”Även om jag vet att Jorden förändras, att kontinenterna
förskjuts, att allt bara är rörelser, förändring, finns det någonting bestående
i platser, någonting som överlever människorna som har byggt dem eller farit
över dem. Men jag vet också att det kommer finnas kvar ett spår efter oss, en
avlagring, eller en vätska. Jag vet inte i vilket tillstånd det kommer att
vara, om man fortfarande kan tala om materia, molekyl, gas. Jag tror på
Andeväsendena som Fatia pratade om.
...
Andeväsendena dör aldrig. De är som luften, vågorna som bryts mot
klipporna. De är som luften och himlen. Lätta och allvarstyngda. De har ingen
form, de är mångformiga. Ibland tror jag att jag kan ta på dem. Ibland känner
jag mig genomträngd av dem. Andeväsendena tittar på oss. En dag ska vi ta deras
plats, på andra sidan ljuset, på andra sidan hastigheten." - ur Enstörig av Nina Bouraoui
