Minnet av hans blick

Lars Norén skriver:

 En gång bidrog konsten som en annan matematik och byggnadskonst till att konstruera världen, fick den helt enkelt att ankomma.

Skapade inte minst den starka rörelsen av stillhet.

Idag är den som barmhärtiga händer som försöker rädda så mycket som möjligt eller riva ner vad som går att riva ner för att se om det finns något av bestående värde, för att se vad vi kan göra med spillrorna.

Norén skriver om Gunnel Wåhlstrand, konstnären som förlorade sin far när hon var ett år och vars konstnärliga projekt "är ett gigantiskt minnesarbete för att göra fadern närvarande". 

Ingenting kan ersätta det som gått förlorat, en död fader, hans värld och samlade värme, men man kan leva med eller i minnet av hans blick.

En människas tysta universum

Världen brinner, men livet, den gråa vardagen, går vidare. Tiden stannar inte för en katastrof utan tickar oförtrutet på. Ändå kan det kännas meningsfullt att stanna upp en stund. I förberedelsearbetet inför helgen snubblade jag över en dikt av den nyss avlidna poeten Louise Glück. En dikt som sätter in oss människor i ett större perspektiv. Kanske samma perspektiv som även Emanuel Coccia skriver om i "Metamorphoses". Det större perspektiv som sträcker sig bortom våra enskilda och individuella liv.

 TELESKOP ur Averno (RÁMUS förlag, 2017.)

Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.

"Man finns", skriver Glück, "som stjärnorna finns, delar deras stillhet...". En textrad som påminner om Pär Lagerkvists "En gång skall du vara en av dem som levat för längesedan" fast utan döden som fond. Här är det mitt i livet som stillheten inträder. Stillheten i att se på våra liv ur det större perspektivet och se dess obetydlighet. Det är ingen stor tröst när katastrofen drabbar, men det är ett livsvillkor. Våra liv är obetydliga inför den ofantliga stillheten. Samtidigt som våra liv är ovärderliga för dom människor vi lever med. Det är ett paradoxalt liv på så vis. En tillvaro lika meningslös som betydelsefull.

Katastrofen, kriget, terrorn och döden river förstås hål i livsväven, men livet är kraftigare än så. Hålet läker ihop förr eller senare. 

Men dikten kretsar förstås inte kring krig och katastrofer, den är inte menad att trösta utan snarare beskriver den en ensamhet. "Relationen är falsk", skriver Glück , och påminner om hur långt det är mellan tingen. Hur långt det är mellan människorna i sin ensamhet. Den ensamhet som kan vara positiv, stillheten och friden, men som förstås också kan vara negativ. När vi är långt ifrån varandra utan möjlighet att nå fram. 

Det är en människas tysta universum vi ställs inför i dikten. Den oändliga tomheten.

Med kärlek till motivet

Det heliga och det profana. Dessa två tycks stå i en ständig konflikt. Det ena upphöjs på bekostnad av att det andra får sjunka undan i betydelse. Och så slår pendeln om och plötsligt har allting förändrats. I vissa tider höjs skönheten och det gudomliga upp, i andra tider är det ner i skiten, ner i kroppen och det levda livet med allt. Men det finns förstås också mellanvägar, där det sker ett möte mellan det profana och det heliga, där det världsliga blir heligt.

När jag läser om textilkonstnären Signhild Häller som var verksam i Göteborg på 1900-talet så drabbas jag av den insikten i hennes konstnärskap. Ett konstnärskap som tar sin inspiration från det heliga, i klassisk betydelse men landar i något mycket heligare för det levda livet. 

Signhild utbildade sig bland annat på Valands målarhögskola och under den tiden, när hon en gång besökte konstnären Ole Kruses i hans ateljé fick hon se hans arbete med en altartavla. Ett inspirerande möte om vilket hon skriver:

"Den bleka dagern från norrfönstret gav ett betagande sken åt alla dessa förunderliga detaljer, kring de religiösa gestalterna, som voro tavlans huvudmotiv. Då flög för första gången den tanken genom min hjärna:  'Tänk vad detta skulle bli strålande om det vore utfört i skimrande silke, i guldtråd och pärlor.' Sedan lärde jag känna hans största konstverk 'Livets Träd', som har den förnämligaste placeringen på Göteborgs konstmuseum. Och varje gång jag känt att jag inte orkat längre har jag gått till tavlan och fått ro och ny vilja. Men alltid har jag känt att den tavlans detaljer skulle skimrat i silke och lyst av äkta guld.” 

Livets Träd, Göteborgs konstmuseum

Sedan lärde hon känna Ingeborg Wettergrens broderikonst och där fanns det något av det hon själv eftersträvade. Det skimrande och lysande. ”Där fanns allt jag drömt om, silke guld och pärlor.” 

Ingeborg Wettergren

Så hon begav sig ut i Europa och såg de stora målarna. ”Så mötte jag nya intryck, de otroliga bonaderna i Musée de Cluny i Paris, Memling och van Eycks madonnor i Gent och Brügge för att nämna några". 

Lucca Madonna, Jan Van Eyck

Exempel på de medeltidstypiska motivval som hon sedan själv arbetade mycket med. Madonnor i exotiska trädgårdar, den heliga staden och så vidare.

"Härlig är jorden", Signhild Häller

Hon sydde antependier till kyrkor, hon gjorde stora bonader med Jesus och barnen i fokus. Hon förgyllde med silvertråden de vanliga "heliga" motiven som varit så förhärskande under så lång tid i den västerländska konsthistorien. Men desto mer hon arbetade med dessa motiv desto mer otillfredsställd blev hon efter varje färdig sak. 

