I valet och kvalet.

Om lite drygt en vecka skall Sveriges nya regering utses i ett demokratiskt val. På grund av detta tänkte jag lämna Bergman, Zizek, Girard och de andra i mumindalen för att diskutera valet en kort sekund.

Vad jag inte förstår, förutom allt det rent konkreta med politik, är varför styret av vårt land, och i förlängningen oss själva, har har blivit till en tv-tävling. Min tanke med politik, och demokrati, är vi, tillsammans, kommer överens om vilka lagar och värderingar vi vill skall styra och genomsyra vår vardag. Nu är jag fullt medveten om att det aldrig gått till så, att den staten där allas röst har lika mycket värde endast är en utopi för makt, pengar, intresse och kunskap spelar alltid in i slutändan. Men ändå frågar jag mig hur detta "överenskommande" har kommit att bli till en TV-sänd tävling? Med moment, utröstningar, mentometerknappar och en jublande studiopublik? Varför har politik blivit till ett Robinson förklätt till val av regering? Hur har det kommit sig att valet mer liknar en utröstning av de vi inte vill skall styra än ett val av hur våra liv skall se ut?

I den bästa av (utopiska) världar vill jag att politiken skall ha utseendet av en opponering av en uppsats. Någon lägger fram ett förslag, en budget eller ett lagförslag, några sakkunniga jämlikar från alla sidor av samhället diskuterar för- och nackdelar och tillsammans kommer man fram till ett beslut, ett beslut som någonstans får anses vara "det bästa".

Det mest problematiska med valet så som jag ser det idag är just detta; att det blivit en tävling istället för att vi hjälper varandra. För det enda som spelar någon roll är att vinna. Vinna röster, vinna debatter, vinna "bästa kampanjfilm", vinna "bästa partiledare". För vad händer med oss som subjekt när hela våran symboliska ordning styrs av en tävling? Vad händer med de interpersonella relationerna när våran minsta gemensamma (politiska) nämnare är en tävling?

Tror ni att "främlingen" lättare kan integreras om hela samhällets basis grundar sig på dikotomin innanför/utanför? Att det blir lättare för "de i utanförskap" att komma in "i värmen"? Kanske är det grundläggande problemet med dagens politik just detta, att inte se att blockgränser också sätter gränser människor emellan och att det bara kan finnas en vinnare av varje tävling.

Bergman, prästen och den heliga bråten

I filmen Viskningar och rop (1973) finns en scen som belyser det jag rörde senast med "den heliga bråten" när prästen (Anders Ek) kommer för att hålla en ceremoni över den döda Agnes.
Det som börjar i en trosviss bön för Agnes går snart över i en ångestladdad bön till Agnes. Och den man som levt för länge med sin spegelgud överväldigas när han plötsligt känner tvivlet komma över honom...

Hovpredikanten, som är en gammal och helig man, vänder sig om för att se till att även de städande gummorna kommit tillstädes i dörröppningen, att man slutar hosta och skrapa med fötterna, att det blir stilla. Hans ansikte är lugnt, strängt värdigt, passande, hans magra kropp är innesluten i ämbetets svarta uniform. Så är allt lugnt. Han knäpper händerna och läser bönen över den döda Agnes.
- Gud, vår fader, har i sitt allvisa råd beslutat hemkalla dig i blomman av din ungdom. Dessförinnan fann han dig värdig att bära ett tungt och långvarigt lidande. Du underkastade dig tåligt och utan klagan i förvissning att dina synder skulle förlåtas dig genom din Herre Jesu Kristi död på korset. Må din fader i himlen förbarma sig över din själ, då du träder inför honom. Må han låta sina änglar avkläda dig minnet av din jordiska smärta.

Hovpredikanten tystnar som om han överväldigades, han står förvirrad med slutna ögon. Så faller han mödosamt ner på knä (de övriga närvarande faller också på knä utan att förstå, osäkert och ovant). Han för handen över ögonen och stöder den andra handen mot en stol för att inte falla.

