Zizek om ekologisk fundamentalism och en helig materialitet.

I en diskussion kring olika typer av fundamentalism närmar sig  Zizek den fundamentalism han menar är en av de mest ideologiskt omärkbara, och mest komplicerade idag. Nämligen den ekologiska fundamentalismen. Samtidigt rör han sig väldigt nära diskussionen kring den komplexa frågan transcendens/immanens och den svåra distinktionen mellan att vara ansvarig för sina handlingar eller att lyda en högre auktoritet. Denna diskussion är aktuell, inte minst för kyrka, idag då den handlar om vilket sätt vi har en relation till Gud. Skall vi lyda eller ta ansvar för Gud?  

"We all know we are in deep shit, global warming, whatever. The problem is, why don’t we act? I think it’s a perfect example of what in psychoanalysis is called the fetishist disavowal: ”I know very well but…” We know it very well, but! You hear a talk, you read a text about ecology, it convinces you then you step out, you see there is sun there are birds, rain. And you, precisely because we are imbedded in [Nature], wired into it we cannot really accept that this can change. So i think paradoxically wee need more alienation from nature. In the sense of that we have to accept nature in its total contingency. Madness, that’s nature. Nature is not balanced, paradise. Nature is… you know something happens, small imbalance and everything goes crazy, i mean every natural balance is temporary, fragile and so on. Why am I saying this? Because this would be for me to bring it to the end what Lacan says ”the Big Other doesn’t exist”. You know usually people say either you are a subjectivist, self-responsible - and this means you are arrogant absolute subject. Or you defer to the higher authority. The difficult thing is to separate between these two, to accept that we are totally responsible but nonetheless we are not absolute subjects. It is a very difficult position to sustain, but I think we will be forced into it."

Bergman och Bach

I många av Bergmans filmer spelar musiken, och framförallt Bach, en viktig roll. Bachs musik får ofta stå som representant för något han faktiskt kallar nåd. Det som enklast kan beskrivas som kontakt och gemenskap människor emellan. I följande citat kan man också ana hur Bergman såg Bach som en lindrare av smärtan som Guds tystnad lämnade kvar och som något som kan tränga igenom den Heliga bråten och föra oss fram till "det namnlöst Heliga".

"I Johann Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens förvirringar. Vi låter vår såriga tanke stillna, behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst Heliga."

Bergman, prästen och den heliga bråten

I filmen Viskningar och rop (1973) finns en scen som belyser det jag rörde senast med "den heliga bråten" när prästen (Anders Ek) kommer för att hålla en ceremoni över den döda Agnes.
Det som börjar i en trosviss bön för Agnes går snart över i en ångestladdad bön till Agnes. Och den man som levt för länge med sin spegelgud överväldigas när han plötsligt känner tvivlet komma över honom...

Hovpredikanten, som är en gammal och helig man, vänder sig om för att se till att även de städande gummorna kommit tillstädes i dörröppningen, att man slutar hosta och skrapa med fötterna, att det blir stilla. Hans ansikte är lugnt, strängt värdigt, passande, hans magra kropp är innesluten i ämbetets svarta uniform. Så är allt lugnt. Han knäpper händerna och läser bönen över den döda Agnes.
- Gud, vår fader, har i sitt allvisa råd beslutat hemkalla dig i blomman av din ungdom. Dessförinnan fann han dig värdig att bära ett tungt och långvarigt lidande. Du underkastade dig tåligt och utan klagan i förvissning att dina synder skulle förlåtas dig genom din Herre Jesu Kristi död på korset. Må din fader i himlen förbarma sig över din själ, då du träder inför honom. Må han låta sina änglar avkläda dig minnet av din jordiska smärta.

Hovpredikanten tystnar som om han överväldigades, han står förvirrad med slutna ögon. Så faller han mödosamt ner på knä (de övriga närvarande faller också på knä utan att förstå, osäkert och ovant). Han för handen över ögonen och stöder den andra handen mot en stol för att inte falla.

- Om det är så att du samlat vårt lidande i din stackars kropp, om det är så att du burit det med dig genom döden, om det är så att du möter gud där borta i det andra landet, om det är så att han vänder sitt ansikte mot dig, om det är så att du då kan tala det språk som denne gud fattar, om det är så att du kan tala till denne gud. Om det är så. Bed för oss, Agnes, kära lilla barn, lyssna till vad jag nu säger dig. Bed för oss som är här kvar på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel. Lägg din börda av lidande vid gudens fot och be honom att benåda oss, be honom äntligen befria oss ur vår ängslan, vår leda och vårt djupa tvivel. Bed honom om en mening med våra liv. Agnes, du som lidit så ofattligt och så länge, du måste vara värdig att föra vår talan.

Förvirrad och uttröttad reser sig hovpredikanten från golvet och ser sig generat och sorgset leende omkring. Känner att något måste förklaras:

- Hon var mitt konfirmationsbarn. Vi hade ofta långa och ingående samtal. Hennes tro var starkare än min.
Han avbryter sig och blir återigen ämbetsmannen, som vet att föra sig på det rätta sättet. Hans leende blir formellt. Han rättar till prästrocken, som något veckat sig över magen, går därefter runt och tar alla i handen.

Den heliga bråten

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna är en av hans mer populära filmer i teologiska kretsar, men samtidigt den film som är mest kritisk till kyrkan och prästerskapet. Filmen igenom går en röd tråd som kretsar prästen Tomas och hans dragkamp mellan passionen ( i form av Märta Lundberg) och det Bergman kallar för "den heliga bråten", vilket jag tolkar som allt det som, i kyrkan eller annanstans, står i vägen för själva det heliga. Jag skall inte göra en längre utläggning kring detta utan vill bara visa på källan till formuleringen "den heliga bråten", vilket är hämtat från Pär Lagerkvists bok Ahasverus död som handlar om Ahasverus (eller "den vandrande juden") som enligt myten är skyldig till att inte ha låtit Jesus vila vid sitt hus på sin vandring till Golgata och är därför dömd att för evigt vandra på jorden, fram till dess att Jesus kommer åter. I denna bok finns ett citat som Bergman med stor sannolikhet influerats av, inte bara i sina filmer, utan också i sitt personliga förhållningssätt till Gud och det heliga.

”Bortom gudarna, bortom allt som förfalskar och förråar det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och människoinbillningens alla missfoster, måste det finnas någonting oerhört som är oåtkomligt för oss. Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt. Det tror jag, ja det är jag förvissad om.
Gud är ingenting för mig. Ja han är mig förhatlig, för att han bedrar mig på just detta, skyler bort det för mig. För att han underhåller oss det vi längtar efter när vi tror att vi längtar efter honom. För att han skiljer oss ifrån det.
Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ur själva källan. För Gud böjer jag inte knä. Nej för honom kommer jag aldrig att böja knä. Men vid källan vill jag gärna lägga mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns. Vid källan vill jag gärna böja knä."