Håkan Hellström och Bergman

Även om Håkan Hellström och Ingmar Bergman inte har särskilt mycket gemensamt (man skulle faktiskt nästan kunna kalla Håkan för Bergmans antites - något som accentueras av att vi ofta benämner Håkan med förnamn och Bergman vid sitt efternamn) så är det en strukturell likhet som slår mig mellan Håkans senaste skiva och många av Bergmans filmer. Det är sättet de båda inleder och avslutar sina filmer/skivor på. Det inledande spåret på 2 steg från paradise är egentligen inte så mycket en låt som en programförklaring; "Det här är min tid" kan ju läsas som att den närmsta timmen verkligen är Håkans tid, om vi lyssnar på skivan i ett streck. På så sätt för han oss ut ur våran verklighet och in i skivans egna värld. Ut ur våran vardag och in i hans unika universum. Liknande kan sägas om den avslutande låten "Du är snart där" som efter en stunds tystnad avslutas med ett litet piano-postludium, som för att accentuera att "nu är min tid slut och verkligheten börjar igen". Det är inga tvära kast utan hela tiden mjuka övergångar som sakta för lyssnaren mellan världarna.

På samma sätt menar filmvetaren och Bergmankännaren Maaret Koskinen att Bergman ofta använder inledningarna i sina filmer för att långsamt föra oss ut ur våran vardag och in i hans unika värld. Filmen och biografen saknar teaterlokalens självklara atmosfär av andäktighet och den röda ridån som skiljer våran vardag från teaterns verklighet blir inte lika framträdande och avskiljande på en biograf. Och framförallt inte hemma i tv-soffan. Därför anstränger sig Bergman för att "sakta föra åskådaren i handen in till filmens universum". Jag tänkte förevisa två ganska olika exempel, det ena exemplet, hämtat från Vargtimmen är lite mer abrupt. Vi blir först, under förtexterna, medvetna om att vi är på en inspelningsplats, vi hör ljuden från arbetarna, röster och till slut Bergman själv ropa: "Tysta då! Tagning!"

Efter detta börjar sedan filmen med att Liv Ullman i sin karaktär kommer ut ur ett hus, sätter sig på en bänk, tittar in i kameran och börjar prata med oss som åskådare. Så egentligen har filmen faktiskt inte börjat, vi är fortfarande medvetna om att vi är på en inspelningsplats. Men till skillnad från förtexterna så är vi nu halvvägs in i filmens värld. Vi ser karaktärer och scenografi och börjar så sakteliga vänja oss vid att det är en film. Efter detta börjar sedan filmen "på riktigt".




Det andra exemplet är ett lite mer klassiskt exempel på inledning, hämtat från Viskningar och rop. Även här blir åskådaren varsamt ledd in i filmens värld. Den inleds med exteriörer i morgondimma för att sedan ta sig inåt i huset vars park exteriörerna är tagna i. Färgen rött och klockor dominerar filmen ett tag tills vi får se Agnes som, liksom Alma i Vargtimmen, håller ett litet förtal till oss och berättar om förutsättningarna för filmen. Sen börjar filmen "på riktigt" efter ungefär åtta minuter då systrarna och tjänarinnan Anna börjar ta plats i filmen.


Den stora skillnaden filmerna emellan är att vi inte blir lika medvetna om vår roll som betraktare. Men vad alla tre, alltså även 2 steg från paradise, däremot har gemensamt är att de sakta för oss in i en mer psykologisk verklighet än en fysisk verklighet, den som vi kallar vardag. Det handlar alltså, så som jag ser det, om ett accentuerande av att inom den närmsta tiden gäller inte samma premisser som i verkligheten. Det konstnären har att säga behöver inte spegla en fysisk verklighet, det är inte objektiv sanning som presenteras, men väl en subjektiv sådan. En verklighet där det som sägs och presenteras inte behöver ha hänt för att vara sant.

[ingenting]

Hallelujah,



amen!

Gud Fader

Mary Dalys klassiska schlager ”Om Gud är man, så är mannen Gud” är en låt som faktiskt tål att lyssnas på och uppmärksammas. Det enda problemet med den, och framförallt kanske hur den används i dagens diskurs, är att den missar en poäng. För om man enbart fokuserar på Gud, eller Jesus, som manligt kön så bortser man från det unika med att Gud är Fader, och Jesus son. Man missar själva relationens betydelse, och framförallt dess psykoanalytiska tolkning. En som tagit detta på allra största allvar är Julia Kristeva som i sin bok Crisis of the European subject diskuterar skillnaden mellan katolsk och ortodox treenighetslära. Vilket framförallt är sättet de ser på förhållandet mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden. Kristeva menar att där de katolska kyrkorna ser den Helige Ande som utgående från Fadern och Sonen ser den ortodoxa kyrkan den Helige Ande som utgående från Fadern genom Sonen.