- Om det är så att du samlat vårt lidande i din stackars kropp, om det är så att du burit det med dig genom döden, om det är så att du möter gud där borta i det andra landet, om det är så att han vänder sitt ansikte mot dig, om det är så att du då kan tala det språk som denne gud fattar, om det är så att du kan tala till denne gud. Om det är så. Bed för oss, Agnes, kära lilla barn, lyssna till vad jag nu säger dig. Bed för oss som är här kvar på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel. Lägg din börda av lidande vid gudens fot och be honom att benåda oss, be honom äntligen befria oss ur vår ängslan, vår leda och vårt djupa tvivel. Bed honom om en mening med våra liv. Agnes, du som lidit så ofattligt och så länge, du måste vara värdig att föra vår talan.

Förvirrad och uttröttad reser sig hovpredikanten från golvet och ser sig generat och sorgset leende omkring. Känner att något måste förklaras:

- Hon var mitt konfirmationsbarn. Vi hade ofta långa och ingående samtal. Hennes tro var starkare än min.
Han avbryter sig och blir återigen ämbetsmannen, som vet att föra sig på det rätta sättet. Hans leende blir formellt. Han rättar till prästrocken, som något veckat sig över magen, går därefter runt och tar alla i handen.

Potential

Dylan Moran, en av de få verkligt roliga komiker som rör sig därute i den riktiga verkligheten har följande inspirerande att säga om vår så kallade potential, och rör samtidigt, tyvärr, vid det enda sättet som vi verkligen kan hålla våra drömmar vid liv (utan att genomtränga fantasin). Fantastiskt roligt är det hur som helst.

Den heliga bråten

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna är en av hans mer populära filmer i teologiska kretsar, men samtidigt den film som är mest kritisk till kyrkan och prästerskapet. Filmen igenom går en röd tråd som kretsar prästen Tomas och hans dragkamp mellan passionen ( i form av Märta Lundberg) och det Bergman kallar för "den heliga bråten", vilket jag tolkar som allt det som, i kyrkan eller annanstans, står i vägen för själva det heliga. Jag skall inte göra en längre utläggning kring detta utan vill bara visa på källan till formuleringen "den heliga bråten", vilket är hämtat från Pär Lagerkvists bok Ahasverus död som handlar om Ahasverus (eller "den vandrande juden") som enligt myten är skyldig till att inte ha låtit Jesus vila vid sitt hus på sin vandring till Golgata och är därför dömd att för evigt vandra på jorden, fram till dess att Jesus kommer åter. I denna bok finns ett citat som Bergman med stor sannolikhet influerats av, inte bara i sina filmer, utan också i sitt personliga förhållningssätt till Gud och det heliga.

”Bortom gudarna, bortom allt som förfalskar och förråar det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och människoinbillningens alla missfoster, måste det finnas någonting oerhört som är oåtkomligt för oss. Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt. Det tror jag, ja det är jag förvissad om.
Gud är ingenting för mig. Ja han är mig förhatlig, för att han bedrar mig på just detta, skyler bort det för mig. För att han underhåller oss det vi längtar efter när vi tror att vi längtar efter honom. För att han skiljer oss ifrån det.
Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ur själva källan. För Gud böjer jag inte knä. Nej för honom kommer jag aldrig att böja knä. Men vid källan vill jag gärna lägga mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns. Vid källan vill jag gärna böja knä."

Guds tystnad, III

Är Guds tystnad en ofrånkomlighet? Om man frågar Emmanuel Levinas, transcendentens och etiken största filosof, som i boken Of God that comes to Mind menar att så fort vi försöker föra in Gud i "vår värld" så förlorar vi Hans transcendenta status. Hans själva "varande utanför varandet".

