lördag 6 november 2010

Gud Fader

Mary Dalys klassiska schlager ”Om Gud är man, så är mannen Gud” är en låt som faktiskt tål att lyssnas på och uppmärksammas. Det enda problemet med den, och framförallt kanske hur den används i dagens diskurs, är att den missar en poäng. För om man enbart fokuserar på Gud, eller Jesus, som manligt kön så bortser man från det unika med att Gud är Fader, och Jesus son. Man missar själva relationens betydelse, och framförallt dess psykoanalytiska tolkning. En som tagit detta på allra största allvar är Julia Kristeva som i sin bok Crisis of the European subject diskuterar skillnaden mellan katolsk och ortodox treenighetslära. Vilket framförallt är sättet de ser på förhållandet mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden. Kristeva menar att där de katolska kyrkorna ser den Helige Ande som utgående från Fadern och Sonen ser den ortodoxa kyrkan den Helige Ande som utgående från Fadern genom Sonen.

I västerländsk kristendom blir således Fadern och Sonen likställda på ett sätt som aldrig sker i ortodoxin. Och problemet med detta är att det kristna subjektet, det subjekt som kallar Gud för Fader, på ett medvetet eller omedvetet plan, identifierar sig med Sonen i detta förhållande. Och Sonens förhållande till Fadern i de olika doktrinerna får således olika verkningar beroende på vilken kontext subjektet växer upp i. I väst leder detta till subjektets självständighet och, enligt Kristeva, landar allt detta i den individualism vi kan skönja i dagens västerländska samhälle. Det ortodoxa subjektet däremot, riskerar att hamna i ett , som hon kallar det, ”delikat, men dödligt” förhållande till Fadern. Vilket skulle förklara det både våldsamma och samtidigt högst känslosamma ryska subjektet enligt henne.


Men kan man inte lösa detta problem genom att , som man ofta gör i exempelvis Svenska kyrkan, använda frasen ”Gud som är som en mor och en far för oss”? Kanske är det inte just fadern som är problemet, utan istället en outredd relation. Gud är som en förälder, men vad blir vi då? Och hur påverkar det våran relation till Gud? Jag ser att det är ett förhållande som behöver redas ut och analyseras i högre grad. Och tillsammans med, vem annars, Slavoj Žižek skulle jag vilja föra diskussionen ett steg vidare.

I The Fragile Absolute diskuterar Žižek skillnaden mellan fadern i Tomas Vinterbergs film ”Festen” och fadern i Roberto Benignis film ”Livet är underbart”. Jag skall inte gå in på detaljer, men i Vinterbergs film beskrivs fadern som en pedofil som förgripit sig på sina barn, medan Benignis fader gör allt han kan för att skydda sitt barn från koncentrationslägrets grymhet och bygger upp en fantasivärld för att skydda barnet från ”verkligheten”. Det intressanta med denna jämförelse är att enligt psykoanalytisk teori är det just fadern som står för ”inlemmandet i verkligheten”. Det är fadern som bryter upp den fantasi/utopi-värld som barnet lever i i symbios med modern. Det är fadern som som är Lagens representant för det uppväxande barnet. I Benignis version blir denna fader alltså mer som en moder än en fader, en ”moderlig fader”. Vinterbergs fader däremot liknar det som Freud benämnde Ur-Fadern (Ur-Vater). Den ursprungliga stammens ledare som ohämmat gjorde som han ville, låg med vem han ville, åt vad han ville och hämningslöst ägnade sig åt sin egen njutning (jouissance).

Men saken är den att båda dessa fäder, eller om man så vill, Ur-Fadern och Ur-Modern (viket ju faktiskt Benignis fader blir, den alltigenom beskyddande) är våra egna fantasiskapelser, båda dessa fäder är skapade för att skydda oss från det faktum att den inte finns sann njutning, att utopin alltid kommer att vara en utopi. För vad båda dessa fantasifäder gör är att de bryter ”inlemmandet i verkligheten”, vilket ju är faderns egentliga uppgift. Både Benignis och Vinterbergs fäder existerar som en skyddande skärm mot den Symboliska lagens realitet, Benignis fader genom att fungera som en imaginär sköld mot den sociala verkligheten medan Vinterbergs fader fungerar som en imaginär garanti att det bakom den sociala verkligheten, bakom den Symboliska lagen, existerar sann jouissance. Vad båda döljer är alltså det riktigt chockerande, nämligen avsaknaden av njutning.

Och för att dra det ett steg till så undrar jag om inte detta också är teodicéproblemets innersta kärna, konflikten mellan den moderliga och den faderliga Guden, konflikten mellan en beskyddande och en straffande Gud, konflikten mellan en självisk Gud som uppfyller alla önskningar och en beskyddande Gud som bryr sig om och värnar om människorna. Kanske kan man komma ett steg på vägen om man verkligen kan penetrera begreppet Fader i förhållande till Gud?

3 kommentarer:

Joel Kuhlin sa...

Mycket intressant och viktigt inlägg i ett samtal som -du också påpekar- ofta tar fel riktning.

sMARTAss sa...

Med risk för att ha missförstått dig eller att glida ut på hala och tunna isar:

Mitt huvud spånar iväg på 'penetrationen av Fadern' (måhända en vidlyftig tolkning av dina slutrader, men jag tillåter mig den). Är det verkligen begreppet Fadern som penetreras (omtolkas? förgörs? åtnjuts?) och inte /den kroppsliga entiteten/ Fadern själv? Ligger inte det dådet ganska nära till hands som en beskrivning av den liberalteologiska fällan att göra Gud till människans skapelse och inte 'låta Gud komma till tals som Gud'?

Jag minns en gång i SKU-sammanhang eller något annat svenskkyrkligt mysigt, där man skulle säga en egenskap som var särskilt viktig för en att tillskriva Gud. En tjej sade "makt" och jag minns hur det blev alldeles tyst och att jag själv blev ruskigt provocerad. Men är det inte ett problem om Gud Modern och Gud Fadern blir en schitzofren Jekyll-Hyde-person?

Jag tror att mycket av den kristna terminologin är ironisk; ord för makt och våld som får annan betydelse i fråga om Fredsfursten (detta paradoxala ord...). Det stöps så att säga om. Kanske är det så med Fadern också; Modern som tar Faderns plats och blir Omsorgen med Maktens position.

Hm, och angående din kommentar; Orkar vi verkligen ha alla diskussioner i helklass? :P

sMARTAss sa...

Råkade förresten vid ett flyktigt ögonkast läsa fel på Daly-citatet (även om jag kan det utantill) och måste delge dig:

'Är man Gud så är man.'