"The trope of double-identity becomes a brilliant meditation on choices and alternative lives, on the presence of death which forces these choices on us, and on the terrible demands which art can make - if we choose to let it. Véronique's identity, her very existence, become vivid and deeply felt because the fable or mirage of its duality has allowed it to be questioned and examined. A single life should be sufficiently phenomenal; perhaps we would all fully appreciate the central astonishing fact of our own existence only if a cosmic twin were to be revealed before us, as if projected from the surface of a divine mirror. But Kieslowski suggests that the appearance of an uncanny double would be the occasion not of shock or horror, but ineffable sadness, a proof that we are not unique and not immortal." - Peter Bradshaw.
söndag 18 mars 2012
...from the surface of a divine mirror
Etiketter:
film,
kieslowski,
konst,
veronikas dubbelliv
tisdag 13 mars 2012
Kommunismen och metafysikens upplösande
I boken "The Idea of Communism" lägger Gianni Vattimo ut sina teorier kring en "svag kommunism" (som han kallar det) i punktform. Jag fastnade framförallt för diskussionen kring hur dagens ekonomiska/kapitalistiska kris relaterar till Berlinmurens fall, som ett fortsatt led i metafysikens upplösande. Så här skriver Vattimo:
"5. Soviet communism was a ’metaphysical’ communism because it was a war communism (pitted against counter-revolution, against Hitler, against imperial capitalism). It also had to adopt many models of capitalism, beginning with the ideal of development at all costs, which under Stalin led to the imposition of many restrictions on freedom. (I should make it clear that when I talk about metaphysics, I am referring principally to the term in the Heideggerian sense, that is, as a violent imposition which claims objective evidence: with respect tot truth, the human ideal, the ‘natural’ laws of society, the economy, and so forth.)
6. The present crisis of capitalism perhaps represents a second moment which completes the fall of the Berlin wall. Real capitalism is becoming discredited in the same way that real communism was in 1989. These are two aspects of the same dissolution of metaphysics – that is, of a world centred on capitalist industrialization (parallel and speculative) and on its communist variant. To see these events as aspects of the dissolution of metaphysics – aperspective which may seem overly abstract – is a way to grasp them in their radicalism. Interpreting the fall of the Berlin wall only in terms of a demand for freedom in Eastern Europe, or the recent bail-out of banks and corporations only as a crisis of capital, leads to needless attempts to ‘repair’ the ‘metaphysical’ system in its two main aspects: traditional humanism and technological-industrial capitalism."
(Från artikeln: "Weak Communism?", 2010, s. 205 f.)
"5. Soviet communism was a ’metaphysical’ communism because it was a war communism (pitted against counter-revolution, against Hitler, against imperial capitalism). It also had to adopt many models of capitalism, beginning with the ideal of development at all costs, which under Stalin led to the imposition of many restrictions on freedom. (I should make it clear that when I talk about metaphysics, I am referring principally to the term in the Heideggerian sense, that is, as a violent imposition which claims objective evidence: with respect tot truth, the human ideal, the ‘natural’ laws of society, the economy, and so forth.)
6. The present crisis of capitalism perhaps represents a second moment which completes the fall of the Berlin wall. Real capitalism is becoming discredited in the same way that real communism was in 1989. These are two aspects of the same dissolution of metaphysics – that is, of a world centred on capitalist industrialization (parallel and speculative) and on its communist variant. To see these events as aspects of the dissolution of metaphysics – aperspective which may seem overly abstract – is a way to grasp them in their radicalism. Interpreting the fall of the Berlin wall only in terms of a demand for freedom in Eastern Europe, or the recent bail-out of banks and corporations only as a crisis of capital, leads to needless attempts to ‘repair’ the ‘metaphysical’ system in its two main aspects: traditional humanism and technological-industrial capitalism."
(Från artikeln: "Weak Communism?", 2010, s. 205 f.)
onsdag 7 mars 2012
Religionen är folkets opium?
"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens sista suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium."
I den mån man har försökt tillämpa Marx sociologi har citatet ovan oftast förfalkats genom att sista meningen har omvandlats till: "Religionen är ett opium för folket". Det tar helt bort den dialektiska relationen som Marx menade finns mellan "det verkliga eländet" och religionen som en protest mot det.(- Reza Chitsaz, "Är Gud Socialist", Röda rummet #3-4 2011.)
söndag 4 mars 2012
Han sa himmel, och det blev himmel...
"Jag ville att språket skulle vara det som det utger sig för att vara. Som det var i början. När Gud talade. Han sa himmel och det blev himmel, han sa jord och det blev jord, men Han sa aldrig luft, ändå är den."
- Meira Ahmemulic (Tidskriften Glänta 3-4, 2011, s. 93.)
måndag 27 februari 2012
att tumla om i djupet
Foto: Seth Casteel, publicerad i dagens Metro. |
"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)
lördag 25 februari 2012
Ideology and belief in belief
"A well-known anecdote about Niels Bohr illustrates the ideological situation today. Surprised at seeing a horseshoe above the door of Bohr’s country house, a visiting scientist said he didn’t believe that horseshoes kept evil spirits out of the house, to which Bohr answered: ‘Neither do I; I have it there because I was told that it works just as well if one doesn’t believe in it!’ This is how ideology functions today: nobody takes democracy or justice seriously, we are all aware that they are corrupt, but we practise them anyway because we assume they work even if we don’t believe in them." - Slavoj Žižek
Niels Bohr |
onsdag 22 februari 2012
Kyrkans identitet: Dopet och sanningen som händelse
En annan diskussion som pågår i kölvattnet av diskussionen kring kyrkans identitet är dopet. Denna diskussion är en självklar följd av den första, då ju frågan "Vad är Svenska kyrkan?" också påverkar dopet. "Vad är det vi döper till?" skulle man kunna omformulera frågan om kyrkans identitet utifrån en diskussion om dopet. Jag ämnar inte göra en heltäckande utläggning kring dopets status i denna post utan snarare fokusera på en detalj i dopets liturgi.
