För hjärtat är livet enkelt (Predikan sön. e jul)

Tema: "Guds barn"
GT: Jer 31:15-17
Epistel: Gal 4:4-7
Evangelium: Matt 2:13-23

”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan.” så inleder den norske författaren Karl Ove Knausgård den första boken i hans romansvit ”Min kamp”. En bok som handlar om en sons relation till en far. Om en son som växer upp i ständig rädsla för fadern, om en uppväxt i skräck och förnedring. Men framförallt är det en bok om en död far.

När boken skrivs är det tio år sedan fadern dog under förnedrande former. Men även om hans hjärta inte längre slår så lever han kvar.  Som ett minne, i författarens flyktiga spegelbild, som en efterhängsen rädsla, en känsla av att ”när som helst” kan han dyka upp och tillintetgöra sonen. Och boken blir ett samtal med den döde fadern. Ett samtal som syftar till att författaren skall kunna främja sig från fadern, låta honom vila i jorden, men för att kunna göra det måste han också närma sig fadern. Försöka att förstå fadern, se det i honom själv som skulle kunna göra, och som kanske till och med gör, likadant som fadern.

Julen är för de flesta av oss en påminnelse om våra familjeband. Om de relationer vi har, de vi växt upp med och de tankemönster som påverkat oss. Det är en påminnelse om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. För någon är det en trevlig upplevelse, för någon annan en mer obekväm upplevelse. För någon tredje, som exempelvis i Knausgårds fall, skulle det kunna vara vara en rent fruktansvärd upplevelse.

Även om livet är enkelt för hjärtat, det slår så länge det kan, så lever de döda kvar. I oss. Våra föräldrars sår och glädjeämnen har de ärvt från sina föräldrar och de går sen i arv till oss. Och på liknande sätt som våra förfäder lever vidare i oss så lever också den mördade barnen i Rama och Betlehem med omnejd kvar hos sina föräldrar och släktingar.

För en människa är livet inte så enkelt som för hjärtat. Det som vi oftast tänker på när vi säger hjärtat, den plats där våra känslor finns, kärlek och hat, glädje och sorg, fylls lätt upp av livets händelser. Det finns en plats där vi låter sorgen få rum, ett rum där de vi saknar lever vidare tills den dag också våra hjärtan slutar slå och rummen töms på minnen och känslor.

Men nu handlar ju den här dagen inte om våra familjer här utan ett annat sorts släktskap. Om att vi alla är guds barn. Hur skall det begripas? Vad innebär det att vara Guds barn? Vad innebär det att våra hjärtan nu också ropar ”Abba! Fader!”? Innebär det ännu en familj att fira jul med? Ännu en familj att dela vår tid mellan, ännu en familj att värna?

Ja, på sätt och vis är det så. Guds barn, vi som i våra hjärtan ropar ”Abba! Fader!” vi som tillsammans ber ”Fader Vår”, vi är kyrkan. Det är också vår familj. Familjen som har sitt ursprung en stilla natt utanför Betlehem i en krubba i ett stall. Familjen som växte, från de ursprungliga tre till det lokala, herdarna på ängen till det globala och världsvida, de vise männen från världens alla hörn och ända upp till den himmelska härskaran. En familj som är överallt. Med denna familj firar vi jul, med denna familj delar vi vår tid, denna familj får vi värna. Familjen som är kyrkan. Som är du och jag och alla andra över vår jord som firar jul till minne av Jesu födelse. Det är vi som är kyrkan, det är vi som Paulus menar när han skriver att vi har sonens ande i oss. Det är i oss som ramaskri väcks över våra trossyskon som förföljs och lider över hela vår värld. Över alla de barn som faller till marken för maktgalna mäns svärd.

Men det är också vi som kyrka, som familj som lider med de andra familjerna i vår närhet. När en moské i Eskilstuna sätts i brand är det en handling som vi måste fördöma kraftigt. Det är en handling i vrede mot våra grannar, en av de familjer som ligger oss närmast och en fruktansvärd handling som vi genast måste ta avstånd ifrån. Särskilt i det politiska klimat som råder över vår värld idag, ett klimat då vi behöver alla de goda krafter som finns som motverkar att fler ramaskrin väcks över vår jord över dödade barn, föräldrar, släktingar och vänner.