”Jag tänkte också på hur varje tids konstnärer skapar sina egna verk efter de modeller och förebilder de haft omkring sig i sitt dagliga liv. Jag visste att madonnorna voro deras hustrur eller älskarinnor eller mödrar och Jesusbarnet på madonnans arm deras egen knubbiga telning eller en av grannarnas. Och varför skulle inte jag göra detsamma på mitt enkla vis och med min ringa förmåga. 

Och så blev min silkessöm fattigare på guld och pärlor. Ingen gloria lyste längre över ett nedböjt kvinnohuvud eller ett frodigt barn. Inga medeltida trädgårdsblomster växte upp kring deras fötter. Men solen fortfor att skina över den vardagsvärld jag målade med nål och tråd. Och silket sken i blåa vatten och bruna sommarstugor, i båtar och bryggor, kring den man jag älskar och de barn jag fött. 

Och först då blev jag tillfredsställd. Nu var det min egen värld det gällde och den kunde jag återge på det enda sätt som en silkesöm skall skapas på: med kärlek till motivet. Så jag sydde in all min längtan och mina drömmar och allt, som var min egen värld i detta skimrande siden och med denna lysande silvertråd, som skall fortsätta att skimra och lysa långt efter att jag själv är borta och glömd."

Ulvesund, Signhild Häller

 Så blir det profana, det världsliga och vardagliga, heligt. Genom kärleken till motivet. Genom blicken som uppmärksammar, som fäster sig vid något, vid någon. Det är denna kärlek, denna fästpunkt som Signhild Häller trycker på som är det ursprungliga motivet. Kyrkokonsten har förvandlat det vardagliga, en älskarinna, en granne, ett barn, till det religiösa och heliga. Konstnären har upphöjt sin omgivning t till en plats som visserligen är sann i konstnärens ögon, men som blir svårt för oss utomstående att ta in i sin helhet.

Signhild gör tvärtom, hon riktar blicken inåt, i trädgården där barnen leker och där tvätten hängs och upphöjer detta till det största mysteriet. Att vi finns, att kärleken finns och att solen fortsätter lysa ännu en dag över vår lilla jord.

 

 

 

Att leva är att glömma

Varför är vi ledsna? Ibland har den frågan ett väldigt tydligt och konkret svar. En förlust av någon närstående, att vi slagit oss och det gör ont, att något inte har gått så som vi önskade. Men ibland finns det inget konkret svar. Ibland finns det bara en sorg som ligger och väntar på en. Som en övergiven glänta man plötsligt upptäcker i sin själ.

Kanske kommer den sorgen också från en förlust? En förlust av något mer abstrakt, något diffust som vi anar, och ett något som vi kanske till och med måste förlora för att bli människa.

”I början var vi alla en del av samma levande varelse, och delade samma kropp och samma upplevelse. Och saker och ting har inte förändrats så mycket sedan dess. Nya former och nya sätt att vara har utvecklats med en rasande fart. Men än idag är vi fortfarande samma liv. I miljontals år har detta liv förts vidare från kropp till kropp, från individ till individ, från art till art, från rike till rike.”

Med de orden inleder den italienske filosofen Emaneule Coccia sin bok ”Metamarphoses”. En bok som delvis handlar om att zooma ut från det individuella perspektivet där ”mitt liv är mitt liv” och blicka ut mot något större. Rikta blicken mot det som förenar allt levande. Mot själva livet. Livet som en gång i begynnelsen uppstod och som sedan spridit sig, förökat sig, tagit genvägar och avkrokar, förvandlats och gått under men ändå hela tiden fortsatt. Livet är metamorfos, menar Coccia.

Livet, det levande, förändras och byter form likt en larv som blir en puppa för att slutligen bli en fjäril. Förvandlingen är inte lika kännbar för våra ögon, men om man ser på det stora perspektivet så finns den där. Det som förenar mig, en björk i Finland och en tvättbjörn i Nordamerika är att vi alla är delar av samma liv. Vi ser olika ut, vi rör oss olika, vi upplever världen på olika sätt, men vi delar samma liv. Vi är bara olika stadier för livet att transportera sig på.

Som en del av detta myller av metamorfoser är vi människor. Våra kroppar, våra tankar, våra högst egna och individuella liv är förbundna med det levande och i allra högsta grad en del av det större perspektivet.

”Ta vår egen existens. Vårt liv, det vi föreställer oss vara den mest intima och oöverskådliga delen av oss själva kommer inte från oss, och det finns inget exklusivt eller personligt med det: det överfördes till oss av andra, det har gett liv åt andra kroppar, klumpar av materia annorlunda från den där vi för närvarande är inhysta.”

Men detta gemensamma är något som glöms bort när vi blir individer. Vi glömmer vår födsel. Vi glömmer de nio månaderna då vi var en högst påtaglig del av ett annat liv. Vi glömmer allt som varit före oss. Att födas är att glömma. Att bli en individ är att glömma. Att bli människa är att glömma kopplingen till det större levande som hände före oss och som kommer fortsätta ske efter oss. Och när vi väl har glömt finns det inget sätt att återvända.

Och vi glömmer för att vi måste. Att bli en människa, ett subjekt, är att träda in i något annat än det gemensamt levande. Det är att ställa sig utanför denna metamorfos och träda in i en annan ordning: nämligen språket. Psykoanalytikern Jaques Lacan menar att i ögonblicket vi föds så ”föds vi in i ett språk som föregår vår födelse och som kommer att leva vidare efter vår död”. Vi föds så att säga in i ett annat system med andra regler. Och i detta system utspelar sig sedan våra liv. Det är där vi blir till, det är där vi skapar, lever, älskar och hatar. Det är i språkets värld vi lever och slutligen dör.