I västerländsk kristendom blir således Fadern och Sonen likställda på ett sätt som aldrig sker i ortodoxin. Och problemet med detta är att det kristna subjektet, det subjekt som kallar Gud för Fader, på ett medvetet eller omedvetet plan, identifierar sig med Sonen i detta förhållande. Och Sonens förhållande till Fadern i de olika doktrinerna får således olika verkningar beroende på vilken kontext subjektet växer upp i. I väst leder detta till subjektets självständighet och, enligt Kristeva, landar allt detta i den individualism vi kan skönja i dagens västerländska samhälle. Det ortodoxa subjektet däremot, riskerar att hamna i ett , som hon kallar det, ”delikat, men dödligt” förhållande till Fadern. Vilket skulle förklara det både våldsamma och samtidigt högst känslosamma ryska subjektet enligt henne.

Men kan man inte lösa detta problem genom att , som man ofta gör i exempelvis Svenska kyrkan, använda frasen ”Gud som är som en mor och en far för oss”? Kanske är det inte just fadern som är problemet, utan istället en outredd relation. Gud är som en förälder, men vad blir vi då? Och hur påverkar det våran relation till Gud? Jag ser att det är ett förhållande som behöver redas ut och analyseras i högre grad. Och tillsammans med, vem annars, Slavoj Žižek skulle jag vilja föra diskussionen ett steg vidare.

I The Fragile Absolute diskuterar Žižek skillnaden mellan fadern i Tomas Vinterbergs film ”Festen” och fadern i Roberto Benignis film ”Livet är underbart”. Jag skall inte gå in på detaljer, men i Vinterbergs film beskrivs fadern som en pedofil som förgripit sig på sina barn, medan Benignis fader gör allt han kan för att skydda sitt barn från koncentrationslägrets grymhet och bygger upp en fantasivärld för att skydda barnet från ”verkligheten”. Det intressanta med denna jämförelse är att enligt psykoanalytisk teori är det just fadern som står för ”inlemmandet i verkligheten”. Det är fadern som bryter upp den fantasi/utopi-värld som barnet lever i i symbios med modern. Det är fadern som som är Lagens representant för det uppväxande barnet. I Benignis version blir denna fader alltså mer som en moder än en fader, en ”moderlig fader”. Vinterbergs fader däremot liknar det som Freud benämnde Ur-Fadern (Ur-Vater). Den ursprungliga stammens ledare som ohämmat gjorde som han ville, låg med vem han ville, åt vad han ville och hämningslöst ägnade sig åt sin egen njutning (jouissance).

Men saken är den att båda dessa fäder, eller om man så vill, Ur-Fadern och Ur-Modern (viket ju faktiskt Benignis fader blir, den alltigenom beskyddande) är våra egna fantasiskapelser, båda dessa fäder är skapade för att skydda oss från det faktum att den inte finns sann njutning, att utopin alltid kommer att vara en utopi. För vad båda dessa fantasifäder gör är att de bryter ”inlemmandet i verkligheten”, vilket ju är faderns egentliga uppgift. Både Benignis och Vinterbergs fäder existerar som en skyddande skärm mot den Symboliska lagens realitet, Benignis fader genom att fungera som en imaginär sköld mot den sociala verkligheten medan Vinterbergs fader fungerar som en imaginär garanti att det bakom den sociala verkligheten, bakom den Symboliska lagen, existerar sann jouissance. Vad båda döljer är alltså det riktigt chockerande, nämligen avsaknaden av njutning.

Och för att dra det ett steg till så undrar jag om inte detta också är teodicéproblemets innersta kärna, konflikten mellan den moderliga och den faderliga Guden, konflikten mellan en beskyddande och en straffande Gud, konflikten mellan en självisk Gud som uppfyller alla önskningar och en beskyddande Gud som bryr sig om och värnar om människorna. Kanske kan man komma ett steg på vägen om man verkligen kan penetrera begreppet Fader i förhållande till Gud?

Den ideologiska avföringen

Slavoj Žižek om hur vi aldrig kan undvika ideologin i vårt dagliga liv:

Människans tystnad

Freidrich von Schelling om förhållandet mellan människan och Gud:

Schelling’s problem is not “What does God mean in our – human – eyes? Does He still mean anything? Is it possible to account for human history without any reference to God? Is God just a projection of human fantasies?”, but the opposite one: “What does man mean in the eyes of God?” That is to say: one should never forget that Schelling’s starting point is always God, the Absolute itself; consequently, his problem is: “What role does the emergence of man play in the Divine life? Why – in order to resolve what kind of deadlock – did God have to create man?” Within this context, the criticism of “anthropomorphism” apropos of Schelling’s use of psychological observations in his description of the Divine life again misses the point: “anthropomorphism” in the description of the Divine life is not only to be avoided; it is, rather, to be openly endorsed – not because man is “similar” to God, but because man directly is part of the Divine life, that is. Because it is only man, in human history , that God fully realizes Himself, that he becomes the actual living God.
Slavoj Žižek - "The Fragile Absolute" s. 106f.

