söndag 3 november 2013

I kretsen av minnen

Jag vill sitta lutad emot mörkrets rygg,
ett litet tag till.
Ett litet tag till i kylan
med mina minnen.

När vi inte längre kan se varandra,
inte längre tala med varandra,
inte längre känna värmen från varandras kroppar,
är det i minnet som vi möts igen.

Och alla orden,
de vi sa och de vi glömde av,
betyder inte längre något
i kretsen av minnen,
där vi står lutade emot mörkrets rygg,
vid strävt hårt berg.

Du lämnar berget och mörkret för en stund, vilar dina tankar, får upp värmen i kroppen, vandrar längs strandkanten som vi gjorde förr. Och från andra sidan viken hörs en melodi du nästan känner igen:

"Härlig är jorden,
Härlig är vår himmel
och dagar som långsamt går
i skuggan
genom de fagra riken på jorden,
lämnar och sätter sina spår."

Som fötter i blöt sand.
Vissa spår stannar kvar, andra sköljs bort av vågorna.
Som tårar i regn.

Havet stryker över din kind
du lutar dig åter emot mörkret,
vid strävt hårt berg.

Du finns i mörkret nu,
jag finns i mörkret nu,
Och vi lutar oss emot varandras ryggar
i väntan på gryningen.


torsdag 29 augusti 2013

Det inklusiva språkets barriär?


To say that on discursive formation is substituted for another is not to say that a whole world of absolutely new objects, enunciations, concepts, and theoretical choices emerge fully armed and fully organized in a text that will place that world once and for all; it is to say that a general transformation of relations has occurred, but that it does not necessarily alter all the elements; it is to say that statements are governed by new rules of formation, it is not to say that all objects or concepts, all enunciations or all theoretical choices disappear.– Michel Foucalt
Just nu genomgår Svenska kyrkan en revidering av kyrkohandboken för gudstjänstsfirande. En revidering som har som uttalat fokus att öka det inklusiva språket (dvs. att få fler än etniskt svenska heterosexuella män att känna sig hemma i gudstjänstens språk) och att byta ut, eller ge alternativ till, de ord och texter som talar om en alltigenom manlig Gud med en väldigt manlig son; alltså de texter och ord som ger en väldigt ensidig bild av Gud.

Revideringen är dock sparsamt genomförd. Ingenstans ser jag någon text om "moder" eller "dotter", utan istället verkar det mest handla om ett borttagande av det manliga till förmån för det allmänna. Exempelvis kan i gudstjänstens inledning orden: "I Faderns, sonens och den Helige andes namn" bytas ut mot "I den treenige gudens namn." Detta är ingen större revolution, den "treenige" syftar ju självklart på fadern, sonen och anden och själv är jag tveksam till om det blir mer inkluderande bara för att man snarare antyder något än säger det fullt ut.

Ett debattinlägg i förra veckans Kyrkans Tidning menar Agenta Lejdhamre, TD, ("Massiv manlighet hinder i gudstjänsten") att en större revidering borde vara på sin plats.

Att Gud återkommande beskrivs med ord som är kopplat till man kan knappast heller ställas utanför maktförhållandena i samhället. Glidningen mellan en allsmäktig Gud Fader och jordiska fäder kan inte utan vidare påstås sakna betydelse för förekomsten av alla de jordiska allsmäktiga fäder som sett sig som härskare över såväl natur som människor. Att förneka sambandet är, menar jag, att negligera det ömsesidiga sambandet mellan gudstjänsten och det samhälle i vilken gudstjänsten utformas och gestaltas.  
Det som jag dock ser som problem med det inklusiva språket, med alla revideringar och alternativ som föreslås istället för de klassiskt manliga är att de inte ersätter den inneboende ekonomin i gudsrelationen. Inga av de förslag jag har sett har på något sätt diskuterat och undersökt, mer än på ett patriarkalkritiskt plan, varför det är just manliga bilder som talas om, och vad har dessa manliga bilder betytt för kyrkan.

Självklart ligger det till stor del en förklaring i det faktum att kyrkan, liksom de flesta kulturer, har styrts av patriarkala strukturer, men vad innebär detta för våran gudsbild? Finns det exempelvis psykoanalytiska kopplingar mellan fadern och sonen, hur skall de isåfall uttryckas med ett inklusivt språk? Finns det andra kopplingar som vi inte känner till som kan uttryckas i andra, mer inklusiva sätt?

