Njut av tystnaden

1990 släppte Depeche Mode sitt kanske framgångsrikaste album någonsin, Violator. Som andrasingel släpptes denna låt, "Enjoy the silence":


Videon ovan är regisserad av Anton Corbijn (som nyligen gjorde filmen Control) och är menad att handla om en man som har allt i världen och som bara letar efter en lugn och tyst plats att sitta på. Dave Gahan iklädd kungakläder bärandes på en solstol får representera sångens betydelse om hur alla våra ord bara blir till skada för varandra och hur allting vi egentligen behöver finns här, i våra armar.

"All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm"


En intressantare tolkning uppstår om man tittar på en annan video från samma tid med samma låt. Depeche Mode har tagit sig upp på toppen av World Trade Center och redan inledningsfrasen får en att haja till lite med tanke på vad som skett:

"Words like violence
Break the silence
Come crashing in
Into my little world"




Det finns något olustig över hela videon och citatet som ovan var harmoniskt blir nu skrämmande:

"All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm"

Man skulle kunna tala om en total hängivelse till en "Sanning" , till det amerikanska levnadssättet, till goda ekonomiska förutsättningar. Det engelska bandet Depeche Mode har nu tagit sig upp till den amerikanska toppen, vilket symboliseras av WTC. Samtidigt bönfaller sångaren om att ingenting skall komma och förstöra detta. Amerika är och förblir det enda målet och den enda vägen och alla ord kan bara förstöra det. I detta omfamnande av den amerikanska livsstilen ingår samtidigt ett förkastande av andra livsstilar och kulturyttringar vilket möjligtvis kan ha bidragit till det som hände på just den platsen för ungefär sju år sedan.

Björn Ranelid vs. ingemar Hedenius

Det var visst den 22:e November som Björn Ranelid pratade om tystnaden i SVT:s Helgmålsringning. Programmet hade inte så mycket med tystnad att göra, vilket inte är så oväntat med tanke på Björn Ranelids svada, men det var ändå intressant. Framförallt passade Björn på att skicka ännu en känga till humanisterna i allmänhet och Ingemar Hedenius i synnerhet:

Ordet väger ingenting, ändå är det mäktigare än allting annat på jorden just nu och det färdas med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Alla de som bär på detta ord de frossar i det. Men ingen har fått Nobelpris i tystnad.

Jesus skrev tre ord i sanden men strök ut dem igen. I begynnelsen var ordet och sen blev det kött. Tänk att professorn i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius som satt
i Uppsala, inte förstod att tron har ingenting med vetande att göra. Vi byter ut en Newton, en Einstein, en Heisenberg, en Bohr men vi byter aldrig ut Jesu ord. Det han har sagt om kärleken det står kvar. Det är som häroldar och apostlar över jordens yta. Han skriver tre ord i sanden och stryker ut dem igen, ty i annat fall vore det en vetenskaplig avhandling som vi kunde byta ut. Det förstod inte Ingemar Hedenius.

Tron är ett mirakel, det är nåd, det drabbar dig som ett ljus mellan linsen och världen och verkligheten. Och den linsen bär du på. Det är du som avgör allt detta. "Jag tror, men jag vet inte", tänk vilken ödmjukhet. Om nu Ingemar Hedenius hade förstått det när han skrev sin berömda bok 1949. Samma år som jag föddes, när jag låg i min moders varma inanhav och lämnade efter en stund. Som ett mirakel.

Tips för helgen

En bra sak med att ha en blogg som överlag diskuterar tystnad är att man inte behöver ha dåligt samvete över uteblivna inlägg. Det är ju också tystnad.

Lördagens helgmålsringning i SVT blir den sjunde och sista helgmålsringningen som avhandlar de sju dödssynderna. Nu har det kommit till synden frosseri och författaren Björn Ranelid skall diskutera hur vi människor frossar i ord och om någon någonsin fått ett Nobelpris i tystnad? Hans tes verkar vara att frosseriet är en del av den postmoderna människans särart. SVT1 Lördag, 17.50.

Tyst, tyst, tyst...

Ärligt talat så börjar jag uppskatta det här med tystnadstemat på bloggen. Jag inser förstås att det kan bli oerhört tjatigt i längden men än så länge känns det roligt. Dessutom är det ju ingen som läser det här, så vem är det som riskerar att bli uttråkad? Jag, och möjligtvis du. Men det är ju bara för dig att läsa något annat.

Det är ju i tystnaden som allting händer. När jag reflekterar över saker, när jag tänker efter, när jag läser och får nya vyer. Orden jag säger uttrycker ju bara det som tystnaden redan vet, som den redan har begripit. Tystnaden kommer alltid före orden om orden skall ha någon mening. Ett tal som inte har föregåtts av tystnad - som inte slagit rot i tystnaden hos en individ kan kanske aldrig vara ett tal nära livet.

Ibland säger vi visserligen saker bara för att ha något att säga men det är ju oftast bara tomt tal. "Ju fler ord, desto större tomhet. Vad gagnar det människan?" (Pred 6:11) Det är först när vi vågar närma oss de tysta orden, de som vi kanske inte vågar uttala så ofta som talet blir intressant, nära livet.

Att tysta de tysta

En morgon i våras när jag gick till skolan fick jag se att någon hade tejpat över statyerna vid Götaplatsens munnar med röd tejp. Det såg lite obehagligt ut. Som om någon ville dom illa.Framför allt var det statyn ”Danserskorna” utanför restaurangen på konstmuseets hörna som verkligen var obehaglig. Carl Milles porträtt av kvinnor i fridfull dans hade nu tagit karaktären av en fasansfull kamp. Det såg inte längre ut som ett tidsfördriv, det såg ut som om dom ville bryta sig loss från varandra och sina betongfundament.

Kanske blev de för mig den morgonen en symbol för den skrämmande tystnaden, den tystnaden som inte består av tystnad utan av ovilja att lyssna. Danserskorna har stått på samma plats sedan 1952 men ännu har ingen lyssnat på dem. De tillhör kulturen, de är visserligen statyer, men runtomkring tar annan kultur all plats. Stadsteatern, konstmuseet, stadsbiblioteket, konserthuset, artisten, humanisten... vem hinner ge uppmärksamheten till två kvinnor av brons som stilla dansar?Deras åsikter räknas inte, de kan inte marknadsföra sig själva, de kan inte förnya sitt språk och anpassa det till dagens rådande förhållanden. Det enda de kan göra är att hoppas på att någon skall uppmärksamma dem, ta sig tid att förstå deras dans och studera deras kroppars språk.

Det är svårt att göra sig hörd när ingen vill lyssna eller ingen förstår. Den tystnaden är kanske det största lidandet av de alla. Ensamheten med orden och känslorna.