Men hela tiden lever vi med en okänd längtan till något som vi glömt. Ibland formuleras denna längtan. Ibland kan vi uttala den och rikta den mot något avlägset som föregått oss. Det kan vara i längtan till livmodern, en längtan till Paradiset eller barndomen. Det är en längtan som vi alla bär. Men det är inte en längtan, som man ibland kan höra, efter ”en tid då allt var enkelt”. Tvärtom, det är en längtan efter en tid då allt var möjligt. En tid då vi var en del av det myllrande livet, innan metamorfosen förvandlat oss till just den här klumpen av materia. En tid innan språket.

Och sorgen vi känner är kanske just detta? Förlusten av alla möjligheter, alla former, alla sätt att vara levande på som livet kunde valt i stället för just det här. En sorg över en förlust av något gemensamt och något som är större än jag som enskild individ: det levande i sin myllrande storhet. 

Förruttnelse

 

Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.

Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här är doften av död. En doft som inte gör sig till.

På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha, salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.

En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset. Dödens markörer.

Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i 1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden, eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik, och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.

Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas om tidens flykt. Vid åsynen av en ruin skulle man reflektera över alltings förgänglighet och helst uppfyllas av ”lustfyllt svårmodiga känslor.”

Inom konsten har en liknande rörelse med Vanitas-motiven figurerat sedan 1500-talet. Ofta stilleben med något som påminner om alltings fåfänglighet.  Dödskallar, vissnande blommor, klockor eller förruttnelse. Dödens markörer.

Det är nog detta jag anar i höstens doft. Det är den där övertonen som ligger i allt som doftar nu. Här finns inget att försköna. Det här är början på slutet.

Rhythm is a dancer

 

Vad är det sköna? Vad är det som gör ett musikstycke, en poetisk text eller en tavla estetisk tilltalande? Rytmen, eller den totala avsaknaden av den, verkar Henri Bergson (1859 – 1941) mena i sin bok ”Tiden och den fria viljan” (Nya Doxa, 1992). I en längre, och något snårig, diskussion om hur man kan bedöma en känslas eller en sinnesrörelses storlek och gradförändring mellanlandar han i en diskussion om den estetiska känslan och om konstens och naturens inbördes förhållande:

”För att förstå hur känslan av det sköna själv kan förete grader måste man underkasta den en ingående analys. Kanske beror den svårighet man har att definiera den framför allt på att man betraktar naturens skönhet som ursprungligare än konstens: konstens förfarande är alltså endast medel genom vilka konstnären uttrycker det sköna, medan det skönas väsen förblir dunkelt.” (s. 19)

Frågan ovan är alltså om man ser på konsten endast som en återbildning av det naturligt sköna (vilkets väsen är höljt i dunkel) eller om konsten har ett annat estetiskt värde, ett som naturen kanske till och med saknar. Bergson fortsätter med att diskutera själva upplevelsen av konst, framför allt ur ett rytmiskt perspektiv:

”Rytmen och takten i musiken upphäver våra intrycks och föreställningars normala lopp genom att få vår uppmärksamhet att svänga mellan fasta punkter, och de bemäktigar sig oss med sådan kraft, att även den mest diskreta efterhärmning av en klagande röst, är nog för att fylla oss med djup bedrövelse. Om musikens språk verkar mäktigare på oss än naturens, beror det på att naturen nöjer sig med att uttrycka känslor, medan musiken suggererar dem.

Hur förklara poesins tjusning? Diktaren är en människa, hos vilken känslorna utvecklas till bilder och bilderna själva tar sig uttryck i ord som följer rytmen. När vi ser dessa bilder dra förbi våra ögon erhåller vi i vår tur den känsla som så att säga var deras emotionella motsvarighet; men utan rytmens regelbundna gång skulle dessa bilder inte framträda så starkt för oss. Vaggad och insövd av rytmen glömmer sig vår själ såsom i en dröm och tänker och ser med diktaren. De plastiska konsterna (måleri, skulptur, arkitektur m.m.) uppnår en verkan av liknande art genom det stillestånd de plötsligt påtvingar livet, en hämning vilken liksom en rent fysisk smitta överförs på åskådarens uppmärksamhet.” (s. 20)

Rytmen är alltså avgörande för vår upplevelse av konsten och för vilka känslor som konsten suggererar genom att vagga oss in i ett annat tillstånd där vi blir mottagliga för den ursprungliga känsla som lagts ner i konstverket. Vi tillåts för en stund att dansa med i konstnärens impulser. På samma sätt kan avsaknaden av rytmen, när vi exempelvis ställs inför en tavla som fångat ett ögonblick i pulsen, också försätta oss i detta tillstånd då vi helt fokuserar på ett stillastående nu.

Carl Hammoud: Analepsis (Flashback), 2010

"På så vis är konstens egentliga syfte snarare att inge oss känslor än att uttrycka dem; de suggererar dem och lägger ingen vikt vid att efterlikna naturen, ifall den finner verksammare medel. Naturen begagnar sig liksom konsten av suggestion, men förfogar inte över rytmen. ” (s. 21)

 

Om förmågan att se det andliga i konsten

Om det andliga i konsten (eller snarare det oandliga i ett konstmuseum) skriver konstnären Wasily Kandinsky i den lilla skriften med samma namn från 1911. 