If the intellectualization of the biblical God - theology - does not reach the level of philosophical thought, it is not beause theology thinks God as a being without making clear to begin with the "being of his being", but because in thematizing God, theology has brought him into the course of being, while the God of the Bible signifies in an unlikely manner the beyond of being, or transcendence.

Även om det inte förklarar en tigande Gud, så berör det ändå sättet som vi kommunicerar med varandra om Gud, samt även sättet som vi kanske förväntar oss att Gud skall kommunicera med oss?

Den Andre är inte densamme

Det är ju numera förbjudet i Frankrike att framträda offentligt med ”ett fullständigt maskerat ansikte” och i det senaste numret The Symptom (nummer 11) så beskriver Slavoj Žižek vad han misstänker är den egentliga orsaken till detta förbud. För även om, i stort sett, samtliga partier har stått bakom förbudet med hänvisningen till de mänskliga rättigheterna och kvinnors rätt att i en modern stat få bestämma över sig själva, så kan man inte undgå att misstänka att det ligger något annat bakom. Varför är det så? Först och främst menar Žižek så finns det en ambiguitet i kritiken mot att bära burka. Å ena sidan så kritiseras burkan för att det är ett förtryckande frihetsberövande plagg, men å andra sidan så glider snart kritiken över till det franska subjektets egna känslor inför mötet med den beslöjade Andre. När kritiken är så enhällig och samtidigt ligger på två så olika plan (både politiskt och subjektivt) så kan man alltid misstänka att det är ren ideologi som ”är i görningen” som det omedvetna, instinktiva, handlandet som maskeras i ord om frihet, jämlikhet och systerskap.

Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.

Söndag, en dag att räkna med

I senaste numret av Kyrkans Tidning väcks debatten om den söndagliga huvudgudstjänstens vara eller icke vara. Bland dem som är för förändring menar vissa att klockan 11 på en söndag inte är den optimala tiden (såvida man inte är pensionär), medan andra menar att det är förödande för vissa präster att tvingas till att utföra ett antal mindre besökta gudstjänster varje söndag för att få ihop firandet i de olika församlingskyrkorna. Andra håller däremot hårt på söndag klockan 11, ”för att det är tradition” (detta evigt tvåeggade svärd…), eller för att de anser det vara själva navet i det ”kyrkliga hjulet” och skyller vikande siffror på oengagerade präster.

Vissa förespråkar alltså ett avskaffande av obligatoriet att fira huvudgudstjänst just på söndagen och ett öppnande för alternativa former och tider för huvudgudstjänst. Tillsammans med nya handboksförslaget som väntas snart så kan detta i slutändan leda till den ”differentiering” av huvudgudstjänsterna som framförallt gynnar den enskilde individens önskan att gå till kyrkan, till en gudstjänst utformad efter dennes behov, på en tid som passar dennes schema. Många värjer sig för ordet differentiering och anser att kyrkan skall vara en och densamma vart än man kommer, medan andra anser att det är ett motmedel mot just likriktade gudstjänster som inte ”lockar” någon.

Problemet, som jag ser det, är att detta är ett mönster som går igen i många olika former. Chris Andreson, chefredaktör på tidningen Wired, publicerade för ett antal år sedan sin tes om den Långa Svansen (Long Tail-theory) vilket kort sammanfattad går ut på att ökat utbud av ”nischat” material ökar efterfrågan (och försäljningen). Han menar att individen sedan 50-talet och framåt har gått från att vara en konsument av ”generell” populärkultur ( En dagstidning, en Tv-kanal, en sorts musik på listorna) till att allt mer, med den nya tidens distributionskanaler och informationskanaler, bli en konsument av ”nischad” populärkultur. Denna möjlighet till oändligt utbud, och oändliga val leder till att individens självbestämmande (dess definierande av sig själv) nuförtiden är starkt sammankopplad med de val som individen gör. Vad den fyller sin fritid med, vilka kläder den köper, vilken musik den lyssnar på osv. Detta påverkar ju även oss som kyrka eftersom kyrkan inte längre är (om den någonsin har varit det) en självklar del av individens personlighet utan enbart är ett av de många attribut som individen kan addera till sin skapade persona. Så om vi som kyrka vill ”nå” människor så är det en självklarhet att vi måste differentiera och nischa gudstjänsterna för att ge individen möjligheten till att ha ett antal ”kyrkliga” val att addera till sin personlighet. Territorialförsamlingar och huvudgudstjänst söndag klockan 11 är så långt man kan komma från att vara en del av denna ”kyrkliga marknad” där individen kan uttrycka sig själv.

