Visar inlägg med etikett kommunion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kommunion. Visa alla inlägg

tisdag 30 november 2010

Analepsis

Jag snubblade för några dagar sedan över en gammal GP där Mikael van Reis skriver om konstnären Carl Hammoud och hans verk Analepsis och det var något i det han skrev som, påminde mig om nattvarden, anamnesen och tidsupphävandet i det liturgiska momentet. Samtidigt påmindes jag om Walter Benjamins "Messianska tidsbegrepp" och hur han menar att Messias inte kommer vid slutet av historiens utveckling utan att Messias kommer för att bryta av historien, för att bryta den kontinuerliga tiden.




"Carl Hammoud är en virtuos och på goda grunder mycket uppmärksammad målare i sin generation. Hans bildsignatur är stark – gärna slutna kontorsrum där pärmar och papper plötsligt briserar i ett strikt kaos målat i dov, elegant färgskala från beige och gult till bruna nyanser som bildar en stämning av gammal ny saklighet i möte med ett uppdaterat magritteri. Man anar en både drömmande och kontrollerande blick bland de matt lysande ytorna. Och en sorts hemlig njutning i all denna enslighet.

Ibland märker man en fond av klassiskt måleri liksom även en litterär resonans. Varje lokal producerar ju sitt drömda slott eller utbrott. Allt bygger ytterst på det paradoxala ögonblick då papper virvlar upp som fjärilar i ett rum helt utan vind och fjärilar. Carl Hammoud är då lite som en måleriets Harry Houdini. Han låser in sig och bryter sig ut som en illusionist.

Analepsis fascinerar starkt när de svävande bladen växlar mellan flimrande transparens och glatt spegelyta. En ”analeps” är en plötslig minnesbild som bryter av nuet. Allt är här i rörelse och ändå så dansant exakt i alla dubbletter och fasetter. Jag anar där en ny och kanske oväntad lätthet. Är detta inte egentligen en bild av frihet?"

fredag 30 april 2010

Pre-sekulärt

I tider av postsekularism, postkonolianism och postmodernism kan det ibland vara befriande att höra den ortodoxa kyrkans röst, den röst som inte talar i termer av andligt och världsligt. Nedan följer ett utdrag ur Alexander Schmemanns bok "För världens liv".


"Människan är det hon äter". Men vad äter hon, och varför? Dessa frågor verkade naiva och irrelevanta inte bara för Feuerbach. De verkade ännu mindre relevanta för hans religiösa motståndare. För dem, liksom för honom, var ätandet en kroppsfunktion, och den enda viktiga frågan var, huruvida människan dessutom ägde en andlig "överbyggnad". Religionen sade ja, Feuerbach sade nej. Men båda svaren gavs inom samma grundläggande motsättning mellan andligt och materiellt. Andligt kontra materiellt, sakralt kontra profant, övernaturligt kontra naturligt - detta var under århundraden de enda accepterade och begripliga formerna och kategorierna för religiös tanke och erfarenhet. Och så materialist han var, hade Feuerbach helt naturligt ärvt den kristna "idealismen" och "spiritualismen".

Men vi sade också, att Bibeln börjar med människan som en hungrig varelse, med människan som är vad hon äter. Perspektivet är emellertid helt annorlunda, ty ingenstans i Bibeln finner vi den kategoriklyvning, som självklart strukturerar alla våra sätt att närma os religionen. I Bibeln är maten, som människan äter, och den värld som hon måste ta del av för att leva, given henne av Gud, och given till gemenskap, kommunion, med Gud. Världen som människans föda är inte "materiellt", begränsat till kroppens funktioner, inte något skilt från och motsatt de specifikt "andliga" funktioner som förbinder människan med Gud. Allt som existerar är Guds gåva till människan, och allt detta existerar för att göra Gud känd för människan, för att göra människans liv till gemenskap, kommunion med Gud. Det är den gudomliga kärleken, som blivit till bröd, till liv för människan. Gud välsignar allt han skapar, och på bibliskt språk betyder det, att han gör hela skapelsen till tecknet för sin uppenbarelse. "Smaken och sen, att Herren är God".

(För världens liv, s. 15-16)