Skillnaden

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

En intensitet vandrar över min formlösa kropp, över den rena ytan. Jag känner ju inte, ändå känner jag det. Vad är det jag känner? Något som alldeles nyss inte verkar ha varit tycks nu vara realitet. Skillnaden mellan då och nu är liten, ”då” känns som bara ett ögonblick bort. Men tiden känns som helt ny. Skillnaden är enorm.

Och visst är den det? Skillnaden alltså. Den är enorm. Även om den är liten som ett sandkorn, även om skillnaden inte syns så måste den vara obegriplig, i sin allra renaste form? När blir ett nu till ett då? När blir ett ”sen” till ett ”nu”? När går jag från att vara ”jag” till att bli ”du”? Skillnaden är en evighet i sig, nuet vandrar från evighet till evighet, från ett universum till ett universum som är sig lika, men aldrig desamma.

Men när jag var ”då”, när jag var ”det”, när jag inte var, innan skillnaden rörde mig, så såg jag rösten. Jag såg rösten som stod utanför språket och betraktade dess fåfänga och uppbundenhet i sig själv. Det fanns en gång ett ”nu” då rösten rörde sig fritt utanför grammatikens regler och begränsningar. Den rösten var jag, den var du, den var mänskligheten.

Men rösten stannade inte utanför, jag hör den nu, den ropar på oss ur öknen, den kallar oss att göra vägen rak. Rösten har tagit plats i språket, den formulerar sig med våran hjälp, enligt våra regler. Men den talar inte till oss med vårt språk, den talar det språk som alltid är ”nu”, det språk som är detsamma i varje evighet, varje enskilt universum.

Mänsklighetens språk har blivit övergivenhetens språk, ett språk som definierar skillnaden som sådan. Vi tror att skillnaden är allenarådande. Men betänk då att rösten en gång har talat detta övergivenhetens språk. För att skillnaden skall upphöra, för att vi alla skall kunna förenas utanför språket.

Om valet vi alltid har

När filosofen och hermeneutikern Paul Ricoeur myntade sitt begrepp ”den Andra naiviteten” var det kanske inte framförallt en nations ideologiska tro som han talade om. Men i ljuset av de senaste händelserna är det kanske där den skall appliceras. Enligt Ricoeur är det viktigt att vi går från en ”barnslig” naivitet, en enkel tro på Gud, ideologi eller samhällssystem. Det är nödvändigt att vi kritiskt reflekterar över de ideologiska uppsättningar vi lever med, slår sönder de idoler och trosuppfattningar som vi handlar med och kommer fram till en post-kritisk ”tro”. I det här fallet, tro på en ideologi, tro på en ”godhet” och en demokratisk ordning som bär människan överallt och, lämnad till sig själv, vill allas bästa.

Att ta sig från den första till den andra naiviteten gör vi genom misstänksamhetens hermeneutik, genom att inte ta allting för givet. Jag skall försöka analysera en uppkommen situation genom att ta hans exempel och en vandring genom de tre misstänksamhetens mästare som han benämnde Nietzsche, Marx och Freud med en förhoppning om att vi kanske kan lära oss något av den uppkomna situationen.

Nietzsches kanske mest kända uttalande är ”att filosofera med hammaren”, att använda filosofin för att ”slå sönder idolerna”. Nietzsche menade dock inte att vi skulle använda släggan, utan hans tanke gick närmast till den hammare som möbelsnickare använde för att hitta håligheter i möblerna. Det handlar om att endast lätt knacka på stolen och så höra ihåligheten i argument, i trossatser och i ideologier. Detta är grunden för en andra naivitet, en post-kritisk tro. Vilken idol är det då som vi skall knacka sönder med Nietzsches hammare? Jag anser att det är den universella tron på kapitalismens universalitet som grunden för mänsklig kommunikation och nationers välstånd.