Och som ni kanske märker så dyker problemet upp här, i den ”kyrkliga marknaden”, eftersom teorin om den Långa Svansen i grund och botten är en marknadsteori så är det kanske inte en teori som kyrkan vill följa i det långa loppet. Att individen uttrycker sin persona genom marknadsekonomins regler tror jag inte är en Gudomlig uppenbarelse, även om det visserligen kan leda till det, genom ökade gudstjänstsbesök.

Så då får vi ställa oss frågan: Varför är det just söndagen som är viktig, och på vilket sätt? Att Jesus uppstod på söndagen är det ”självklara” svaret till att just denna dag i veckan är dagen för firandet av eukaristin, men vad innebär denna dag? Alexander Schmemann, ortodox teolog och liturgiker menar att denna dag har eskatologiska kopplingar till sabbaten och det Gamla Testamentet som vi kanske oftast glömmer bort idag, men som de första kristna höll heligt.

”I den judiska världsbilden och religiösa erfarenheten har sabbaten, den sjunde dagen, en oerhörd betydelse. Den är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelse godhet.” Så sabbaten är, enligt Schmemann, det aktiva deltagande i skapelsens glädje, snarare än en vila från arbetet som vi kanske ser den idag. Som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och den gudomliga fridens helighet och fullhet. Samtidigt, menar Schmemann, är denna ”goda värld” som hyllas på den sjunde dagen också ”syndens värld”, den värld som vänder sig från Gud. Därför skriver Schmemann att ”den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag – frälsningens och återlösningens dag, då Gud skall triumfera över sina fiender.”

Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen till dagen för den kristna uppenbarelsen, dagen efter den sjunde dagen, alltså dagen efter den judiska sabbaten, så blev den både den åttonde dagen, den sista dagen i ”denna världens tid”, men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Herrens dag, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är nyckeln, för söndagens ”verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. Söndagen förblev å ena sidan en av de många dagarna (i mer än tre århundraden var den inte ens en vilodag.) Den var den första dagen i veckan, helt tillhörig denna världen. I det eukaristiska uppstigandet å andra sidan uppenbarade och manifesterade sig på den dagen, i all sin härlighet och omdanande makt, Herrens Dag såsom denna världs slut och som begynnelsen av den tillkommande världen. Sålunda förvandlades genom denna enda dag alla dagar, all tid, till tider av åminnelse och väntan.”

Och poängen är alltså inte att den åttonde dagen, de kristnas högtidsdag, ersatte den sjunde dagen. Enligt Schmemann fortsatte de tidiga kristna att gå till synagogan på sabbaten just för att behålla det eskatologiska perspektivet på gudstjänsten och tiden som sådan. Den åttonde dagen omvandlade denna världens tid, den omvandlade sabbatens fallenhet, men ersatte inte tiden. ”Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid.”

Så kanske spelar själva dagen ingen roll om vi tappat bort den åttonde och första dagens eskatologiska betydelse för kyrkans firande. Att huvudgudstjänsten ger världen liv, genom sin omvandlande kraft, är ett perspektiv som försvinner om vi diskuterar vilken tidpunkt i ”denna världens tid” som är gudstjänstens rätta plats utan att också diskutera dess förhållande till just ”denna världens tid”.