En lektion i kärlek

Jag återkommer till temat kärlek, inte för att jag är kärlekskrank, utan för att jag anser att det, mer än något annat, fokuserar på det mänskliga subjektet. För frågan om vad det är vi älskar med en individ sätter ju också fingret på vad det är vi anser med att vara just en individ. Ett exempel på denna diskussion återfinns i Jean Paul Sartres novell "Intimitet":

Lulu drog tillbaka stortån ur lakansvecket rörde lite på fötterna därför att hon tyckte att det var roligt att känna sig spänstig bredvid denna slappa och fångna köttklump. Hon hörde ett kurrande: en mage som låter, det irriterar mig, jag kan aldrig få klarhet i om det är hans mage eller min. Hon slöt ögonen: det är vätskor som bubblar inne i knippen av mjuka rör, sådana har  alla människor, Rirette och jag - jag tycker inte om att tänka på det, jag får ont i magen. Han älskar mig, men han älskar inte mina inälvor, om man skulle visa honom min blindtarm i en burk, så skulle han  inte känna igen den, han fingrar på mig jämt och samt, men om man satte burken i handen på honom så skulle han ingenting känna invärtes; han skulle inte tänka "den är hennes"; man borde kunna älska allt hos en person, matstrupen och levern och inälvorna. Det är kanske för att man är ovan. som man inte älskar dem; om man såg dem som man ser våra händer och våra armar, skulle man kanhända älska dem; då borde sjöstjärnorna älska varandra mer än vad vi gör, de sträcker ut sig på stranden när det är sol och de stjälper ut magen för att den skall hämta luft och alla kan se den; jag undrar var vi skulle stjälpa ut vår, genom naveln.

Vari ligger skillnaden mellan det unika i en individ (alltså det jag älskar när jag säger att jag älskar någon) och det ickeunika hos en art (alltså det faktum att vi alla har inälvor)? Vad är det för skillnad mellan den kroppsliga underliggande materialiteten och ytan, det som vi helt enkelt "vant oss vid" att se? Är det bara en vanesak eller handlar det om den överbestämmande, sexualiserande blicken, det som Deleuze kallar för "ansiktliggörandet", en kulturell bestämning av vad som är godtagbart för kärlekens blick?

Obey your master

Anledningen till att bloggen inte varit så aktiv på den senaste tiden: scr.bi/m7ptd3

A God that does not exist

Slavoj Žižek avslutar sin senaste bok Living in the End Times med följande rader vilka sammanfattar hans teologiska agenda på ett något makabert sätt:

If theology is again emerging as a point of reference for radical politics, it is so not by way of supplying a divine "big Other" who would guarantee the final success of our endeavors, but, on the contrary, as a token of our radical freedom in having no big Other to rely on. It was already Dostoevsky who showed how God gives us both freedom and responsibility - he is not a benevolent Master steering us to safety, but the one who reminds us that we are totally left to our own devices. This paradox lies at the very core of the Protestant notion of Predestination: Predestination does not mean that since everything is determined in advance we are not really free; rather it involves an even more radical freedom than the ordinary one, the freedom to retroactively determine (that is, change) one's Destiny itself.

The God we get here is rather like the one in the Bolshevik joke about a talented Communist propagandist who, after his death, finds himself sent to Hell. He quickly sets about convincing the guards to let him go to Heaven. When the Devil notices his absence, he pays a visit to God, to demand that the propagandist be returned to Hell. However, as soon as the Devil begins his address, starting with "My Lord...," God interrupts him saying: "First, I am not your Lord but a comrade. Second, are you crazy for talking to fictions - I don't even exist! And third, be quick otherwise I'll miss my Party meeting!" This is the kind of God needed by the radical Left today: a God who has fully "become a man," a comrade amongst us, crucified together with two social outcasts, who not only "does not exist" but also knows this himself, accepts his own erasure, passing over entirely into the love that binds all members of the "Holy Ghost," that is, the Party or emancipatory collective.

