Bergman, prästen och den heliga bråten

I filmen Viskningar och rop (1973) finns en scen som belyser det jag rörde senast med "den heliga bråten" när prästen (Anders Ek) kommer för att hålla en ceremoni över den döda Agnes.
Det som börjar i en trosviss bön för Agnes går snart över i en ångestladdad bön till Agnes. Och den man som levt för länge med sin spegelgud överväldigas när han plötsligt känner tvivlet komma över honom...

Hovpredikanten, som är en gammal och helig man, vänder sig om för att se till att även de städande gummorna kommit tillstädes i dörröppningen, att man slutar hosta och skrapa med fötterna, att det blir stilla. Hans ansikte är lugnt, strängt värdigt, passande, hans magra kropp är innesluten i ämbetets svarta uniform. Så är allt lugnt. Han knäpper händerna och läser bönen över den döda Agnes.
- Gud, vår fader, har i sitt allvisa råd beslutat hemkalla dig i blomman av din ungdom. Dessförinnan fann han dig värdig att bära ett tungt och långvarigt lidande. Du underkastade dig tåligt och utan klagan i förvissning att dina synder skulle förlåtas dig genom din Herre Jesu Kristi död på korset. Må din fader i himlen förbarma sig över din själ, då du träder inför honom. Må han låta sina änglar avkläda dig minnet av din jordiska smärta.

Hovpredikanten tystnar som om han överväldigades, han står förvirrad med slutna ögon. Så faller han mödosamt ner på knä (de övriga närvarande faller också på knä utan att förstå, osäkert och ovant). Han för handen över ögonen och stöder den andra handen mot en stol för att inte falla.

- Om det är så att du samlat vårt lidande i din stackars kropp, om det är så att du burit det med dig genom döden, om det är så att du möter gud där borta i det andra landet, om det är så att han vänder sitt ansikte mot dig, om det är så att du då kan tala det språk som denne gud fattar, om det är så att du kan tala till denne gud. Om det är så. Bed för oss, Agnes, kära lilla barn, lyssna till vad jag nu säger dig. Bed för oss som är här kvar på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel. Lägg din börda av lidande vid gudens fot och be honom att benåda oss, be honom äntligen befria oss ur vår ängslan, vår leda och vårt djupa tvivel. Bed honom om en mening med våra liv. Agnes, du som lidit så ofattligt och så länge, du måste vara värdig att föra vår talan.

Förvirrad och uttröttad reser sig hovpredikanten från golvet och ser sig generat och sorgset leende omkring. Känner att något måste förklaras:

- Hon var mitt konfirmationsbarn. Vi hade ofta långa och ingående samtal. Hennes tro var starkare än min.
Han avbryter sig och blir återigen ämbetsmannen, som vet att föra sig på det rätta sättet. Hans leende blir formellt. Han rättar till prästrocken, som något veckat sig över magen, går därefter runt och tar alla i handen.