"En stor, enorm, mindre eller tämligen stor byggnad indelad i olika rum. Små, stora och medelstora målningar hängda överallt på väggarna. Ofta flera tusen dukar. Med hjälp av färg har ett stycke ”natur” återgivits på var och en av dem: djur i ljus och skugga, djur som dricker vatten, djur som står vid vatten, djur som ligger i gräs, strax intill en korsfästelse målad av en man som inte tror på Kristus, blommor, mänskliga figurer, sittande, stående eller gående — ofta nakna, åtskilliga nakna kvinnor (gärna sedda bakifrån i stark förkortning), äpplen och silverfat, porträtt av konsul N, solnedgång, dam i rosa, flygande änder, porträtt av baronessan X, flygande gäss, dam i vitt, kalvar i skugga med knallgula solfläckar, porträtt av excellensen Y, dam i grönt. 

Allt detta finns omsorgsfullt angivet i en trycksak: konstnärens namn och tavlans titel. Med trycksaken i händerna går människorna från den ena duken till den andra. De bläddrar och läser alla namn. Därefter lämnar de lokalerna, varken rikare eller fattigare än när de kom dit, för att omedelbart absorberas av egna intressen som ingenting har med konst att skaffa. Varför hade de kommit dit?"

Ja, varför har de kommit dit? Inte för att uppleva det andliga i alla fall, menar Kandinsky. Det här är förstås en kritik av en viss sorts blick som inte bryr sig om konstens och konstnärens insida. En blick som "njuter" av måleriet ungefär som man njuter av en bakelse. Det är en blick som konsumerar konsten istället för att uppleva den. Hungriga själar går hungriga därifrån skriver Kandinsky.

Kanske är Kandinsky lite hård i sin kritik, men det är väl inte främst konstmuseum och utställningar som han kritiserar utan människans förhållningssätt till sin omvärld som redan då, för mer än hundra år sedan, var korrupt och konsumistisk. Upplevelsen som betonas är inte konstens inneboende styrka, hur den berör personen som ser den och vilka sinnesstämningar som den talar till, utan det som betonas är upplevelsen av att "ha varit där". Upplevelsen av att ha upplevt konst, inte upplevelsen av konsten.

Det finns en alienation i den där rörelsen. Vi främjar oss från mötet oavsett om det är mötet med konsten, en människa eller naturen, det är samma rörelse. Det är samma avståndstagande och samma ytliga blick med vilken vi betraktar oss själva. 

"Detta förintande av den inre värld av klanger som är färgens liv, detta förslösande av konstnärens kraft, ut i en fullständig tomhet..." fortsätter Kandinsky och pekar på något viktigt som går till spillo: kreativiteten, arbetet, känslorna, allt det som ligger i ett konstverk (och som ligger i en annan människa) tas bort och rinner ut i en tomhet. Eller något som är värre än en tomhet. Det rinner ut i en malström där det omvandlas till sin motsats, till något skrämmande och ondskefullt. Till konsumtion och yta. Till en snabbt övergående erfarenhet som lämnar oss lika fort som den kommer.

Hungriga själar går hungriga därifrån.

 

Tyngden och smutsen

"Ej för de starka i världen, men de svaga.  
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga"

Med de orden inleds Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons verk ”Förklädd Gud”. Ett verk som bygger på Gullbergs ursprungliga dikt som publicerades några år tidigare, men då utan dessa inledande rader. När nu verket skulle tonsättas var året 1940 och kriget i Europa ett faktum. Ett faktum som Hjalmar Gullberg fasade över och som fick honom att lägga till de första raderna som en protest mot Hitler och det tänkande som rådde i Nazityskland.  Ett tänkande som sorterande in människor i kategorier och raser, som delade upp befolkningen i svaga och starka, i över- och undermänniskor, i ”dom” och ”vi”. Ett tänkande som baserades på renhet och en vilja att stöta ut de smutsiga elementen.

Visst klingar Gullbergs inledningsord svagt av Bergspredikans protest mot ett liknande tänkande med sina ord om de fattigas och de ödmjukas lov? Kanske liknar de varandra för att det alltid i människans historia har funnits dessa idéer om renhet och att om vi bara kan få bort vissa element ur vår gemenskap kommer den att frodas och växa? Kanske liknar de varandra för att det alltid har funnits en vilja att slänga skiten på den andre.

Detta vet vi förstås. Men kanske är det inte lika uppenbart att vi har samma tankar om oss själva? Att vi också vill bli av skiten inom oss? Exakt samma tankemönster finns i oss som i lärjungarnas fråga när de undrar hur de skall göra för att bli frälsta, räddade. Vi undrar samma sak. ”Vad skall jag göra för att bli godkänd?” ”Hur skall jag handla för att bli av med skiten i mig?”

Det här handlar varken om rikedomar, kameler eller nålsögon. Det här handlar om att det inte finns något vi kan göra för att bli av med vår mänsklighet. Det handlar om att livet är ett lidande. Det handlar  om tyngden av att vara människa och vår oförmåga att leva med den tyngden. Det handlar om att vi i stället söker det lätta, det svävande. Vi frågar oss vad vi skall göra för att bli av med vår smuts? ”Skall jag sluta köra bil?” ”Skall jag sluta flyga?” ”Skall jag äta mer vegetariskt?” Jesus svarar ett rungande ”Ja!”. Men han stannar inte där. Han säger också: ”Sälj ditt hus, sälj din sommarstuga, sälj dina husdjur och barnens fotbollskor.” Sälj allt om du vill - för inget av det du gör kommer få dig att bli ren - och följ sen mig.