Att byta ut Fader mot Moder innebär inte att gud blir kvinnlig, det innebär bara att fader bytts ut mot moder. Liksom citatet från Foucalt ovan uttrycker så innebär inte ett utbyte av några enstaka ord att hela den gudsrelationella ekonomin byts ut. Kyrkans historia, bibelns berättelser och 2000 år av gudstjänstsfirande kan inte bara bytas ut med ett ord, dessa kopplingar till historien kommer finnas kvar. Det är dessa kopplingar som kräver en större genomgång innan det inklusiva språket kan träda i kraft och ta sin plats i gudstjänsten.

tisdag 13 augusti 2013

Någon från alla andra skild och avsöndrad.



Den grubblande gick ännu långsammare och frågade sig: Vad är det då som du hade velat lära av lärorna och lärarna och som du ännu inte har kunnat lära dig av dem som dock lärt dig mycket? Och han fann själv svaret: Det var jagets innebörd och väsen som han velat lära sig. Men jag kunde icke övervinna jaget, tänkte han; jag kunde bara föra det bakom ljuset, jag kunde bara fly för det, gömma mig för det. Sannerligen, ingenting i världen har så mycket sysselsatt mina tankar som mitt jag, den gåta som ligger i att jag lever, att jag är någon från alla andra skild och avsöndrad, att jag är Siddhartha. Och ingenting i världen vet jag mindre om än mig själv, om Siddhartha.
Grubblaren, som långsamt avlägsnade sig, stannade fängslad av denna tanke och genast föddes ur denna tanke en annan, en ny som lydde: "Att jag ingenting vet om mig själv, att Siddhartha alltjämt är mig så främmande och obekant, det har en och endast en orsak, nämligen att jag varit rädd för mig själv, att jag har sökt fly mig själv. Jag sökte Atmanm jag sökte Brahman; jag var beredd att stycka sönder, att skala av mitt jag för att i dess okända innersta söka själva kärnan, Atman, livet, det gudomliga, det yttersta. Men därigenom gick jag förlustig mitt jag." 
( ur "Siddhartha" av Hermann Hesse)

torsdag 4 juli 2013

"En övning att dö."

Plötsligt stänga mot en ny

öppning. Båten

måste skiljas

från sitt element, utemöblerna

från

vickande underlag, ljus och luft,

duggregn

vi från allt

gistet levande, oss själva.

- Susanne Ringell

fredag 28 juni 2013

Nätterna är också vita... - Ann Jäderlund


Nätterna är också vita
  
som om de inte fanns

Med en slags svagt

formade kanter

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som  inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats

Lupinerna på bordet andas

Det höga gräset har vi slagit av

Det går inte att sova

Varje morgon återuppstår

samma täta dag

Det fruktansvärda är

alla dessa impulser

som bara försvinner

För att de lämnas



Ann Jäderlund ("Tidsdikten: Juni", Helsingborgs Dagblad, 2012)



tisdag 25 juni 2013

"Om ett träd faller i skogen..."


Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud

 Frågor om verklighet och objektivitet har funnits länge i vår kultur. Redan de gamla grekerna (ibland är uttrycket faktiskt tillåtet!) funderade över om världen vi ser stämmer överens med världen som vi upplever den, eller annorlunda uttryckt: om ”världen där ute” ser likadan ut som ”världen därinne”, i våra huvuden.

Och frågan om trädet som faller i skogen sätter det hela på sin spets. Självklart gör det ett ljud, eftersom vi vet att alla träd som faller i skogen gör ljud i form av ljudvågor som färdas genom luften. Samtidigt så hörs ju inte ljudet eftersom hörsel är en interaktion mellan ljudvågor och en mottagare, i det här fallet det mänskliga örat. Det går alltså inte att höra något om inget registrerar det som ”gör ljudet”. Lika lite som det går att höra något i rymden då det inte finns någon luft som kan frakta ljudvågorna till en mottagare.

Frågan om trädet i skogen rör sig alltså kring frågan om
materia och begreppet händelse, skulle man kunna säga. Hörs det? Syns det? Händer det? Tar händelsen plats? Äger den rum? Och det är också här som en av frågans begränsningar blir tydlig, en begränsning som inte tar i beaktande skillnaden mellan natur och kultur, mellan ett mänskligt sätt att betrakta omgivningen och naturens sätt att betrakta omgivningen (eller snarare naturens sätt att inte betrakta omgivningen).

En klassisk parodi på frågan om trädet i skogen lyder:
”Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, var är dom då?” Ett skämt förvisso, men det sätter frågan i dess rätta perspektiv, för implicit i frågan ligger ju faktiskt ett mänskligt synsätt. Kan upplevelsen upplevas? Och om den inte kan det, är det då en upplevelse? Är det en händelse om ingen är där och deltar i händelsen? Det är ju enbart utifrån vår, kulturella, synpunkt som frågan ens uppstår. Det är genom vårt språk som vi har möjlighet att ifrågasätta händelser. Ur ett naturligt perspektiv, utifrån den ”stumma” naturens synpunkt så händer ju egentligen ingenting. Trädet upplever sig inte stå i fokus för händelsen, trädet faller inte, trädet gör inget ljud. Trädet är materia, kulturellt dött, organiskt levande, men utan medvetande och perspektiv.

