"Ej för de starka i världen, men de svaga.
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga"
Med de orden inleds Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons verk ”Förklädd
Gud”. Ett verk som bygger på Gullbergs ursprungliga dikt som publicerades några
år tidigare, men då utan dessa inledande rader. När nu verket skulle tonsättas
var året 1940 och kriget i Europa ett faktum. Ett faktum som Hjalmar Gullberg
fasade över och som fick honom att lägga till de första raderna som en protest
mot Hitler och det tänkande som rådde i Nazityskland. Ett tänkande som sorterande in människor i
kategorier och raser, som delade upp befolkningen i svaga och starka, i över-
och undermänniskor, i ”dom” och ”vi”. Ett tänkande som baserades på renhet och en
vilja att stöta ut de smutsiga elementen.
Visst klingar Gullbergs inledningsord svagt av Bergspredikans protest mot ett
liknande tänkande med sina ord om de fattigas och de ödmjukas lov? Kanske
liknar de varandra för att det alltid i människans historia har funnits dessa
idéer om renhet och att om vi bara kan få bort vissa element ur vår gemenskap
kommer den att frodas och växa? Kanske liknar de varandra för att det alltid
har funnits en vilja att slänga skiten på den andre.
Detta vet vi förstås. Men kanske är det inte lika uppenbart att vi har samma
tankar om oss själva? Att vi också vill bli av skiten inom oss? Exakt samma
tankemönster finns i oss som i lärjungarnas fråga när de undrar hur de skall
göra för att bli frälsta, räddade. Vi undrar samma sak. ”Vad skall jag göra för
att bli godkänd?” ”Hur skall jag handla för att bli av med skiten i mig?”
Det här handlar varken om rikedomar, kameler eller nålsögon. Det här handlar om
att det inte finns något vi kan göra för att bli av med vår mänsklighet. Det
handlar om att livet är ett lidande. Det handlar om tyngden av att vara människa och vår
oförmåga att leva med den tyngden. Det handlar om att vi i stället söker det
lätta, det svävande. Vi frågar oss vad vi skall göra för att bli av med vår
smuts? ”Skall jag sluta köra bil?” ”Skall jag sluta flyga?” ”Skall jag äta mer
vegetariskt?” Jesus svarar ett rungande ”Ja!”. Men han stannar inte där. Han
säger också: ”Sälj ditt hus, sälj din sommarstuga, sälj dina husdjur och
barnens fotbollskor.” Sälj allt om du vill - för inget av det du gör kommer få
dig att bli ren - och följ sen mig.
Vart är det vi skall följa Jesus? Ner i skiten förstås. Det är dit han går.
Från det höga till det låga. Från det gudomliga till det jordiska. Från det
fullkomliga till det mänskliga. Eller som Caroline Ringskog Ferrada-Noli
skriver i sin nyutkomna roman ”D e kroniskt”:
”Putin hade gått in i Ukraina. Jesus bars ut ur statskyrkan i Lviv. En
naturtroget målad trästaty. Kroppen sargad. Blod och smuts och skit var
ditmålat av den skickligaste dekormålaren. Det är världen. Det var därför han
blev älskad? Världen är hans sargade kropp. Han representerade den för att den
är fackad, men också en av de få som inte representerar människan som hel.”
Vi är inte hela och rena: vi är människor. Lärjungarnas fråga är: ”Vem kan då
bli räddad?” Jesus svar är: ”Ingen kan bli räddad från mänsklighet.” Det är
nåden. Att vi inget kan göra för att bli av med skiten. Vi måste omfamna den
och se den som en del av oss. Det är inte omöjligt.
Vår rikedom är tyngden av att vara människa, en tyngd vi inte kommer undan.
Inte ens om vi säljer allt vi äger.