Vart är det vi skall följa Jesus? Ner i skiten förstås. Det är dit han går. Från det höga till det låga. Från det gudomliga till det jordiska. Från det fullkomliga till det mänskliga. Eller som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i sin nyutkomna roman ”D e kroniskt”:

”Putin hade gått in i Ukraina. Jesus bars ut ur statskyrkan i Lviv. En naturtroget målad trästaty. Kroppen sargad. Blod och smuts och skit var ditmålat av den skickligaste dekormålaren. Det är världen. Det var därför han blev älskad? Världen är hans sargade kropp. Han representerade den för att den är fackad, men också en av de få som inte representerar människan som hel.”

Vi är inte hela och rena: vi är människor. Lärjungarnas fråga är: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus svar är: ”Ingen kan bli räddad från mänsklighet.” Det är nåden. Att vi inget kan göra för att bli av med skiten. Vi måste omfamna den och se den som en del av oss. Det är inte omöjligt.

Vår rikedom är tyngden av att vara människa, en tyngd vi inte kommer undan.
Inte ens om vi säljer allt vi äger.

På andra sidan ljuset

 

”Även om jag vet att Jorden förändras, att kontinenterna förskjuts, att allt bara är rörelser, förändring, finns det någonting bestående i platser, någonting som överlever människorna som har byggt dem eller farit över dem. Men jag vet också att det kommer finnas kvar ett spår efter oss, en avlagring, eller en vätska. Jag vet inte i vilket tillstånd det kommer att vara, om man fortfarande kan tala om materia, molekyl, gas. Jag tror på Andeväsendena som Fatia pratade om.
...
Andeväsendena dör aldrig. De är som luften, vågorna som bryts mot klipporna. De är som luften och himlen. Lätta och allvarstyngda. De har ingen form, de är mångformiga. Ibland tror jag att jag kan ta på dem. Ibland känner jag mig genomträngd av dem. Andeväsendena tittar på oss. En dag ska vi ta deras plats, på andra sidan ljuset, på andra sidan hastigheten."  - ur Enstörig av Nina Bouraoui

Det som lagts på hög

 

1. Låt de döda begrava sina döda,  men gå själv och förkunna Guds rike.  - Luk 9:60

2. Marx skrev (i Ökonomisch-Philosophische Manuskripte) att ”fri medveten aktivitet” (dvs mänsklig aktivitet) är ”karakteristisk för arten människa”. Arbete betyder för honom mänsklig aktivitet, och mänsklig aktivitet är detsamma som liv. Kapital å andra sidan betyder för Marx ”det som lagts på hög”, det förflutna och i sista hand det döda (Grundrisse). Man kan inte fullt förstå den affektiva laddning som kampen mellan kapital och arbete hade för Marx om man inte inser att det för honom gällde en kamp mellan det levande och det döda, det närvarande och det förflutna, människorna och tingen, varande och ägande. För Marx var frågan:  vem skall härska över vem – skall livet härska över det döda eller det döda över livet? Socialism betydde för honom ett samhälle där livet hade vunnit över det döda.

Marx hela kritik av kapitalismen och hans vision av socialismen hade sin grund i uppfattningen att människans egen aktivitet är paralyserad i det kapitalistiska systemet och att målet är att återupprätta mänskligheten genom att återställa aktivitet inom alla livets områden.   - Att ha eller att vara, Erich Fromm,  s 126-127.

Det röda bläcket / fri till slut

Att vara människa är också att brottas med frihet och ofrihet. Att hela tiden röra sig i det glapp som uppstår mellan det man måste, det man är tvungen till, och det som kommer inifrån. Den stilla revolten mot verklighetsprincipen, om man så vill. 

Under rubriken "Tv-spelens fria agens är bara en illusion" skriver litteraturvetaren Sven Anders Johansson om läsning i Aftonbladet. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar en människas frihet i det digitala samhället. 

"Det är själva grejen med tv-spel, ja med allt internetanvändande skulle jag säga: det ger oss illusionen av att vara användare, känslan av att vara ett subjekt, det vill säga någon som bestämmer över sitt eget agerande. Du styr ett lag i en fotbollsmatch, du kör en motorcykel genom ett postapokalyptiskt USA, du svarar på en enkät som visar vilken typ du är, du surfar runt bland Youtube-klipp och Tinder-annonser. Du är valfriheten inkarnerad."  

Men det är ju just det att denna valfrihet är begränsad. Du är att fri att välja vilken tröjfärg din karaktär skall ha, men denna valfrihet är inlåst i ett system av kod, programmerare, mjukvara och hårdvara. Under den process som leder fram till valet av tröjfärg har så många andra val valts åt dig att den friheten endast kan betraktas som en chimär.

Det hela påminner om en berättelse som Slavoj Zizek brukar återvända till om frihetens natur:
"En man flyttar från Östtyskland till Sibirien, där han vet att hans brev kommer att censureras. Han skapar så en kod med sina vänner: allt som är skrivet med blått bläck är ärligt och sant; allt som är skrivet med rött bläck är falskt och bara skrivet för att få brevet skall komma förbi censuren. Efter en månad får hans vänner ett brev skrivet med blått bläck: ”Allt är underbart här. Butikerna är fulla av god mat. Biografer visar bra filmer från väst. Lägenheterna är stora och lyxiga. Det enda du inte kan köpa är rött bläck."

Det är sådan vår frihet är. Vi har friheten att välja allt, förutom rött bläck. Det är ju en gammal sanning nu, att vi idag väljer vår identitet utifrån marknadens förutbestämda roller. "Vilket av alla dessa sko-, pasta- eller klädmärken representerar mig bäst?" Det är det blåa bläcket. Friheten att välja bland det som presenteras oss. 


Vad är då det röda bläcket? Vad symboliserar det i förhållande till människans fria vilja och agens i dagens samhälle? 