För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan. Det är ett citat som sätter fingret på livet, som fångar livets rytm, tempo och dess obönhörliga gräns: Den dag hjärtat slutar slå. Men det är också ett citat som bara uttrycker livets biologi, som bara rör sig kring kroppens funktioner, den biologiska sidan av livet, det som vi delar med naturen. Men livet är mer än så. Det finns något i människan som står över naturen, såsom vi brukar tänka på det. Något som skiljer oss ifrån djuren. Det som vi brukar kalla själ, förstånd, eller medvetande. Den självreflekterande sidan av mänskligheten. En sida som vi tänker står i direkt släktskap till Guds självreflektion, som vi ärvt. Kunskapen på gott och ont. Den fria viljan. Viljan att göra ont eller gott, att välja liv eller död. Det är också en del av vårt släktskap med Gud, en del som vi får bejaka idag. I vardagen, i nutiden.

Men så finns det en annan tid. En tid där vårt släktskap består. När Mose frågar Gud: vad har du för namn? Så säger gud ”Ehyeh asher ehyeh”, hebreiska som ofta översatts med ”Jag är den jag är”. Men det finns ett problem där, eftersom den nutid som vårt språk har inte existerar i det hebreiska språket. Den ordagranna översättningen av ”ehyeh asher ehyeh” är istället ”Jag kommer att bli den jag kommer att bli”. I gudsnamnet, det namn som barnet ärver, finns ett löfte om en framtid som ännu inte är fullkomnad  

För livet slutar inte bara för att hjärtat slutar slå. Som kyrka är vi Guds barn och som dessa har vi också det eviga livet. För som Guds barn får vi ta del av faderns hjärta, vi får plats i de rum han förberett för oss och som vi får leva vidare i efter att våra hjärtan slutar slå. Det finns ett löfte i det släktskapet, ett släktskap som tar sin början i dopet där Gud lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Det är ett löfte som sträcker sig längre än våra liv, ett löfte som alltså sträcker sig till tidens ände. Inte änden på vår tid, när våra hjärtan slutat slå, utan all tids slut när själva Guds hjärta slutar slå. 

Idioternas evangelium

”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” (1 kor 1:27)

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17)

Idioternas evangelium. Så skulle man kunna sammanfatta texterna på andra söndagen efter trefaldighet. Ett evangelium, ett glädjebudskap, för alla oss idioter.  Vi som är syndare och tullindrivare, dåraktiga och svaga, vi som ringaktas, som är yngst, vi som knappt finns till, för oss är dagens läsningar ett sant evangelium och en upprättelse.

Ibland är det skönt att få erkänna saker och ting. Att inse att man faktiskt är en idiot. Det finns något i vår kultur som alltid säger att man skall vara motsatsen, att man skall vara smart, kunnig, duktig och kompetent. Att man aldrig skall visa svaghet eller sprickorna i rustningen. Men idag får vi bekänna: ”jag är en idiot”. Och inse att det är som idioter vi är kallade till Guds rike.

Jag förstår självklart att termen idiot kan ha en negativ klang, men det kanske är dags att uppvärdera termen lite? Att se vad den egentligen står för? Ordet kommer från grekiskans idios, som betyder ”egen”, det användes om en person, snarare än massan, en privatperson och inte den offentliga. Sen har det fått många andra betydelser, men alla går att härleda till samma rot, till samma grundläggande betydelse, nämligen: idioten är den som sticker ut, den som är annorlunda, den som inte går med strömmen. Idioten är den som inte är som alla andra, den som världen ser ner på, och det är just dessa som Paulus i 1 kor menar är de sant visa: ”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” skriver han och precis som Jesus kallar han till de sidorna av oss som inte är perfekta, pekar ut sprickorna i rustningen och gör dessa till vår finaste ägodel.

Ser man till Sverige idag, så är vi absolut idioter, gudstron, den kristna tron, tappar stadigt mark. Kanske ligger vi troende på runt 15% idag. Undersökningarna varierar, men där någonstans landar det om man ser till alla som bekänner sig som troende på den kristna Guden. Så ur en samhällelig aspekt är vi idioter, vi som är lite egna, vi som faktiskt tror på Gud. Men vi har ett större spelrum, för andligheten i Sverige är långt högre än så. Bara att andligheten inte stämmer överens med vad man har för uppfattning om den kristna kyrkan, andligheten är svår att relatera till och få att gå ihop med den kristne guden.