För trädet, för naturen, är det inte en händelse som tar plats. Trädet
är. Oavsett om det ligger eller står. Det är. Oavsett om det är levande eller dött. Det är. Det är först när den rent materiella händelsen av att ett träd faller transcenderas, ges en större betydelse och mening, som händelsen också äger rum. Det är först när den stumma naturen kläs i ett språk som det upphör att vara och plötsligt kan bliva. Det är i vårt medvetande som trädet blir fallande, som trädet gör ett ljud. Trädet ges en betydelse som tolkar in händelsen i den kulturella ram som är vårt språk och den materiella naturen får en transcenderad betydelse.

Och denna transcenderade betydelse som ges handlar väldigt lite om trädet i sig, för i fokus för frågan står inte trädet eller naturen, utan vi som mänsklighet och kultur. Det är vår ängsliga kultur som ifrågasätter sig själv, det är vi som ifrågasätter våra sinnen och våra livsvillkor. Det som bara är behöver ingen tolkningsram eller språk, det kan fortsätta vara. Men det som kan bliva måste alltid ifrågasättas. Det som kan bliva, det som kan förändras och tvivla är ständigt i behov av bekräftelse och mening.

Och i slutändan tänker jag att frågan handlar om just det, om en mänsklighet som söker efter mening i livet och ett svar hos döda ting. Eller för att travestera parodin:
”Om ett träd faller i skogen men jag inte hör det, vad är jag då?”

onsdag 15 maj 2013

Sociala medier - kören i det grekiska dramat?


I ”På jakt efter politiken” diskuterar Zygmunt Bauman det privatas inflytande, inträngande och övertagande av den offentliga sfären. I boken diskuterar han främst i förhållande till den tidens pratshower, men jag kan inte låta bli att dra en parallell till vår tids sociala medier, framförallt facebook och twitter som representanter  för detta nya offentliga.
Det offentliga har blivit ett territorium där privata angelägenheter och ägodelar förevisas, och det faktum att ingen rimligen kan hävda att detta inverkar på hennes privata intressen eller välbefinnande har förklarats vara irrelevant för frågan om en sådan förevisning. (s. 80.)
Det offentliga handlar alltså inte längre om det som rör oss alla gemensamt utan har istället blivit till ett offentliggörande av privata angelägenheter:
Att offentliggöra allt som väckt eller kan väcka nyfikenhet har nu blivit det centrala i föreställningen om att ”vara av allmänt intresse”. Och att se till att det som offentliggörs förevisas i en form som är tillräckligt attraktiv för att väcka nyfikenhet har blivit huvudmåttet på att man ”tjänar allmänintresset väl. Det ”offentliga” har tömts på sitt innehåll; det står utan egen dagordning – det är nu bara en ihopgyttring av privata bekymmer, svårigheter och problem. (s. 80.) 
Bauman menar att det visserligen finns en poäng i det offentliga förevisandet av privata problem, att det kan ge en legitimering  till känslor och företeelser. Genom det offentliga förevisandet av privata problem kan det ge en sorts igenkänningseffekt och ett allmänt accepterande av känslor och uppfattningar som tidigare hållts dolda.
Men här upphör det offentliga biståndet. Det har inte mer att erbjuda, och bland de poster som saknas på listan över erbjudanden märks främst kollektiva medel som kan användas kollektivt för hantering och lösning av individuella problem. Allmänheten/offentligheten – samlingen av andra individer (läs: sociala medier)– kan bara applådera eller vissla, prisa eller fördöma, beundra eller håna, bistå eller hindra, driva på eller förmana, sporra eller dämpa; den skulle aldrig lova att göra något som individen inte kunde göra själv, att angripa problemet för den klagande individens skull(den lyssnande/kommenterande allmänheten offentligheten är bara en samling individuella agenter och alltså inte en verkande kraft i sig), att befria individen från ansvar. (s.81.)
Som användare av sociala medier står vi då som kören i det grekiska dramat. Vi  iakttar, ger normativa känslouttydningar, kommenterar, vägleder, tycker och hånar. Men aldrig kliver vi själva in på scenen, aldrig river vi föreställningen och hjälper huvudpersonen, den offentligt privata människan, att lösa situationen. Vi lyfter fram det privata i det offentliga ljuset men det gemensamma ansvaret håller vi dolt i kulisserna och formulerar om ansvar till åsikt, plikt till tyckande och det gemensamma till tärande debatt.