Jag tror Sven Anders Johansson sätter fingret på det i sin artikel när han skriver om litteratur:
"Att litteraturen är viktig handlar i det perspektivet inte bara om antalet läsare. Utan om att litteratur är den längst bevarade och mest avancerade formen för subjektiv självreflektion vi har."  

Det röda bläcket är just detta: den subjektiva självreflektionen. Det egna. Som visserligen inte står helt fritt förstås, det är inbundet i en förhistoria och en kontext, det inbegriper en materiell verklighet som jag är del av. Men ändå, något som kommer inifrån en själv. Något som inte kommer utifrån och skall representera min insida, utan den motsatta rörelsen: min insida representerad i yttervärlden. 

Jag tror faktiskt jag är som mest fri när jag skriver. Det är det som lockar mig så mycket med det: den egna agensen. Att få mejsla ut något ur det stora stenblocket som kan bli lite vad det vill bli. Och frihet handlar inte, i den här kontexten, om att välja vilken tröjfärg min karaktär skall ha, utan snarare hur en karaktär/text/idé kan spegla något subjektivt sant. 

Friheten att känna, att reflektera och att skapa något utifrån det. Friheten att skriva med rött bläck.

Det lysande fältet

Jag har sett solen bryta fram
för ett ögonblick lysa upp
ett litet fält, och så gått min väg
och glömt det. Men detta var
den dyrbara pärlan, just den åker
där skatten låg gömd. Jag inser nu
att jag måste ge allt vad jag har 
för att äga den. Att leva är inte att rusa

mot en flyende framtid, inte heller
att trängta efter ett inbillat förflutet.
Det är att vika av likt Moses
mot undret med den brinnande busken,
mot ett ljus som verkar lika obeständigt
som en gång i världen din ungdom
men är evigheten som väntar på dig.

- R.S. Thomas

Människan är en liknelse

I Torgny Lindgrens Bat Seba håller kung David och hans profet Natan ett samtal om liknelser. Det är ett intressant samtal, för det Natan säger om liknelserna sätter också fingret på människans förmåga att vara flytande och flerbottnad. 
 

"Liknelsernas bilder, fortsatte Natan, skall läggas över varandra som tygerna på vävarens hylla, när man lyfter fram en bild i ljuset ska man veta att en ny bild ligger väntande i mörkret, under varje mönster skall ett annat mönster ligga dolt."

Under varje mönster skall ett annat mönster ligga dolt. Det finns så många mönster. Vi lever efter särskilda mönster, vi rör oss efter förutsägbara rutter och vägar som vi har trampat förut. Den nya informationsteknologin gör det väldigt tydligt. I bilen hem vet telefonens kartfunktion att jag är på väg hem och visar mig vägen. Det kan förstås tyckas lite dumt eftersom det är den vägen jag kan bäst av allt. Men så är varken telefonerna eller människorna särskilt smarta i ett avseende. Vi går i samma hjulspår. 

Ibland roar jag mig med att fundera över alla mönster, alla skepnader, alla vägar ett liv har tagit. Någonstans under havets yta finns en plats där alla mönster och avskalade skepnader samlas. Ett korallrev av gamla människor. Vissa blir till fiskar, lysande och klara. Andra blir till stenar som ligger tungt på botten. Anemoner, maneter, böljande organismer som rörs av havet strömmar. Jag tänker att de är lyckliga, för de är fria. De är fria från ångesten och tvånget som band dom till en särskild individ. 

Liknelserna har förlorat sin mening och kan därför vandra sina egna vägar. De finns inte till för ett syfte eller en tolkning utan enbart för sig själva. Kanske kan man tänka samma om Gud? Att Gud saknar annat syfte än att bara finnas till? Kanske är det därför vi har så svårt att förstå, för det finns inget att förstå. 

"Jag säger dig: han är en liknelsegud, allt han skapar är liknelser, människan är en liknelse, havet är en liknelse, fåglarna och fiskar är liknelser, gräshopporna är liknelser, vinet är en liknelse, brödet är en liknelse, din kärlek till Bat Seba är en liknelse! Det finns ingenting, ingenting på jorden och ingenting i himlarymderna som han inte har danat till en liknelse!"

Intrasslad i tiden

Att vara människa är att vara i tiden. Jag har känt under av det nu när jag varit sjuk en längre period och på ett sätt placerats utanför tiden. Inte tiden med stort T utan den lilla tiden, den tid som alltid fylls upp och kontrolleras av alla dessa småsaker. Möten, samtal, fika, lämning, lunch. Varje heltimme som skall vara bokad. Och så de där små luckorna mellan, innan nästa grej. Luckorna som aldrig blir något. Att vara människa är att vara intrasslad i klockslag. Jag har fått stå utanför allt detta en liten tid nu, fått se livet lite på avstånd.

Och jag märker att det finns något med min identitet i det där också. Att vara människa är att vara upptagen, att göra saker, att vara någon särskild mellan 9-10, att vara någon annan mellan 18-19. När är man sig själv? Kanske är det en för stor fråga. I Marlen Hausfofers roman Väggen skriver hon som tvingats utanför den gemensamma tiden:

”Jag sitter vid bordet och tiden står stilla. Jag kan inte se den, inte hörInrta den och inte känna lukten av den, men den finns runt om mig på alla sidor. Dess stillhet och oföränderlighet är förskräcklig. Jag hoppar upp, skyndar ut ur huset för att försöka fly från den. Jag gör något, saker rusar framåt, och jag glömmer tiden. Och så, helt plötsligt, finns den runt mig igen.