Men det är ju just det som Paulus menar, det handlar inte om att ”stämma överens” det handlar inte om logik, om att kunna de rätta bönerna eller att vara kloka och syndfria. Det handlar om en känsla, att bära en tro och våga leva efter den.

Kan kalla mig för idiot /
det har jag ingenting emot /
Jag är en idiot /
mer än så kan ingen bli

Så går en textrad i bob hunds ”Mer än så kan ingen bli” och det finns en teologisk poäng i den titeln.  En poäng som jag aldrig förstått förut, förrän jag läste den här söndagens texter. En idiot är någonstans det finaste vi kan vara idag. Mer än så kan vi inte bli, vi som är egna, vi som ser någonting annat än vad världen ser, vi som får en chans att se med Guds ögon, som får kraft och makt att protestera mot den här världens sätt att styra och kontrollera våra liv i en riktning som ingen mår bra av. Vi kan med hjälp av Guds blick få syn på någonting annat.

Som i Dostojevskijs roman ”Idioten” där Furst Mysjkin, denne något egna karaktär, med sitt ifrågasättande och sin annorlunda blick för livet får många att omvärdera sina liv eller tänka i andra banor, men han får också utstå spott och spe. Ofta har Furst Mysjkin beskrivits som just en kristusgestalt, en människa i vilken vi möter ödmjukhet och lidande. En människa där vi, precis som hos Jesus, också träffar på det omvända syndabegreppet som genomlyser dagens evangelietext – från ”synd är överträdelse av bud ”till ”synd är avsaknad av ödmjukhet”- för det är just det som Jesus belyser idag när han kallar alla till Guds rike, inte bara de som världen anser vara värdiga, utan syndarna och tullindrivarna.

Jesus och furst Mysjkin, två individer som liksom rumpnissarna hos Astrid Lindgren, ställer frågan till oss: ”Varför gör ni på detta viset?” Varför handlar ni utan kärlek och medlidande? Varför dömer ni syndarna och tullindrivarna när det är Guds uppgift? Varför ställer ni upp murar mellan er själva och era medmänniskor och mellan er själva och Gud?

Och vi som försöker svara på den frågan och leva efter det som svaret innebär, det är oss  som Jesus och Paulus lyfter fram i dagens texter. Vi som försöker leva ett bra liv, vad det nu innebär. Vi som försöker ställa oss utanför den här världens dominerande manuskript om perfektion och yta, om vinster i välfärden och vinster i privatlivet. Vi som försöker rikta frågan till omvärlden ”Varför gör ni på detta viset?”

Vi är idioterna, syndarna, som får bli rättfärdiggjorda bara genom att vi tror och försöker följa Jesus. Jag vill till och med gå så långt som att säga att vi borde bli mer idiotiska, mer egna, att vi alla skulle kunna handla mer i enlighet med ödmjukhetens förlåtande dårskap och mindre med världens dömande logik och vishet.

För det är inte upp till oss att döma. Det som sker på korset när Jesus dör är ett eskatologiskt handlande – i detta skeende döms hela världen och alla människans projekt, visdomen kommer till ett fasansfullt slut bara för att uppstå i en ny skepnad, som idioti, som dårskap, som Kristi kropp och Kristi kyrka. Det är vi som tillsammans firar gudstjänst, som stämmer in i trosbekännelsen som är idioterna som är kallade till Guds rike. Mer än så kan ingen bli.
 

Palmsöndag - längtan bort

Palmsöndagen bär löftet om befrielse, löftet om den frälsare som skall komma för att befria folket. I folkmassans ”Hosianna”, snälla hjälp oss, hör vi ropen från en grupp människor som lever i förtryck. En grupp människor, ett folk, som lever i exil i sitt eget hemland, som lever under en militärregim som styr över dom, som bestämmer över dom. Vi hör de glada, men också desperata ropen från en folkgrupp som har fått nog, som inte vill leva under en annan kultur, ett folk som vill vara fria. Och på ett sätt skiljer sig så inte de människor som stod i rader och väntade på Jesus utanför Jerusalem från de människor som i dag står i rader utanför Jerusalem, alla de palestinier som varje dag väntar i timmar för att få åka in till Jerusalem för att få jobba. Alla de palestinier som också lever i exil i sitt eget land, som lever under en annan kultur med andra gränser än de gränser de själva har satt upp.

