en kristustolkning jag gör, kanske är det en allmänmänsklig förhoppning om att det finns något som styr våra steg, som offrar sig för oss mitt i allt det som gör ont och är svårt. Någon som delar vår svärta.

Dagen som iscensättningen skulle ske hade jag varit ensam hemma. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag befann mig i. Jag var fylld av motstridiga känslor. Tiden stod stilla och försvann i rasande takt, på samma gång upplevde jag skräck och någon sorts euforiskt lugn.

Jag valde att äta väldigt lite, kroppen behövde vara lätt, förberedd på flykt. Håret hade jag låtit bli att tvätta på länge, jag hade sett till att kläderna skulle se solkiga ut. Allt för att stärka bilden av att det inte stod rätt till med mig. För att klara av att spela psykotisk var jag tvungen att bygga upp en inre film av en psykotisk värld, med skenande associationer, som jag skulle förhålla mig till under det dygn iscensättningen varade. Även om det var ett stort och välplanerat projekt från början till slut, var det också tillfälligheter som förde projektet i önskad riktning. Som dagen innan, när jag går över en väg och ser en liten fågel ligga på gatan. Jag går fram till fågeln och ser att den lever men jag förstår av den onormala ställningen att den måste ha blivit påkörd. Först blir jag ställd och vet inte vad jag ska göra, men så tar jag upp den varma lilla fågelkroppen i mina händer och jag känner hur det lilla hjärtat slår i rasande fart. Sen tar den två andetag och dör i mina händer.

I ”min” psykotiska värld offrade sig fågeln för mig. Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig, flyttade in i mig. Fågeln och jag blev samma kropp. Fågeln var död, alltså var jag död. I mina händer var döden planterad. Döden var ett gift som startade förruttnelsen inifrån. Förruttnelsen var en sörja som jag fångade upp med fågelns vingar. Jag bar hem den varma kroppen, den fick bo på balkongen. Balkongens räcke såg ut som räcket på Liljeholmsbron.

Livet i skuggan av döden

"Den största upptäckt som gjorts av människan, en upptäckt som gjort henne så speciell och hennes sinnesfrid, hennes känsla av säkerhet, så svår att erövra, var dödlighetens faktum: en universell, oundviklig och omedgörlig död som väntade varje enskild medlem av människosläktet. Människan är den enda levande varelse som vet om att hon ska dö och att det inte finns någon möjlighet att fly undan döden. Alla måste inte nödvändigtvis 'leva till döden', som Heidegger hävdade, men alla måste leva sina liv i skuggan av döden. Människan är den enda levande varelse som vet om sin egen förgänglighet, och eftersom hon vet att hon bara är tillfällig kan - måste - hon också föreställa sig evigheten, en ständig tillvaro som till skillnad från hennes egen saknar början och slut. Och sedan hon väl har föreställt sig evigheten står det klart att de två slagen av tillvaro har mötespunkter men inga gångjärn eller nitar." - Zygmunt Bauman "På spaning efter politiken", s. 44.