Jag måste vänja mig vid den, dess likgiltighet och allomfattande närvaro. Den breder ut sig i det oändliga som ett gigantiskt spindelnät. Miljarder små kokonger hänger i dess trådar, inspunna, en ödla som ligger i solen, ett brinnande hus, en döende soldat, allt dött och allt levande. Tiden är väldig och än finns det plats för nya kokonger. Ett grått, obevekligt nät, där varje sekund av mitt liv sitter fast. Kanske tycker jag den är så fruktansvärd för att den sparar allt och inte låter någonting faktiskt ta slut.”

Vem är jag utanför tiden? Om man tar bort alla dessa små anteckningar i kalendern? Om jag bara får vara? Vad är en människa då?

Att bära sin börda som ett djur

"När jag tänker tillbaks på den första sommaren, överskuggas den mer av oron för mina djur än av mitt eget hopplösa läge. katastrofen hade befriat mig från ett stort ansvar men pålagt mig en ny börda utan att jag först märkt det. När jag sedan klarade av att överblicka läget, kunde jag inte längre göra någonting åt det.

Jag tror inte att mitt beteende berodde på svaghet eller sentimentalitet, jag följde bara en drift som var medfödd och som jag inte kunde kämpa emot, om jag inte ville förstöra mig själv. Det är illa ställt med vår frihet. Antagligen har den aldrig funnits annat än på pappret. Yttre frihet kunde man väl aldrig tala om, men jag har heller aldrig träffat någon människa som varit fri i själen. Och jag har aldrig upplevt det faktum som genant. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara vanhedrande att bära sin börda som alla andra djur, och till slut dö, likt alla andra djur."
 - ur "Väggen" av Marlen Haushofer.

Vad är väl en applåd på en balkong?

Att läsa Camus "Pesten" i coronatider är intressant för parallellerna är många. Mänskligheten är förstås i grund och botten densamma så det är ju inte så oväntat. Men vad för inblick kan man få i den tid som sker just nu när man betraktar den från en fiktiv situation? I boken, mitt under pesten när en av karaktärerna får för sig att starta upp civila sanitetsgrupper, vilket kan ses som ett extraordinärt inslag av godhet i den situation som råder skriver Camus:

"Om man tillmäter goda handlingar alltför stor betydelse bringar man sist och slutligen det onda en indirekt och stark hyllning. Då antyder man nämligen att dessa vackra handlingar äger så stort värde bara därför att de är så sällsynta, och att ondskan och likgiltigheten är mycket vanligare drivkrafter i människornas handlande."

Jag tänker på applåderna på balkongerna, på de små berättelserna om folk som handlar för andra, på hoppet som fanns i pandemins inledande faser, hoppet att detta skulle bringa solidaritet och godhet i världen. Vad betyder det att dessa små goda handlingar fick så mycket uppmärksamhet? Betyder det, som Camus skriver, att vi genom detta indirekt föreställer oss att ondskan och likgiltigheten är vanligare i världen? Kanske har han rätt.

Dessa "goda handlingar"i en exceptionell tid ställs nästan alltid i kontrast mot alla "onda handlingar" som skedde i tiden före corona. Kapitalismen, resandet över världen, naturens förstörelse. Allt det som vi nu önskar skall försvinna blir så en del av det "normala tillståndet", ett ondskefullt tillstånd. Men kan vi förstå vår fallna värld genom tanken att människan är en ond varelse som förstör den? Verkligen inte, menar Camus:

"Det är en föreställning som berättaren inte delar. Det onda som finns i världen har nästan alltid sin grund i okunskap, och den goda viljan kan vålla lika stor skada som ondskan om den inte är upplyst. Människorna är snarare goda än onda, och det är egentligen inte det som frågan gäller. men de är mer eller mindre okunniga, och det kallar man då dygd eller last, och den last som mest driver en till förtvivlan är den okunnighet som tror sig veta allt och då tar sig rätten att döda. Mördarens själ är blind och det finns ingen sann godhet eller vacker kärlek utan största möjliga klarsyn." 

De goda handlingarna skedde förstås även innan coronavirusets förlamning av världen. Och de kommer att pågå när detta är över. Men de sker i det lilla. De påverkar i liten skala. De lever sitt liv utanför de stora systemen. Godheten sker främst i mötet mellan människor, inte i stora system. Nu när det stora systemet tillfälligt stängts ner kan vi lockas att se tecken på världens återhämtning, på renare luft, bättre miljö och mer solidaritet. Men vi kommer bli besvikna när systemet drar igång igen om det är detta vi lägger vårt hopp vid. 

 

Dra den om Sisyfos

Hur skiljer sig egentligen en människa från de övriga djuren? Det är en fråga som verkar uppta många då svaren på den frågan är otaliga. Enligt forskare, folk samt fä är människan det enda djur som: kan älska, kan längta, kan skratta (enligt Aristoteles, jag tror att hyenorna i Lejonkungen disagrees). Människan särskiljer sig också genom att endast denne: dricker mjölk i vuxen ålder och är ”brunstig” hela tiden. Människan förhåller sig till sin sexualitet annorlunda genom sin medvetenhet om att sex leder till avkomma samt att hon, till skillnad från de flesta andra djur använder sex för andra behov än att skaffa barn.

Människan är dessutom det enda djur som aktivt och medvetet undergräver sin existens
samt det enda djur som kan göra sig föreställningar om något som kan kallas moral och ta något som kan kallas moraliskt ansvar.

Alla ovanstående exempel är hämtade från en snabb sökning på internet. Viljan att förstå en människa samt viljan att särskilja denne i förhållande till djuren verkar vara något som är viktigt för vår art. ”Människan är det enda djur med behov att särställa och upprätthålla gränsen gentemot andra djur”, kan man kanske säga.

