En gång bidrog konsten som en annan matematik och byggnadskonst till att konstruera världen, fick den helt enkelt att ankomma.
Skapade inte minst den starka rörelsen av stillhet.
Idag är den som barmhärtiga händer som försöker rädda så mycket som möjligt eller riva ner vad som går att riva ner för att se om det finns något av bestående värde, för att se vad vi kan göra med spillrorna.
Norén skriver om Gunnel Wåhlstrand, konstnären som förlorade sin far när hon var ett år och vars konstnärliga projekt "är ett gigantiskt minnesarbete för att göra fadern närvarande".
Ingenting kan ersätta det som gått förlorat, en död fader, hans värld och samlade värme, men man kan leva med eller i minnet av hans blick.
