Visar inlägg med etikett deleuze. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett deleuze. Visa alla inlägg

tisdag 5 maj 2015

Inre/yttre


Ibland sammanfaller världen på ett märkligt sätt. Som exempelvis när man läser en bok och lyssnar på en podradioserie som berör samma sak, samtidigt. Som det här med yttre och inre, immanens och transcendens, ytan och djupet.

"Dining Room", Melissa Martin. Exhibition: Inside Out 2006.

"Vårt tänkandes illusion kallade Deluze och Guattari för ett 'transcendensplan'. Med det menar de att vi föreställer oss något yttre eller transcendent ursprung från vilken skillnad härrör; vi tänker oss någon grundande substans som sedan differentieras. Detta plan är transcendent därför att det lokaliseras utanför skillnad - det förklarar eller går utöver skillnad. Deleuze och Guattari menar att tänkandets stora fråga och uppgift i stället bör vara 'immanensplanet': alla de olika sätt på vilka tänkandet har skapat en utsida eller en 'transcendens'.
...
Vi behöver utgå från ett immanensplan utan något förutfattat särskiljande mellan en insida och en utsida. Om vi börjar med detta immanensplan behöver vi sedan se hur det kommer sig att vi tänker oss världen som exempelvis skillnaden mellan sinnet och en yttre, transcendent värld." 
 - (Colebrook, "Gilles Deleuze - en introduktion, Bokförlaget Korpen, s. 53.)



Per: -För de gamla egyptierna är allting inre. Det finns inget yttre, i vår mening, överhuvudtaget.
Eric: -Men vad är en staty då?
Per:  -Allt som du har en fysisk distans till, som existerar i en värld runtomkring dig, allt det har också en insida på exakt samma sätt som du har din insida. Ingenting är en yta. Allting uttrycker hela tiden kontinuerligt ett bakomliggande djup som alltid är ett subjekt. Allting är subjekt. Det finns inga objekt i vår mening alls.  
 - (Ur: Myter & Mysterier; Del 2 - Det gamla Egypten)

fredag 26 november 2010

Deleuze och skillnaden


”Att känna en intensitet är att ovillkorligen ha upplevt en klyfta, en skillnad, en skillnad i intensitet, en skillnad mellan 1 och 0, det förnimbara och det oförnimbara, eller mellan en intensitet som har försvunnit och en som just fötts.”

onsdag 22 september 2010

Skillnaden

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

En intensitet vandrar över min formlösa kropp, över den rena ytan. Jag känner ju inte, ändå känner jag det. Vad är det jag känner? Något som alldeles nyss inte verkar ha varit tycks nu vara realitet. Skillnaden mellan då och nu är liten, ”då” känns som bara ett ögonblick bort. Men tiden känns som helt ny. Skillnaden är enorm.

Och visst är den det? Skillnaden alltså. Den är enorm. Även om den är liten som ett sandkorn, även om skillnaden inte syns så måste den vara obegriplig, i sin allra renaste form? När blir ett nu till ett då? När blir ett ”sen” till ett ”nu”? När går jag från att vara ”jag” till att bli ”du”? Skillnaden är en evighet i sig, nuet vandrar från evighet till evighet, från ett universum till ett universum som är sig lika, men aldrig desamma.

Men när jag var ”då”, när jag var ”det”, när jag inte var, innan skillnaden rörde mig, så såg jag rösten. Jag såg rösten som stod utanför språket och betraktade dess fåfänga och uppbundenhet i sig själv. Det fanns en gång ett ”nu” då rösten rörde sig fritt utanför grammatikens regler och begränsningar. Den rösten var jag, den var du, den var mänskligheten.

Men rösten stannade inte utanför, jag hör den nu, den ropar på oss ur öknen, den kallar oss att göra vägen rak. Rösten har tagit plats i språket, den formulerar sig med våran hjälp, enligt våra regler. Men den talar inte till oss med vårt språk, den talar det språk som alltid är ”nu”, det språk som är detsamma i varje evighet, varje enskilt universum.

Mänsklighetens språk har blivit övergivenhetens språk, ett språk som definierar skillnaden som sådan. Vi tror att skillnaden är allenarådande. Men betänk då att rösten en gång har talat detta övergivenhetens språk. För att skillnaden skall upphöra, för att vi alla skall kunna förenas utanför språket.