Håkan Hellström och Bergman

Även om Håkan Hellström och Ingmar Bergman inte har särskilt mycket gemensamt (man skulle faktiskt nästan kunna kalla Håkan för Bergmans antites - något som accentueras av att vi ofta benämner Håkan med förnamn och Bergman vid sitt efternamn) så är det en strukturell likhet som slår mig mellan Håkans senaste skiva och många av Bergmans filmer. Det är sättet de båda inleder och avslutar sina filmer/skivor på. Det inledande spåret på 2 steg från paradise är egentligen inte så mycket en låt som en programförklaring; "Det här är min tid" kan ju läsas som att den närmsta timmen verkligen är Håkans tid, om vi lyssnar på skivan i ett streck. På så sätt för han oss ut ur våran verklighet och in i skivans egna värld. Ut ur våran vardag och in i hans unika universum. Liknande kan sägas om den avslutande låten "Du är snart där" som efter en stunds tystnad avslutas med ett litet piano-postludium, som för att accentuera att "nu är min tid slut och verkligheten börjar igen". Det är inga tvära kast utan hela tiden mjuka övergångar som sakta för lyssnaren mellan världarna.

På samma sätt menar filmvetaren och Bergmankännaren Maaret Koskinen att Bergman ofta använder inledningarna i sina filmer för att långsamt föra oss ut ur våran vardag och in i hans unika värld. Filmen och biografen saknar teaterlokalens självklara atmosfär av andäktighet och den röda ridån som skiljer våran vardag från teaterns verklighet blir inte lika framträdande och avskiljande på en biograf. Och framförallt inte hemma i tv-soffan. Därför anstränger sig Bergman för att "sakta föra åskådaren i handen in till filmens universum". Jag tänkte förevisa två ganska olika exempel, det ena exemplet, hämtat från Vargtimmen är lite mer abrupt. Vi blir först, under förtexterna, medvetna om att vi är på en inspelningsplats, vi hör ljuden från arbetarna, röster och till slut Bergman själv ropa: "Tysta då! Tagning!"

Efter detta börjar sedan filmen med att Liv Ullman i sin karaktär kommer ut ur ett hus, sätter sig på en bänk, tittar in i kameran och börjar prata med oss som åskådare. Så egentligen har filmen faktiskt inte börjat, vi är fortfarande medvetna om att vi är på en inspelningsplats. Men till skillnad från förtexterna så är vi nu halvvägs in i filmens värld. Vi ser karaktärer och scenografi och börjar så sakteliga vänja oss vid att det är en film. Efter detta börjar sedan filmen "på riktigt".




Det andra exemplet är ett lite mer klassiskt exempel på inledning, hämtat från Viskningar och rop. Även här blir åskådaren varsamt ledd in i filmens värld. Den inleds med exteriörer i morgondimma för att sedan ta sig inåt i huset vars park exteriörerna är tagna i. Färgen rött och klockor dominerar filmen ett tag tills vi får se Agnes som, liksom Alma i Vargtimmen, håller ett litet förtal till oss och berättar om förutsättningarna för filmen. Sen börjar filmen "på riktigt" efter ungefär åtta minuter då systrarna och tjänarinnan Anna börjar ta plats i filmen.


Den stora skillnaden filmerna emellan är att vi inte blir lika medvetna om vår roll som betraktare. Men vad alla tre, alltså även 2 steg från paradise, däremot har gemensamt är att de sakta för oss in i en mer psykologisk verklighet än en fysisk verklighet, den som vi kallar vardag. Det handlar alltså, så som jag ser det, om ett accentuerande av att inom den närmsta tiden gäller inte samma premisser som i verkligheten. Det konstnären har att säga behöver inte spegla en fysisk verklighet, det är inte objektiv sanning som presenteras, men väl en subjektiv sådan. En verklighet där det som sägs och presenteras inte behöver ha hänt för att vara sant.