Kollektiv/individ - Den Andre/Densamme

 Det är som om vår bild av ”terroristen” baseras på en dikotomi, ett antingen eller. Antingen en ideologisk övertygad islamist, eller så kan vederbörande, närmast per definition, inte ens tillhöra kategorin terrorist, då handlar det om den vite, psykiskt störde gärningsmannen. Det är den kollektiva kontra den individualpsykologiska förklaringen dragen till sin yttersta spets.

...

»De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, me­dan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda.«
Så länge vi inte ser det komplexa samspelet mellan individ och samhälle och medvetet, eller omedvetet, använder diametralt motsatta analysredskap för ”oss” i motsats till ”dem”, så länge lär vi varken komma förklaringar eller förståelse närmare. Då kommer vi snarare att påminna om Peter Mangs som, när han tycker att förhörsledarnas frågor blir alltför närgångna och obehagliga, plötsligt vägrar att svara på fler frågor, stoppar fingrarna i öronen och högljutt börjar sjunga; ”Nobody knows the trouble I’ve seen” och ”Don’t worry, be happy!” 

- Gellert Tamas, DN 120710

Den Andre är inte densamme

Det är ju numera förbjudet i Frankrike att framträda offentligt med ”ett fullständigt maskerat ansikte” och i det senaste numret The Symptom (nummer 11) så beskriver Slavoj Žižek vad han misstänker är den egentliga orsaken till detta förbud. För även om, i stort sett, samtliga partier har stått bakom förbudet med hänvisningen till de mänskliga rättigheterna och kvinnors rätt att i en modern stat få bestämma över sig själva, så kan man inte undgå att misstänka att det ligger något annat bakom. Varför är det så? Först och främst menar Žižek så finns det en ambiguitet i kritiken mot att bära burka. Å ena sidan så kritiseras burkan för att det är ett förtryckande frihetsberövande plagg, men å andra sidan så glider snart kritiken över till det franska subjektets egna känslor inför mötet med den beslöjade Andre. När kritiken är så enhällig och samtidigt ligger på två så olika plan (både politiskt och subjektivt) så kan man alltid misstänka att det är ren ideologi som ”är i görningen” som det omedvetna, instinktiva, handlandet som maskeras i ord om frihet, jämlikhet och systerskap.

Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.

Den Andre vs. Syndabocken

Såg filmen Notre Musique av Jean-Luc Godard igår. En riktig pretto-film! I en scen stod den kvinnliga huvudpersonen på den söndersprängda Stari Most (Gamla Bron) i staden Mostar i Bosnien-Hercegovina och läste Emmanuel Levinas. (Kanske lite övertydligt?) Diskussionen om den Andre får anses relativt central i filmen som egentligen kanske handlar om motsättningar människor emellan. Kriget i Bosnien, Palestina vs. Israel, indianer i Nordamerika, konstnärer- vs. ”vanligt folk” osv.

Hursomhelst, det jag mest av allt tänkte på var att jag verkligen har börjat tröttna på den ständigt återkommande idén om ”den Andre”. Jag kan erkänna att jag inte satt mig in i hela begreppets karaktär, men grunddraget att vi aldrig ser den Andre i sin helhet och därmed ständigt ”gör våld” på den med vårat sätt att göra den Andre till ”den Samma” - att jämföra våra egna kvaliteter och sidor med de kvaliteter och sidor som reflekteras eller inte reflekteras i den Andre som vi möter. Att förminska den Andre till något som vi känner igen eller tar avstånd ifrån.

Men hur kan någon av oss vet allt om någon när vi inte ens känner till toppen på isberget om oss själva? Lika lite som det finns en absolut objektiv Sanning så finns det väl inte heller en absolut Helhet hos den Andre? Har den Andre en absolut och verklig kärna, med stabila gränser som någon (eller den själv) skulle kunna lära känna? Hela tanken känns ju ganska märklig.
Isåfall måste det ju finnas en oerhörd tystnad som ingen människa kan känna till och någonsin få kunskap om i våra egna identiteter, en tystnad som varar för evigt.

Att det är våran förmåga att göra människor till den Andre som skapar fientlighet och kolonialism kan ju stämma på någon nivå, men isåfall tror jag själv mer på Girards syndabocksteori och det mimetiska begärets problematik än på det mycket diffusa begreppet ”den Andre”. Det mimetiska begäret är det som skapar samhörighet och gruppkänsla – när det går för långt behöver vi ”offra” någon som då blir syndabocken/den Andre.

Note to self: Läs mer om Lacan och ”The big Other”.