tomrum/fyllnad

"Vårt liv utspelar sig i mellanrummet mellan insikten av att hålet är tomt och de ständiga försöken att fylla det."

En gräns har ju två sidor

"Tar rymden slut någongång? 
Det vet man inte eftersom man bara kan se en del av Universum - ljuset från delar ännu längre bort har inte hunnit hit ännu. Det finns knappast någon bortre gräns för Universum (en gräns har ju två sidor - den andra sidan skulle också vara en del av Universum). Många forskare leter istället ledtrådar till frågan om Universum är oändligt stort eller om det kröker sig runt sig självt och är begränsat i storlek (mycket svårt att föreställa sig med vanligt sunt förnuft)." - Rymdstyrelsen (http://www.snsb.se/)

Återupprepning och repetition

Jag har cyklat vilse på Hisingen. Följde cykelbanan till Älvsborgsbron då den plötsligt upphörde och nu står jag nere vid vattnet precis under Eriksbergskranen. Det är en vacker sensommardag, solen glänser i älvens vatten och på andra sidan ser jag staden med dess tinnar och torn. Men faktumet kvarstår: jag är vilse och får vända om tillbaks från vattnet. Jag cyklar igenom ett nybyggt bostadsområde som verkar bestå av små radhus, inte riktigt tre våningar men inte heller två. Helvita, fyrkantiga, räta linjer och nyplanterade träd. Gatorna har liknande namn, husen är lika, med likadana bilar utanför. Allting är nytt och när den omkringliggande naturen inte kan ge området en känsla av historia så förstärks upplevelsen av att allt detta bara har vuxit upp, under natten, tillsammans med människorna som går runt där. Igår fanns de inte. Idag finns de. Redo att ta sig an livet i den svenska medelklassen.

Det ligger något obehagligt över det hela och inuti mig vilar en känsla av meningslöshet som bara sådana här områden kan ge.

På kvällen läser jag om naturen, om hur blommor och träd och växter kopierar sig själva. Hur varje ny blomma som växer bara är en kopia av den ursprungliga blomman och jag ser framför mig hur åkrarna och fälten liksom fylls av replikor, av kopior utan egen vilja utan eget mål. En armé av viljelösa monster, utklädda till vackra ängsliljor. Och egentligen gäller ju detsamma för djur och även människor. Biologiskt sett är vi blott kopior av något annat, av någon annan. Varje cell i vår kropp är en klon av någon annan, en delning från originalet. Hela våra liv är inte långt mer än ett A4 i en kopieringsmaskin. Men det är biologiskt. Vi har ju något annat också, kulturen, själen, anden eller vad man vill kalla det. Den fria viljan, det som kan transcendera våra biologiska, materiella, villkor och forma våra liv till något annat än en simpel kopia.

Kanske är det den känslan som vilar i mig när jag cyklar igenom radhusområdet, känslan av att den fria viljan förr eller senare faller under biologins villkor av återupprepning och repetition.

Någon från alla andra skild och avsöndrad.

Den grubblande gick ännu långsammare och frågade sig: Vad är det då som du hade velat lära av lärorna och lärarna och som du ännu inte har kunnat lära dig av dem som dock lärt dig mycket? Och han fann själv svaret: Det var jagets innebörd och väsen som han velat lära sig. Men jag kunde icke övervinna jaget, tänkte han; jag kunde bara föra det bakom ljuset, jag kunde bara fly för det, gömma mig för det. Sannerligen, ingenting i världen har så mycket sysselsatt mina tankar som mitt jag, den gåta som ligger i att jag lever, att jag är någon från alla andra skild och avsöndrad, att jag är Siddhartha. Och ingenting i världen vet jag mindre om än mig själv, om Siddhartha.

Grubblaren, som långsamt avlägsnade sig, stannade fängslad av denna tanke och genast föddes ur denna tanke en annan, en ny som lydde: "Att jag ingenting vet om mig själv, att Siddhartha alltjämt är mig så främmande och obekant, det har en och endast en orsak, nämligen att jag varit rädd för mig själv, att jag har sökt fly mig själv. Jag sökte Atmanm jag sökte Brahman; jag var beredd att stycka sönder, att skala av mitt jag för att i dess okända innersta söka själva kärnan, Atman, livet, det gudomliga, det yttersta. Men därigenom gick jag förlustig mitt jag." 

( ur "Siddhartha" av Hermann Hesse)