Batman - The Dark Knight. Del 1: Kristologi

I helgen fick jag äntligen tillfälle att se Christopher Nolans omtalade ”mörka epos” The Dark Knight, lite sent kan tyckas, men ändå. Filmen var rakt igenom mycket bra och den avlidne Heath Ledgers prestation är verkligen värd allt beröm den har fått. En invändning som jag hade mot filmen var att den ibland rusade igenom vissa passager, lämnade saker oförklarade och verkade inte alltid särskilt intresserad av att ta biopubliken i handen och föra den med längs filmen. Detta misstänker jag bygger mycket på det faktum att filmen är mer än en ”vanlig actionfilm”, att Cristopher Nolan försöker förmedla ett budskap bortom standardmallen som mer berör det mänskliga psyket och frågor kring verklighet och sanning än ”en kamp mellan ont och gott” som många tolkare av filmen har försökt att förminska dess budskap till. (Något som verkligen går igen i Christopher Nolans senaste film ”Inception” som också är en klart sevärd film.)

Jag tänkte försöka tolka hur man kan se på vad filmen egentligen säger utifrån kristologiska och psykoanalytiska perspektiv för att bringa lite klarhet i den förvirrade massa som filmen tyvärr är under ytan. Ni får ursäkta om det kanske blir lite rörigt, men detta är ju en blogg, inte en avhandling.

Låt mig börja med filmens slutsats:

”In the film, the district attorney, Harvey Dent, an obsessive vigilante who is corrupted and himself commits murders, is killed by Batman. Batman and his friend police commissioner Gordon realise that the city’s morale would suffer if Dent’s murders were made public, so plot to preserve his image by holding Batman responsible for the killings. The film’s take-home message is that lying is necessary to sustain public morale: only a lie can redeem us. No wonder the only figure of truth in the film is the Joker, its supreme villain. He makes it clear that his attacks on Gotham City will stop when Batman takes off his mask and reveals his true identity; to prevent this disclosure and protect Batman, Dent tells the press that he is Batman – another lie. In order to entrap the Joker, Gordon fakes his own death – yet another lie."

The Joker wants to disclose the truth beneath the mask, convinced that this will destroy the social order. What shall we call him? A terrorist? The Dark Knight is effectively a new version of those classic westerns Fort Apache and The Man Who Shot Liberty Valance, which show that, in order to civilise the Wild West, the lie has to be elevated into truth: civilisation, in other words, must be grounded on a lie.” - Slavoj Žižek

Vad Žižek poängterar här är alltså dels hur filmens slutgiltiga tes: att varje civilisation måste grundas på en lögn, en lögn som upphöjs till sanning. Han sätter även fingret på en annan detalj i filmen, nämligen dess kristologiska ansats. I citatet ovan säger Žižek att filmen poängterar att ”endast en lögn kan frälsa oss” och detta, sammantaget med filmens avslutande offer, när Batman väljer att ta på sig Harvey Dents brott (hans skulder/synder) ger ju onekligen filmen vissa kristologiska antydningar.

Men hur är det egentligen? På vilket sätt ger Batman upp sig själv, på vilket sätt offrar han sig för det goda? Eller snarare, vad är det han offrar? Ingenting, skulle jag vilja säga. Som Alfred poängterar i filmen så är Batman redan en ”utstött” (outcast) individ. Han står egentligen redan utanför samhället, hela det symboliska nätverket, genom sin status som ”något mer än människa” (en grund som läggs i den första filmen ”Batman Begins” på vilken han bygger hela sin skrämmande mask.) Han offrar således varken sin status, sin plats eller roll i det symboliska nätverket, eftersom han redan står utanför det. Det enda som han egentligen offrar är något som han offrat för längesedan, nämligen sin chans att som Bruce Wayne återgå till det symboliska nätverket.

Om man ställer ovanstående bredvid en jämförelse med Jesus så är det väl just hans ”mer-än-människa” status, hans icke-symboliska status i det sociala nätverket, som Jesus ger upp på korset genom att inte ta på sig rollen som Guds son, judarnas konung. Han väljer bort rollen som den Store Andre, som Gud personifierad och tar på sig det mänskliga, inte tvärtom som Batman gör. Genom Batmans offer så förhöjs enbart hans status som just Batman.

Men varför ger Jesus upp sin status som den Store Andre till förmån för det mänskliga, till förmån för hans givna plats i den symboliska Ordningen? Ett eventuellt svar finns faktiskt i filmen om man kan läsa paret Harvey Dent/Batman som en tolkning utav paret Jesus/Paulus. Ett av filmens mål är ju restaurerandet av tron på rättvisa, på det legala systemet och den demokratiska processen. Är inte denna process snarlik Jesus död, deltagandet i den Heliga Andes gemenskap och Paulus institutionaliserade av kristendomen? Genom Jesus död på korset fick människorna tillgång, på ett mer direkt sätt, till den Heliga Anden, till heligheten, till Gud. Detta kan läsas som den demokratiska process som rättvisan beskrivs som i filmen, en rättvisa vars störste kämpe inte är den ”övermänskliga” Batman (Kristus) utan den rättviseälskande Harvey Dent (den sanningsälskande Paulus).

Symbolen för rättvisa personifierad är död, men hans ande lever vidare bland de troende (rättvisa/kristendom) i ett någotsånär demokratiskt system där all kan delta och känna förtroende för (rättvisan/kyrkan). Visserligen är kyrkan mer än ett legalt system, men utefter filmens premiss så får det vara en strukturell jämförelse.

Varför ger då inte Batman upp sin roll och återgår till att bli Bruce Wayne och att låta rättvisan institutionaliseras? Här kommer nästa lögn in. Žižek konstaterade ju att filmen menar att samhället byggs upp på en (medveten) en lögn. Men bakom denna medvetna lögn ligger alltid en omedveten lögn. Lögnen om att utopin kan uppnås, att Tinget i sig kan komma i vår besittning, en lögn om Paradiset och en lögn om, i Lacanska termer, att den sexuella relationen verkligen existerar.

Samtidigt som Gordon håller sitt tal om Batmans offer och hans hjältestatus så visas det i filmen bilder på hur Alfred bränner upp det brev som Rachel skrev till Batman/Bruce Wayne där hon skrev att hon hade valt Dent att dela sitt liv med. Den medvetna lögnen, att Batman tar på sig skulden för Dents mord, är alltså underbyggd av den omedvetna lögnen, att relationen till Rachel är möjlig.

(Detta inlägg är, som titeln anger, del ett i en serie försök att tolka The Dark Knight)

Love, Hatred and Indifference

Efterosom det nu är Alla Hjärtans Dag så bjuder jag här på en reflektion över kärleken, signerad Slavoj Zizek: (en reflektion som kanske egentligen skall läsas i sitt större sammanhang, rörande etik, moral, politik och ett anti-Levinasianskt förhållande till den Andre, men det kan man kanske bortse från en dag som denna)

To properly grasp the triangle of love, hatred and indifference, one must rely on the logic of the universal and its constitutive exception which only introduces existence. The truth of the universal proposition "Humans are mortal" does not imply the existence of even one human, while the "less strong" proposition "There is at least one human who exists (i.e. some humans exist)" implies their existence. Lacan draws from this the conclusion that we pass from universal proposition (which defines the content of a notion) to existence only through a proposition stating the existence of - not the at least one element of the universal genus which exists, but - at least one which is an exception to the universality in question. What this means with regard to love is that the universal proposition "I love you all" acquires the level of actual existence only if "there is at least one whom I hate" - a thesis abundantly confirmed by the fact that universal love for humanity always led to the brutal hatred of the (actually existing) exception, of the enemies of humanity. This hatred of the exception is the "truth" of universal love, in contrast to true love which can emerge only against the background - not of universal hatred, but - of universal indifference: I am indifferent toward All, the totality of the universe, and as such, I actually love you, the unique individual who stands/sticks out of this indifferent background. Love and hatred are thus not symmetrical: love emerges out of universal indifference, while hatred emerges out of universal love. In short, we are dealing here again with the formulas of sexuation: "I do not love you all" is the only foundation of "there is nobody that I do not love," while "I love you all" necessarily relies on "I really hate some of you." "But I love you all!" - this is how Erich Mielke, the boss of the East German secret police, defended himself. His universal love was obviously grounded in its constitutive exception, the hatred of the enemies of socialism. (Neighbors and other Monsters, s. 182f.)

Och vad är kontentan (idag)? Älska bara en person. Älskar du alla leder det enbart till folkmord. Å andra sidan kan ju även denna kärleken till "det Enda" upplevas som skrämmande, och även den i slutändan ondskefull...

Vad Sverigedemokraterna gör rätt enligt Žižek

I essän Neighbors and Other Monsters: A Plea for Ethical Violence, diskuterar Žižek hur han, i motsats till Levinas som menar att vi genom vår blotta existens hotar den Andres existens (vilket är grunden för vår etiska skyldighet mot den Andre), istället menar att det är just genom vår icke-existens som vi hotar den Andre. Genom att jag, mitt subjekt, är ett hål i varats ordning, för det är endast ett "Inget" som kan sträcka sig ut för att försöka greppa "Allt".

Han förklarar sedan denna subjektsfilosofiska tes genom ett exempel som faktiskt ger Sverigedemokraternas upphöjande av "det Svenska" en viss strukturell poäng. (Må sen vara att det mesta de gör i övrigt i fel, och att de själva antagligen är relativt omedvetna om just denna deras enda fördel...):

Recall the similar paradox that structures the politically correct landscape: people far from the western world are allowed to fully assert their particular ethnic identity without being proclaimed essentialist or racist identitarians (native Americans, blacks, etc.). The closer one gets to the notorious white heterosexual males, the more problematic this assertion is: Asians are still OK; Italians and Irish maybe; with Germans and Scandinavians, it is already problematic. However, such a prohibition of asserting the particular identity of White Men (as the model of oppression of others), although it presents itself as the admission of their guilt, nonetheless confers on them a central position: this very prohibition to assert their particular identity makes them into the universal-neutral medium, the place from which the truth about the others' oppression is accessible.

- The Neighbor : Three Inquiries in Political Theology, s. 156

Black Square

Ur The Non-Ojective World av Kasimir Malevich:

"When, in the year 1913, in my desperate attempt to free art from the ballast of objectivity, I took refuge in the square form and exhibited a picture which consisted of nothing more than a black square on a white field, the critics and, along with them, the public sighed, "Everything which we loved is lost. We are in a desert. Before us is nothing but a black square on a white background!" Even I was gripped by a kind of timidity bordering on fear when it came to leaving "the world of will and idea," in which I had lived and worked and in the reality of which I had believed. But a blissful sense of liberating nonobjectivity drew me forth into the "desert," where nothing is real except feeling and so feeling became the substance of my life. This was no "empty square" which I had exhibited but rather the feeling of nonobjectivity. Suprematism is the rediscovery of pure art that, in the course of time, had become obscured by the accumulation of "things". The black square on the white field was the first form in which nonobjective feeling came to be expressed."

The square = feeling, the white field = the void beyond this feeling.

Synopsis

Ur synopsis till uppsats:

Dikten Sorg och Glädje av Harry Martinson inleds med raden: ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.” När Harry Martinson så beskriver sorgens ursprung i den glädje man en gång hade och som man nu förlorat så tycks det både sant och riktigt. All sorg har sitt ursprung i en glädje, i en känsla av lycka eller helhet som nu gått förlorad. Denna visdom som Harry Martinson förmedlar i sin dikt verkar dock vara något som i denna postmoderna tid är alltmer bortglömt.

För vad händer om vi vänder på den frasen och istället skriver: ”Varje glädje har djup sorg som sitt ursprung”? Är det inte snarare denna fras som är den moderna människans ontologiska credo? Den moderna människan som har blivit allt mer involverad i den globala kapitalismens hämningslösa framfart världen över. För är det inte så att kapitalismen, istället för att få oss att stanna upp och undersöka glädjens och sorgens ursprung, ständigt pressar oss vidare, till nya begär, till nya möjligheter och till något annat, något bättre, som kan fylla tomrummet som uppstår efter den djupa sorgen?

Den djupa sorg som jag här beskriver är det tomrum som uppstår efter det förlorade Tinget. Subjektets framträdande och inlemmande i världen är grundat i den symboliska kastrationen, en grund som till sin form är rent utopisk då det Ting som objektet tror sig sakna aldrig egentligen har varit i subjektets ägo. Subjektets inneboende splittrade karaktär delas så upp i två delar, en intern och en extern där den externa får imaginär kropp i ”verklighetens krav” medan den interna får kropp i det egna begäret. Så ställs alltså begäret mot verkligheten i kampen om Tinget. Men eftersom det inte är en kamp som någon kan vinna så blir subjektet istället fokuserat vid objet petit a (Det objekt som upphöjs till statusen av ett Ting). Begäret riktas så i ett försök att nå Tinget istället mot objet petit a, ett objekt som i sig inte heller existerar utan snarare är en tom form, en plats, som kan fyllas av vilket objekt som helst.

Och är det inte på detta sätt, med ovanstående logik, som man kan förstå parafrasen på Harry Martinsons dikt, på hur glädjen har sitt ursprung i sorg? Den glädje vi får i begärsuppfyllnaden, genom att placera ett objekt i (det förlorade) Tingets tomma plats (objet petit a) förvandlar sorgen (förlusten av Tinget) till glädje och gör därmed sorgen till ursprung för glädjen.
Och är det inte samtidigt här som kapitalismen blir den värsta (och bästa) bundsförvanten? Eftersom kapitalismens logik inte heller, liksom psykets logik, innefattar ett status quo, ett tillstånd där produktionen och konsumtionen når en harmonisk balans, eftersom det även i kärnan av kapitalismen finns en intern negation som tvingar kapitalismen till att ständigt producera nya begärsobjekt? Kapitalismen upphöjer så den glädje som är grundad i sorgen (förlusten över Tinget) till universalitet och till den enda allmänna och accepterade livsåskådningen. Och då denna universella livsåskådning är i sig ”oideologisk” (förstått som ej grundad i begrepp som människovärde, gudssyn o.d.) och utgör den enda tolkningsramen för människors liv så innebär det att den moderna människan står försvarslös inför trauman såsom krig, terrorattacker, miljökatastrofer o.s.v. som då plötsligt inte kan ges en mening. Istället för att kunna se en mening med de katastrofer som drabbar den moderna människan så upplevs det som om den utsätts för ett abstrakt våld. Ett våld, ett trauma, som inte kan tolkas, förstås eller ges någon mening. Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till. Eftersom vi, i denna postreligiösa värld, inte kan ge mening till det abstrakta våldet så upplevs alla typer av våld, katastrofer, fysiskt våld, social utstötning som tillhörande samma kategori och således producerar allt våld samma effekter.

Och det är just dessa effekter, menar Malabou, som skapar det posttraumatiska subjektet. Ett subjekt som utsätts för trauma som det inte kan integrera, ett subjekt som blir apatiskt, som saknar emotionell inlevelse – ett subjekt som inte längre är ”i världen”, ett subjekt som lever döden som en form av liv, Freuds dödsdrift förkroppsligad. Eftersom den Freudianska definitionen av trauma är ett yttre våld som resonerar mot ett tidigare libidinöst trauma så blir detta abstrakta våld alltså ett våld som inte kan ges mening, eller som kan resonera i ett tidigare trauma. Eftersom det abstrakta våldet som skapar posttraumatiska subjekt förstör, så att säga, subjektet så kan det omöjligtvis finnas något libidinöst eko menar Malabou, subjektet kan helt enkelt inte finna någon njutning (jouissance) i sitt eget förstörande.

Malabou menar vidare att det är denna vår brist på mening som gör att sociala konflikter berövas på sin dialektik av politisk kamp och sociala konflikter blir lika anonyma som naturkatastrofer. En heterogen blandning av natur och politik uppstår där ”politik utraderar sig självt som sådan och tar formen av natur, och naturen försvinner för att anta politikens mask.” På så sätt menar Žižek att den globala kapitalismen skapar en ny form av sjukdom som i sig är global, likgiltig inför de mest grundläggande distinktioner såsom den mellan natur och kultur.

Som sista del i denna synopsinledning vill jag så återigen knyta det våld som skapar det posttraumatiska subjektet till dess libidinösa eko. Malabou menar visserligen att det inte finns någon klangbotten att resonera mot i och med förstörelsen av subjektet och skapandet av det postraumatiska subjektet. Žižek menar dock att det är just det som det gör. För är inte skapandet av det posttraumatiska subjektet en upprepning av den ursprungliga symboliska kastrationen. Den ontologiska sorgen som varje subjektet skapas ur? Är det inte bara en upprepning av subjektets inlemmande i världen, det sätt subjektet tar signifikantens plats i det symboliska nätverket, det sätt som subjektet byter ut allt som är ”jag” mot det som det symboliska nätverket säger att ”jag” är?

Gregory Crewdson

Liksom konstnären Carl Hammoud så har också fotografen Gregory Crewdson ett gott öga till det stilrena och perfekta. Men till skillnad från Hammoud så finns det också något obehagligt i Crewdsons bilder. Det ligger ett David Lynch-obehag kring alla bilder, som om närsomhelst kommer något att hända. Eller har det redan hänt?

En stor del av bildernas obehag ligger delvis i bilden i sig, i mannen som står utanför fönstret, kvinnan som står mitt i gatan, något som tvingar betraktaren att ställa frågor till bilden och vad som kommer hända. Samtidigt ligger obehaget i att vi som betraktare kommer alltför nära livet. Vi står som åskådare inför människors beslut, tankar och innersta känslor. Det är som om vi har korsat en privat gräns som vi i våra dagliga liv inte vanligtvis överträder. För vad är det som får kvinnan att stiga ut ur bilen och mannen att ställa sig utanför fönstret? Är det inte en längtan vi ser, ett blottläggande av det allra innersta?

En längtan bort från det alldagliga livet, en längtan efter något, en längtan efter att någonting kommer att hända. En längtan efter det magiska ögonblicket då den åttonde bollen stannar i luften, då Guden talar, då livet i sin fullhet visar sig.

Den materialistiska heligheten

Egentligen har bloggen jullov ett tag till, men eftersom min uppsats om Bergmans gudsbilder nu är i stort sett klar så kan jag bjuda på den avslutande delen och ett avslutande citat från den sista filmen i min undersökning, Viskningar och rop (1973). Min tes är att det i detta citat som Bergmans nya gudsbild visar sig allra tydligast, när den cancersjuka Agnes, som enligt hovpredikanten "burit allt vårt lidande i sin kropp" (se äldre blogginlägg) trots sin sjukdom kan uppleva frid, nåd och en känsla av lycka och tacksamhet.
Istället för att porträttera en avlägsen, kall, hård och distanserad Gud så väljer Bergman att istället porträttera det Heliga, som en realitet i vår vardag, som någonting som existerar i vår materialistiska värld. Man kan sammanfatta det som att Bergman väljer att upphöja vardagen till helig, snarare än att upphöja det Heliga till någonting avlägset.

”Onsdagen den tredje september. Det är svalt som av annalkande höst, men ändå så milt och fint. Mina systrar, Karina och Maria, är här för att hälsa på mig. Det är underbart att få vara tillsammans igen som i gamla dagar. Jag känner mig också mycket friskare, vi kan till och med göra en liten promenad tillsammans – det har blivit en stor upplevelse, särskilt för mig som inte har varit utomhus på ganska länge. Plötsligt började vi skrattande springa mot den gamla gungan som vi inte besökt sedan barndomen. Vi satte oss i den som tre små snälla systrar och Anna gungade oss, långsamt och makligt.
All värk var borta. De mänskor jag håller mest av i världen var hos mig. Jag kunde höra dom småprata runtomkring mig, jag kände närvaron av deras kroppar, värmen av deras händer. Jag ville hålla fast ögonblicket och tänkte: Det här ju i alla fall lycka. Jag kan inte önska någonting bättre. Nu, några minuter får jag uppleva fullständigheten. Och jag känner en stor tacksamhet mot mitt liv, som ger mig så mycket.”