När Karl Marx myntade begreppet mervärde satte han också fingret på en problematik som än idag inte har lösts, nämligen kapitalets förmåga att hela tiden öka sitt värde. En förmåga som leder till en konstant obalans och ett samhälle baserat på kapitalismen kan således aldrig någonsin hamna i ”balans”. När kapitalismen nu i vår globaliserade tid blivit den universalitet som vi förhåller oss till är det självklart så att det skapar ett vi/dom-samhälle inom den globaliserade världen. ”Vi” som kan ta till vara på kapitalismens och globaliseringens förmåner och ”dom” som inte kan det. I tider av finanskriser och arbetslöshet är det självklart att de som tidigare sett sig som ”vi” nu plötsligt, ställda inför krisens faktum sakta men säkert märker att de har blivit ”dom”, dom som inte deltar i den globaliserade, kapitaliserade världsordningen. Och sett ur dessa individers syn är det inte konstigt att de själva måste begränsa universaliteten genom att själva sätta gränser för vad som är ”vi” och vad som är ”dom”. Nationalistiska strömningar har visat sig vara ett sätt att hantera denna känsla av utanförskap genom att göra ”den Andre” till den som är utanför. Genom att stänga gränser och således skapa ett nytt ”vi” som står i motsats till ett nytt ”dom”.

Liksom kapitalismen skapar ett mervärde visade den franske psykoanalytikern Jaques Lacan, i Freuds anda, på hur det mänskliga psyket och begäret är grundad på en liknande princip, nämligen mernjutningen (jouissance). Grunden för begäret är tanken på denna mernjutning, en njutning som inte är kopplad till någon fysiskt njutning i vanlig mening. Och begäret i sin tur är grundat på ”saknade av det ursprungliga Tinget”, ett Ting som Lacan menar att människan aldrig besuttit, men vars antagna saknad ändå är konstituerande för begäret. Det är som den kristna berättelsen om Paradiset, ett tillstånd som vi aldrig kommer att uppnå, en utopi som vi aldrig kan återvända till, för den har aldrig har funnits. Och liksom mervärdet är det som i arbetaren som är ”mer än honom självt”, det värde hans arbete skapar som inte står i motsats till den lön han får så antas mernjutningen vara det som ”är mer än subjektet självt”. Denna mernjutning (jouissance) är också det som nationalistiska strömningar räds hos den Andre, hos främlingen. För visst är det oftast det sätt som främlingen organiserar sin njutning på som upprör de kulturella nationalisterna genom Europa? Det är maten de äter, deras relation till arbete, sättet de firar sina högtider, språket de talar, attityder och kulturella värderingar som allt som oftast upptar kärnan i en nationalistisk kritik. Och grundtanken, som bl.a. Slavoj Žižek menar, är att det som de främlingsfientliga egentligen anklagar främlingen för är att de stulit Tinget, själva mernjutningens kärna. (Något som man också kan märka på genom den undermedvetna koppling som nationalister gör till hur främlingen ”stjäl” jobb, partners och pengar genom bidragsfusk o.s.v.) Men som jag tidigare påpekade är ”Tinget i sig” inte något som någon besitter, det kan inte stjälas eftersom det aldrig funnits.

Vad jag vill poängtera med ovanstående är att skälet till att nationalistiska strömningar drar genom Europa med nödvändighet inte behöver vara en ökande ”allmän” främlingsfientlighet. Främlingsfientligheten är bara ett symptom på en underliggande rädsla och oro. En rädsla för kapitalismens härjningar och allt friare rörelse, en rädsla för mervärdets princip upphöjt till universalitet. En rädsla som inte tas på allvar och som omedvetet istället förknippas med den psykologiska processen av mernjutningen.

Och det är kanske så man kan se den situation som vi i Sverige sitter i nu som en konsekvens av den liberal-kapitalistiska politik som förts de senaste åren. Istället för att kritisera kapitalismen, vilket de tidigare socialdemokratiska regeringarna gjort i mer eller mindre mån genom att hålla fast vid tanken om en stark stat som ”reglerar” kapitalismens effekter, istället för det har den nuvarande regeringen minskat statens kontroll över kapitalismen och genom bl.a. utförsäljningar av statlig egendom upphöjt kapitalismen att råda över allt som rör det gemensamma i dagens Sverige.

Den borgerliga alliansen har, måhända, rett ut den ekonomiska krisen på ett rent finansiellt plan. Men på det ideologiska planet har de misslyckats kapitalt. Genom att låta kapitalismen upphöjas till den universella normen har de misslyckats med att ideologiskt förklara och försvara det faktum att den ekonomiska krisen faktiskt inte är ”främlingens” fel, och på så sätt själva skapat den situation vi nu står i. Är det en slump att första gången en borgerlig regering lyckats sitta kvar får också ett främlingsfientligt parti fäste i riksdagen? Kanske, men jag tror att det är något annat. Jag tror att det i grunden är ett ideologiskt misslyckande. Jag tror att det är dags för en andra naivitet.