The non-sense of nonsense

Det är någonting som tilltalar mig hos Chad Hagen och hans "Nonsensical Infographics", någonting som går bortom den uppenbara skönheten i hans grafiska designer. Jag misstänker att det som tilltalar mig mest är just den frånvarande tolkningsramen, icke-meningen som här finns i bilder som vanligtvis brukar vara övertolkade och fyllda med, oftast missledande, statistiska analyser. (Något som kanske bäst exemplifieras med Mark Twains klassiska citat: "Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.")

Vad vi kan se i Hagens verk är så själva formen för förståelsen utan innehållet, vilket naturligtvis kan verka meningslöst eller löjligt (vilket han ju medger när han döper bilderna till "Nonsensical"). Men är det inte samtidigt så att de renderar en mening bortom alla tolkade meningar istället? Är det inte en nästintill sublim bild som framträder, en bild som vi inte kan lyckas fylla med förståelse, som vi inte kan passa in i vårt logiska tänkande? På detta sätt framträder ju just meningen som så mycket mer närvarande, just genom den märkbara avsaknaden av den. Istället för att meningen presenteras för oss, i texter och rubriker, så finns meningen med dessa modeller ingenstans att finna. Och är det inte så att Hagens verk således lyckas att presentera meningen som sådan, när vi konfronteras med en modell som vårt tänkande inte kan integrera i sitt vanliga logiska sammanhang? En ren mening, abstraherad från sitt sammanhang och frilagd inför oss.

Att icke-välja en biskop

I Göteborgs Stift stundar snart biskopsvalets andra omgång. Ett val som i nuläget står mellan Staffan Grenstedt och Per Eckerdal. Detta är dock inte bara ett val mellan två biskopskandidater, utan idet läge Göteborgs Stift är, och har varit sen lång tid tillbaka, är det ett val mellan två vitt skilda teologier. Väldigt förenklat kan man uttrycka det som att valet står mellan en liberal och en konservativ teologi. En liberal teologi som förespråkar giftermål av samkönade och en konservativ som inte gör det (vilket de skiftande svaren på Västnytts raka fråga förevisar), en ”liberal” teologi som gärna kan tänka sig en kvinnlig biskop och en ”konservativ” som inte kan tänka sig detta. Situationen vid dagens biskopsval skiljer sig alltså inte nämnvärt från den situation som rådde vid föregående val, då Carl-Axel Aurelius valdes, 2003, då förhållandena var desamma.

Vid detta tillfälle gick t.o.m. förespråkare för de ”liberala” ut och påpekade att det inte är läge att välja en kvinna till biskop för det skulle skapa för stora friktioner mellan de två block som utgör Göteborgs stift. Samtidigt så kampanjades det intensivt för att de liberala skulle kunna nå enhet kring en kandidat för att inte den konservativa representanten skulle vinna valet. Denna kandidat var alltså Carl-Axel Aurelius, en kandidat som först och främst valdes p.g.a. att han inte var konservativ, och inte kontroversiell. En liberal kandidat som även de konservativa skulle kunna enas kring. Och exakt samma läge står alltså Göteborgs Stift inför i dagens läge, eller snarare, det stod inför det vid det första biskopsvalsomgången. Nu är valet så gott som avgjort och den liberale kandidaten Per Eckerdal kommer med största sannolikhet vinna det avslutande valet den 31:e Mars.

Om man frågar sig, helt utan förförståelse, vilken av de kvarvarande kandidaterna, Eckerdal och Grenstedt, som är den bästa biskopen kan svaret endast bli: ”Det beror på”. Och med detta menar jag att det helt enkelt beror på vad man menar med ”biskop” och vad man menar med ”bäst”.

