Varför är vi ledsna? Ibland har den frågan ett väldigt tydligt och konkret svar. En förlust av någon närstående, att vi slagit oss och det gör ont, att något inte har gått så som vi önskade. Men ibland finns det inget konkret svar. Ibland finns det bara en sorg som ligger och väntar på en. Som en övergiven glänta man plötsligt upptäcker i sin själ.
Kanske kommer den sorgen också från en förlust? En förlust av något mer abstrakt, något diffust som vi anar, och ett något som vi kanske till och med måste förlora för att bli människa.
”I början var vi alla en del av samma levande varelse, och delade samma kropp och samma upplevelse. Och saker och ting har inte förändrats så mycket sedan dess. Nya former och nya sätt att vara har utvecklats med en rasande fart. Men än idag är vi fortfarande samma liv. I miljontals år har detta liv förts vidare från kropp till kropp, från individ till individ, från art till art, från rike till rike.”
Med de orden inleder den italienske filosofen Emaneule Coccia sin bok ”Metamarphoses”. En bok som delvis handlar om att zooma ut från det individuella perspektivet där ”mitt liv är mitt liv” och blicka ut mot något större. Rikta blicken mot det som förenar allt levande. Mot själva livet. Livet som en gång i begynnelsen uppstod och som sedan spridit sig, förökat sig, tagit genvägar och avkrokar, förvandlats och gått under men ändå hela tiden fortsatt. Livet är metamorfos, menar Coccia.
Livet, det levande, förändras och byter form likt en larv som blir en puppa för att slutligen bli en fjäril. Förvandlingen är inte lika kännbar för våra ögon, men om man ser på det stora perspektivet så finns den där. Det som förenar mig, en björk i Finland och en tvättbjörn i Nordamerika är att vi alla är delar av samma liv. Vi ser olika ut, vi rör oss olika, vi upplever världen på olika sätt, men vi delar samma liv. Vi är bara olika stadier för livet att transportera sig på.
Som en del av detta myller av metamorfoser är vi människor. Våra kroppar, våra tankar, våra högst egna och individuella liv är förbundna med det levande och i allra högsta grad en del av det större perspektivet.
”Ta vår egen existens. Vårt liv, det vi föreställer oss vara den mest intima och oöverskådliga delen av oss själva kommer inte från oss, och det finns inget exklusivt eller personligt med det: det överfördes till oss av andra, det har gett liv åt andra kroppar, klumpar av materia annorlunda från den där vi för närvarande är inhysta.”
Men detta gemensamma är något som glöms bort när vi
blir individer. Vi glömmer vår födsel. Vi glömmer de nio månaderna då vi var en
högst påtaglig del av ett annat liv. Vi glömmer allt som varit före oss. Att
födas är att glömma. Att bli en individ är att glömma. Att bli människa är att
glömma kopplingen till det större levande som hände före oss och som kommer
fortsätta ske efter oss. Och när vi väl har glömt finns det inget sätt att återvända.
Och vi glömmer för att vi måste. Att bli en människa, ett subjekt, är att träda
in i något annat än det gemensamt levande. Det är att ställa sig utanför denna metamorfos
och träda in i en annan ordning: nämligen språket. Psykoanalytikern Jaques Lacan
menar att i ögonblicket vi föds så ”föds vi in i ett språk som föregår vår födelse
och som kommer att leva vidare efter vår död”. Vi föds så att säga in i ett
annat system med andra regler. Och i detta system utspelar sig sedan våra liv.
Det är där vi blir till, det är där vi skapar, lever, älskar och hatar. Det är
i språkets värld vi lever och slutligen dör.
Men hela tiden lever vi med en okänd längtan till något som vi glömt. Ibland
formuleras denna längtan. Ibland kan vi uttala den och rikta den mot något
avlägset som föregått oss. Det kan vara i längtan till livmodern, en längtan
till Paradiset eller barndomen. Det är en längtan som vi alla bär. Men det är
inte en längtan, som man ibland kan höra, efter ”en tid då allt var enkelt”.
Tvärtom, det är en längtan efter en tid då allt var möjligt. En tid då vi var
en del av det myllrande livet, innan metamorfosen förvandlat oss till just den
här klumpen av materia. En tid innan språket.
Och sorgen vi känner är kanske just detta? Förlusten av alla möjligheter, alla former, alla sätt att vara levande på som livet kunde valt i stället för just det här. En sorg över en förlust av något gemensamt och något som är större än jag som enskild individ: det levande i sin myllrande storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar