Den materialistiska heligheten

Egentligen har bloggen jullov ett tag till, men eftersom min uppsats om Bergmans gudsbilder nu är i stort sett klar så kan jag bjuda på den avslutande delen och ett avslutande citat från den sista filmen i min undersökning, Viskningar och rop (1973). Min tes är att det i detta citat som Bergmans nya gudsbild visar sig allra tydligast, när den cancersjuka Agnes, som enligt hovpredikanten "burit allt vårt lidande i sin kropp" (se äldre blogginlägg) trots sin sjukdom kan uppleva frid, nåd och en känsla av lycka och tacksamhet.
Istället för att porträttera en avlägsen, kall, hård och distanserad Gud så väljer Bergman att istället porträttera det Heliga, som en realitet i vår vardag, som någonting som existerar i vår materialistiska värld. Man kan sammanfatta det som att Bergman väljer att upphöja vardagen till helig, snarare än att upphöja det Heliga till någonting avlägset.

”Onsdagen den tredje september. Det är svalt som av annalkande höst, men ändå så milt och fint. Mina systrar, Karina och Maria, är här för att hälsa på mig. Det är underbart att få vara tillsammans igen som i gamla dagar. Jag känner mig också mycket friskare, vi kan till och med göra en liten promenad tillsammans – det har blivit en stor upplevelse, särskilt för mig som inte har varit utomhus på ganska länge. Plötsligt började vi skrattande springa mot den gamla gungan som vi inte besökt sedan barndomen. Vi satte oss i den som tre små snälla systrar och Anna gungade oss, långsamt och makligt.
All värk var borta. De mänskor jag håller mest av i världen var hos mig. Jag kunde höra dom småprata runtomkring mig, jag kände närvaron av deras kroppar, värmen av deras händer. Jag ville hålla fast ögonblicket och tänkte: Det här ju i alla fall lycka. Jag kan inte önska någonting bättre. Nu, några minuter får jag uppleva fullständigheten. Och jag känner en stor tacksamhet mot mitt liv, som ger mig så mycket.”