För att svara på den första frågan (Vad är en biskop?) är det mest logiskt att vända sig till Kyrkoordningen. Där står det, förutom att den skall ansvara för ledning och tillsyn, viga präster och diakoner, kalla till överläggningar osv. även att biskopen skall” vårda och värna kyrkans enhet”. (Tredje avdelningen, 8 kap. ”Biskopen”, 1 §, punkt 4). Och som jag förevisat ovan så verkar det som om det i detta stift är den allra viktigaste punkten. Som i valet av Aurelius, en biskop som inte skapar för stora friktioner i den disparata enhet som utgör Göteborgs Stift. Men vilken enhet är det egentligen vi talar om då? Enheten om att alla har rätt till sin egen ståndpunkt, eller enheten av Svenska kyrkans bestämmelser och ordningar? Enheten av det som Svenska kyrkan anser vara det rena och klara förkunnandet av evangelium och sakramentens förvaltande enligt kyrkans bekännelse och ordning,(Tredje avdelningen, 8 kap. ”Biskopen”, 1 §, punkt 2) eller enheten av vitt skilda evangelietolkningar, varav vissa inte står i samklang med Svenska kyrkans bekännelse och lära?

Jag menar att det är p.g.a. av denna oklarhet vad gäller begreppet ”kyrkans enhet” som biskopsvalet i Göteborgs Stift inte har karaktären av ett val, utan karaktären av ett icke-val. Eftersom majoriteten av väljarna uppenbarligen tillhör den ”liberala” teologin så kommer inte den ”konservative” representanten vinna om de ”liberala” kraftsamlar och väljer den kandidat som inte är konservativ. På frågan jag ställde till folk jag träffade i min ”liberala” sfär inför den första valomgången var det många som uttryckte sig om att de gärna skulle se någon annan som biskop, men ändå tänkte rösta på Eckerdal eftersom han ”ändå skulle vinna” och de inte ”ville se Grenstedt bli biskop”. Problemet som uppstår är alltså att Göteborgs stift, präglat av konflikten mellan de två blocken, inte kan välja en biskop som är ”bäst”, utifrån väljarnas visserligen partikulära situation, utan tvingas till att välja den som är icke-dålig. Jag har visserligen ingen större erfarenhet av Per Eckerdal, han är säkert duktig, men jag har inte pratat med många som haft honom som en självklar kandidat till biskopsposten utifrån vem han är, utan enbart utifrån vad han inte är.

Att detta förfarande hindrar teologisk utveckling i stiftet kan väl ingen bortse ifrån. Istället för valet utgår ifrån en teologisk diskussion om kyrka, om framtid, om lärjungaskap, en diskussion som utgår ifrån mysteriernas mysterium, så har vi i Göteborgs stift en ständig diskussion om vad den ena kandidaten är och vilken av de övriga representanterna som är hans minst kontroversiella motpart. Och det är så i dagens Svenska kyrka exemplifierar inläggets rubrik, det är just så man icke-väljer en biskop.

Så till den andra frågan som jag nämnde ovan (Vad menas med begreppet ”bäst”?) vill jag enbart tillägga den amerikanske teologen Stanley Hauerwas kommentar när han 2001 blev utsedd till Amerikas bästa teolog av tidningen Time, varpå han svarade: ”Bäst är ingen teologisk kategori”.

Uppdatering 110331: Biskopsvalet är avgjort och Per Eckerdal är ny biskop i Göteborg. Läs mer i Kyrkans tidning, Dagen, GP (även här) eller på Göteborgs stifts hemsida.

Den rena skillnaden

I ett tidigare inlägg skrev jag om Malevichs målning Black Square och hur han i den lyckades uttrycka den rena, icke-objektiva skillnaden, den skillnad som inte är en skillnad mellan bestämda objekt, en skillnad som därigenom inte heller blir abstrakt (Hegel), sexualiserad (Freud), ansiktliggjord (Deleuze), överbestämd... välj vilket ord du vill. I Milbanks/Žižeks bok, The monstrosity of Christ, beskriver Žižek hur denna skillnad kan beskrivas och hur Alan Badiou menar att det är just skillnaden som är den ontologiska grunden, den grunden varifrån subjektet och världen skapas:

That is Badiou’s ontological breakthrough: the primordial opposition is not that of One and Zero, but that of Zero and multiplicities, and the One emerges later. To put it even more radically: since only Ones fully “really exist,” multiplicities and Zero are the same thing (not one and the same thing): Zero “is” multiplicities without Ones which would guarantee their ontological consistency.