Jag läser i Dagens Nyheter där Per Svensson skriver en text om rutiner, långtråkighet och filosofen Immanuel Kant. I artikeln intervjuar han Lars Svendsen och skriver: ”Kant sa att människan är det enda djur som har ett existentiellt behov av arbete”. Men vad menar han med det?

Jag citerar vidare:
”- Jo, för att arbete kan fylla livet med mening. Och, kan man då tillägga, det avgörande är kanske inte om det man gör är meningsfullt i någon djupare eller högre objektiv mening (för hur avgör man det), utan att man själv upplever det man gör som meningsfullt. Det klassiska exemplet är Sisyfos som dömts att i evigheten rulla ett och samma stenblock uppför ett berg. Albert Camus har i en berömd essä slagit fast att vi måste tänka oss Sisyfos lycklig. Bara då, eller snarare bara när också Sisyfos själv tänker sig lycklig, kan det till synes meningslösa arbetet bli meningsfullt.”

Jag själv kan förstås tycka att det är meningslöst att definiera en människa, det är lite som Augustinus berömda citat om tid: ”Om ingen frågar mig om det, så vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte”. Vad är liksom poängen i att dra en gräns för vad som är människa och vad som inte är människa? Men med Camus tolkning av lycka kan jag förstås se att det finns en poäng med att definiera. Om det ger mig mening. Vilket förstås leder till att samma mänskliga aktivitet kan vara både meningslös och meningsfull, beroende på vem som utför den.

Det är en viktig poäng. Särskilt för den som vill försöka landa i en föreställning om en moral eller etik som skulle vara giltig för människan i regel, vilket jag ju av någon idiotisk anledning försöker göra i det vakuum av tid som är nu.

du och jag, Mowgli

ingen växer upp i människobyn
man förs dit mot sin vilja
förr eller senare

Ljusets liturgi

The Liturgy of light, Martha Ossowska Persson, 2018

– Nu vet du i alla fall hur dina händer kommer se ut när du är död, sa hon. Kanske lite för glatt för att det skulle kännas bekvämt. Det är nyårsafton 2019. Vi är ute ett gäng barn och vuxna och grillar korv och det kalla fuktiga vädret, göteborgsväder strax över noll, gör att mina händer tappar allt blod. De blir vita och utan känsel. Tydligen såg hennes farmors händer likadana ut när hon dog.

Och visst, jag minns min mormors tunna, nästan genomskinliga, händer när vi kom in i rummet på sjukhuset efter att hon just hade dött. De låg hopknäppta på bröstet över en ljusblå landstingsfilt, kanske en blomma mellan händerna? Minnet rör sig. Jag vet att fönstret var öppet. För att släppa in luft, för att släppa ut själen.

Att vara människa är att sakta övergå från fast form till flytande. En människa är en spontan ansamling av materia och minnen som med tiden löses upp till något annat. Processen börjar tidigt men blir märkbar först i ålderdomen när genomskinligheten blir påtaglig. Som i Martha Ossowska Perssons tavlor som hängde på konstmuseet sist jag var där. Det är gigantiska tavlor, från golvet upp till de höga taken. Men ändå så lätta. Skira och genomskinliga. Hon målar händer, läppar, hud. Hon målar en skörhet och en genomskinlighet som är mer andlig än kroppslig, trots att det är kroppen som står i fokus.

Jag vet inte vad som egentligen definierar andlighet, begreppet är diffust. Men en sorts genomskinlighet tror jag måste ingå. Insikten om den instabila materien. Allting flyter. Flyter ut och flyter samman.

Den kreativa tomheten

"Tror du på Gud?", frågade jag Suzanne Brögger en gång under ett samtal på bokmässan. Jag tror att vi har blivit anmodade att inte ställa den frågan, men jag kunde inte låta bli när jag satt med denna, i mina ögon, intressanta person. Det finns i hennes texter en sorts tillvarons mystik som jag var nyfiken på att veta mer om. Hon tystnade och svarade efter ett tag: "Vad annars? Man vet ju inte vad Gud är, så man kan ju inte tro på något som man inte vad det är. Men man kan inte heller låta bli."

Hon tog en ny paus och sa sedan: "Jag hörde att vid universums födelse skulle den kreativa tomheten vara understödd av fluktuerande kvantar."

Jag har än idag inte riktigt förstått vad hon sa vid det tillfället, och jag är glad att vår samtalstid på scenen var slut för jag vet verkligen inte hur jag skulle föra den diskussionen vidare. Men den där kreativa tomheten och de där fluktuerande kvantarna har fastnat i mitt inre. En bild av den inbyggda osäkerheten i världen.

Världen föds fram ur en kreativ tomhet. Det är tomt, men fullt av liv. Eller fyllt av potential, kanske man borde säga. Det är inte ännu liv, det är ännu inte materia, men det har potentialen att bli det. Det är en vacker bild för skapelsen, och kanske också en vacker bild av en människa. En människa som lever med en kreativ tomhet i sitt bröst. Välsignelsen och förbannelsen av den där ständiga potentialen, att jag kan bli vad som helst när som helst. Förbannelsen för att det alltid finns någon annan jag kunde vara, välsignelsen eftersom det ger mig möjligheten att bli.

Varat är tätt förbundet med icke-varat i det avseendet att det som är alltid skulle kunna vara annorlunda. Och då är det inte längre. Liksom jag skulle vara någon annan och inte vara mig.

Att vara och att kunna bliva. Att bejaka den kreativa tomheten och se den från dess båda håll, potentialens tveeggade svärd som ständigt hänger över oss. Att vara människa.