Sanningen som händelse
En reflektion jag gjort kring dopets liturgi är att det bär karaktären av ett omvändelsedop, vilket kanske egentligen inte lämpar sig för ett nyfött barn. Varför bär det då denna karaktär? Svaret på den frågan skulle jag vilja diskutera utifrån den franske filosofen Alain Badious tankar om sanningen som en händelse. Dopets omvändelsekaraktär bär likhet med Paulus omvändelse på vägen till Damaskus. En händelse som Badiou använder som grund för sina tankar kring sanningen som en händelse snarare än sanningen som ett påstående vi kan förhålla oss till.
För att få en förståelse för Badious tankar om sanningen som händelse så behövs det poängteras hur Badiou skiljer varat från händelsen: Med varat menar Badiou något ontologiskt, något ”som finns”, ett statiskt existerande helt enkelt, medan han med händelse menar något kontingent, något ”som sker”, som alltså på ett sätt står utanför existensen, men som oförutsägbart kan bryta in i den. Alltså liknande Paul Tillichs ord om händelsens paradoxala status:
Paulus radikala omvändelse, från att ha varit en förföljare av de kristna till att bli kristendomens största förkämpe och grundare, kan ju inte logiskt förklaras utifrån Paulus tidigare historia utan omvändelsen och det fortsatta arbetet för kristendomens spridande bygger på en stark trohet mot en extraordinär händelse. Just denna trohet är exemplarisk för Badious tänkande om sanningen som en händelse och inte ett tillstånd.Och kan man inte överföra denna struktur, strukturen av sanningen som en händelse, även till dopet? Dopet är just sanningen som en händelse, men en händelse som samtidigt inte antar karaktären av omvändelse, utan karaktären av nåd.
Dopets liturgiska omvändelsestruktur blir till en paradox då barnet bärs fram ovetande om vad som sker. Den händelse som den kristna människan antar som sin sanning är inte en händelse som omvälver dess liv utan en händelse som barnet, i nåd, bärs fram till. Dopets omvändelsekaraktär återspeglar alltså händelsens, med Tillichs ord, paradoxala status samtidigt som det återknyter till Paulus omvändelse.
Sanningen som händelse
En reflektion jag gjort kring dopets liturgi är att det bär karaktären av ett omvändelsedop, vilket kanske egentligen inte lämpar sig för ett nyfött barn. Varför bär det då denna karaktär? Svaret på den frågan skulle jag vilja diskutera utifrån den franske filosofen Alain Badious tankar om sanningen som en händelse. Dopets omvändelsekaraktär bär likhet med Paulus omvändelse på vägen till Damaskus. En händelse som Badiou använder som grund för sina tankar kring sanningen som en händelse snarare än sanningen som ett påstående vi kan förhålla oss till.
För att få en förståelse för Badious tankar om sanningen som händelse så behövs det poängteras hur Badiou skiljer varat från händelsen: Med varat menar Badiou något ontologiskt, något ”som finns”, ett statiskt existerande helt enkelt, medan han med händelse menar något kontingent, något ”som sker”, som alltså på ett sätt står utanför existensen, men som oförutsägbart kan bryta in i den. Alltså liknande Paul Tillichs ord om händelsens paradoxala status:
”Det är inte en logisk motsägelse som gör händelsen till en paradox utan det faktum att här överskrids alla mänskliga förväntningar och möjligheter. Händelsen spränger sig in i det vi erfar, verklighetens kontext, men den kan inte härledas ur denna kontext”. (Korsväg, Nummer 4, 2011, s. 61.)Till dessa båda kategorier, varat och händelsen, kopplar Badiou också begreppen kunskap och sanning, där han menar att kunskap hör till varats ordning medan sanning hör till händelsens ordning. Det är utifrån denna syn på kunskap och sanning som Badious intresse för Paulus och hans radikala omvändelse kommer. Den trohet till sanningshändelsen, till Jesu uppståndelse, som Paulus står för är i Badious synsätt en sanning som är bortkopplad från de sociala objektiva omständigheternas (omvärldens) tolkning av sanning och alltså en sanning som ”inte finner stöd i någon ordning utanför subjektet.”(Ola Sigurdson ”Det postsekulära tillståndet”, Göteborg, Glänta, 2009, s. 228.)
Paulus radikala omvändelse, från att ha varit en förföljare av de kristna till att bli kristendomens största förkämpe och grundare, kan ju inte logiskt förklaras utifrån Paulus tidigare historia utan omvändelsen och det fortsatta arbetet för kristendomens spridande bygger på en stark trohet mot en extraordinär händelse. Just denna trohet är exemplarisk för Badious tänkande om sanningen som en händelse och inte ett tillstånd.Och kan man inte överföra denna struktur, strukturen av sanningen som en händelse, även till dopet? Dopet är just sanningen som en händelse, men en händelse som samtidigt inte antar karaktären av omvändelse, utan karaktären av nåd.
Dopets liturgiska omvändelsestruktur blir till en paradox då barnet bärs fram ovetande om vad som sker. Den händelse som den kristna människan antar som sin sanning är inte en händelse som omvälver dess liv utan en händelse som barnet, i nåd, bärs fram till. Dopets omvändelsekaraktär återspeglar alltså händelsens, med Tillichs ord, paradoxala status samtidigt som det återknyter till Paulus omvändelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)