There is a detail which, perhaps, tells a lot about the difference between Europe and the USA: in Europe, the ground floor in a building is counted as 0, so that the floor above it is the “first floor,” while in the USA the “first floor” is at street level. In short, Americans start to count with 1, while Europeans know that 1 is already a stand- in for 0. Or, to put it in more historical terms:

Europeans are aware that, before we start counting, there has to be a “ground” of tradition, a ground which is always- already given and, as such, cannot be counted; while the USA, a land with no premodern historical tradition proper, lacks such a “ground”—things begin there directly with self- legislated freedom, the past is erased (transposed onto Europe).

So which of these two positions is closer to the truth? Neither—it is only in Poland that they seem to have found the proper solution to this alternative: in hotel elevators, they skip 1 altogether, i.e., they start to count fl oors with 0 and then pass over directly to 2. When, in a Warsaw hotel, I asked the porter how one can jump directly from 0 to 2, I was taken aback by the simple truth of his answer—after a moment of perplexity, he told me: “Well, I guess that the moment one starts to count the floors, the ground floor itself must be counted as one. . . .”

He got it right: “one” is originally not the number which follows zero, but zero itself counted as one—only in this way can the series of counted “ones” start (one One, then another One, etc., ad infinitum); the original multiplicity, the correlate of the void, is not to be confused with this series of Ones. This solution is thus based on the correct insight which Badiou developed in his ontology: reality is a multiplicity in which the void and the multiple coincide, i.e., the multiple is not composed of “ones,” but is primordial. - (Monstrosity of Christ, s. 90f.)

Vad jag finner intressant, förutom det sätt som Žižek lyckas kritisera Amerikas historielöshet genom en studie av våningsplansnumrering, är att den ontologiska grunden inte är en organisk enhet eller harmonisk helhet, utan en splittrad mångfald och att denna mångfald alltså inte är uppbyggd av "ettor", av de bestämda objekten som om man adderar dem får totalsumman av universum av. Nej, tvärtom, totalsumman av universum är mångfald, eller tomrum beroende på hur man ser det, och det är endast genom bestämmandet som ettorna framträder. Ettorna är alltså deriverade ur den stora mångfalden, inte byggstenarna för universum.

Dunkelhetens grund

Den tyske filosofen Friedrich von Schelling ansåg att "Guds existens som personligt väsen är vetenskapens verkliga föremål, men inte bara överhuvudtaget utan dess högsta och yttersta föremål, målet för all dess strävan som den har strävat mot i alla tider." Om om detta vetenskapens högsta mål, Guds personlighet, uttrycker han sig följande:

I det gudomliga förståndet finns ett system, men Gud själv är inte något system utan ett liv, och endast häri ligger svaret på frågan, för vars skull detta var en förberedelse, frågan om det ondas möjlighet i förhållande till Gud. Varje existens kräver en viss betingelse för att kunna bli verklig, det vill säga personlig. Inte heller guds existens kunde vara personlig utan en sådan betingelse, den enda skillnaden är att Gud har denna betingelse inom sig och inte utom sig. Han kan inte upphäva denna betingelse eftersom Han i så fall måste upphäva sig själv, han kan bara bemästra den genom kärlek och underordna sig den för att därmed förhärliga den. Även i Gud funnes en dunkelhetens grund, om han inte gjorde betingelsen till sig, förenade sig med den för att tillsammans med den forma en absolut personlighet. (SW, VII, 399)

Intressant är också att han, enligt dialektikens principer, skiljer på människans personliga identitet och Guds personliga identitet. Dessa identiteter är inte samma, menar Schelling, utan snarare att det är det opersonliga i människan som är identiskt med Gud.