Tiden går men sakernas tillstånd förändras inte. Vi människor vill ha samma saker då som nu. Frihet, frälsning, revolution, maktskifte. Alla är de olika ord för en och samma sak. Längtan bort, längtan efter att någon annan skall göra jobbet, längtan efter helhet. På något sätt längtar vi människor konstant tillbaks till en tid och en plats där vi inte behövde kämpa, där vi inte behövde lida, där vi inte behövde förhålla oss till allting hela tiden. Vi längtar efter ett enklare liv helt enkelt. Vi längtar efter paradiset.

Hur man än tror och förhåller sig till den bibliska berättelsen om paradiset så är jag övertygad om att den bär en sanning. Kanske inte en sanning att det verkligen har hänt, men en mänsklig sanning, som en beskrivning av en sann erfarenhet, en sann längtan. En längtan tillbaks.

Men ända sedan Adam och Eva lämnade paradiset har det varit stängt för oss. Vägen är avspärrad, det går inte längre att komma tillbaks. Så nu är längtan till paradiset det enda vi har kvar av det. Och denna längtan förskjuter vi till framtiden. När vi inser att vägen är stängd så lägger vi paradiset till en tid och en plats som skall komma. Vi tillber en frälsare som skall ta oss dit. Vi hyllar honom när han kommer, vi upphöjer honom till konung och Gud. Vi prisar hans namn och sjunger sånger till hans ära. Men det dröjer inte länge tills vi har tröttnat. Efter bara några dagar så har vi glömt honom, han levererade ju inte, och så vi låter honom gå ett annat öde till mötes.

Människorna i Jerusalem år 33 lät sin frälsare dö på ett kors. Det var det öde som väntade den hyllade konungen som kom inridande på en åsna till folkets jubel. Han kunde inte frälsa folket så som det var lovat. Han kunde inte, som Moses, föra folket ut ur sin ofrivilliga exil. Det enda han kunde göra var att bekräfta deras önskan, deras drömmar men makten att infria dom låg inte i hans händer. Inte på det sätt som dom ville i alla fall.

Nej, makten att befria folket har bara folket själva. Makten att befria dig har bara du själv. Vi kan vänta förgäves på en frälsare. Vi kan vifta med palmblad och bre ut mantlar till klockorna stannar, men makten att befria kommer aldrig ligga utanför oss själva. Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss.

Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss, för den frälsaren har redan kommit. När Jesus rider in på en åsna så befriar han faktiskt folket. Och han befriar dig och mig. Men inte på det sätt som vi eller dom förväntar sig. Jesus rider in, inte för att infria drömmen, men för att ta bort drömmen. Han rider in för att låta det mänskliga segra över drömmen om paradiset.

Jesus rider in i Jerusalem för att misslyckas, hans segertåg är också hans dödsdom. Men misslyckandet är också hans seger. Det är genom misslyckandet, genom döden på korset som vi kan bli fria. Det är genom insikten att inte ens Guds son kan rädda oss, kan befria folket, kan föra oss ut ur vår ofrivilliga exil, som vi blir fria. Det är först då vi blir människor.

Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett sår, det första steget till frälsning är att inse att man har en synd att bära på. Att vi lever med en dröm, med ett sår som aldrig kommer läkas, en dröm om ett paradis någonstans där allt är bra. Denna insikt är det första steget till befrielse, insikten om att det enda som kvarstår av paradiset är en längtan och att denna längtan gör oss människor förvirrade, fångade, rotlösa. För längtan håller oss fast vid drömmen, håller oss knutna till paradiset.

Men Jesus pekar inte mot ett paradis, han pekar mot nästan, att leva för andra. Jesus talar inte om ett återvändande till forna tider, han talar om en framtid, om ett Guds rike som skall komma. Jesus öppnar inte vägen till paradiset igen, han öppnar vägen till himmelen. Genom att misslyckas, genom att dö på ett kors, genom att låta oss bli fria från våra drömmar och inse att vi bär på en längtan som aldrig kommer att uppfyllas. 

När Jesus rider in Jerusalem så gör han inte det för att han skall segra utan för att människorna skall bli fria.