Visar inlägg med etikett guds tystnad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett guds tystnad. Visa alla inlägg

tisdag 17 oktober 2023

En människas tysta universum


Världen brinner, men livet, den gråa vardagen, går vidare. Tiden stannar inte för en katastrof utan tickar oförtrutet på. Ändå kan det kännas meningsfullt att stanna upp en stund. I förberedelsearbetet inför helgen snubblade jag över en dikt av den nyss avlidna poeten Louise Glück. En dikt som sätter in oss människor i ett större perspektiv. Kanske samma perspektiv som även Emanuel Coccia skriver om i "Metamorphoses". Det större perspektiv som sträcker sig bortom våra enskilda och individuella liv.

 TELESKOP ur Averno (RÁMUS förlag, 2017.)

Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.


"Man finns", skriver Glück, "som stjärnorna finns, delar deras stillhet...". En textrad som påminner om Pär Lagerkvists "En gång skall du vara en av dem som levat för längesedan" fast utan döden som fond. Här är det mitt i livet som stillheten inträder. Stillheten i att se på våra liv ur det större perspektivet och se dess obetydlighet. Det är ingen stor tröst när katastrofen drabbar, men det är ett livsvillkor. Våra liv är obetydliga inför den ofantliga stillheten. Samtidigt som våra liv är ovärderliga för dom människor vi lever med. Det är ett paradoxalt liv på så vis. En tillvaro lika meningslös som betydelsefull.

Katastrofen, kriget, terrorn och döden river förstås hål i livsväven, men livet är kraftigare än så. Hålet läker ihop förr eller senare. 

Men dikten kretsar förstås inte kring krig och katastrofer, den är inte menad att trösta utan snarare beskriver den en ensamhet. "Relationen är falsk", skriver Glück , och påminner om hur långt det är mellan tingen. Hur långt det är mellan människorna i sin ensamhet. Den ensamhet som kan vara positiv, stillheten och friden, men som förstås också kan vara negativ. När vi är långt ifrån varandra utan möjlighet att nå fram. 

Det är en människas tysta universum vi ställs inför i dikten. Den oändliga tomheten.

onsdag 4 februari 2015

Mat, sex och transubstansiationsläran (del II)


Om vi skulle fortsätta och dra det förra inlägget till sin dogmatiska spets och jämföra ”Händelsen” utifrån Zizeks exempel med den händelse som transubstansiseringen oftast förknippas med i den kristna läran, nämligen nattvarden. Hur skulle det se ut?

Kanske är det enklast att ta omvägen genom mat. För precis som sexualiteten i föregående exempel kan även mat delas upp i tre nivåer . Mat som biologiskt behov, som en förlängning av fortplantningen, ett måste för att det fortplantade livet skall kunna leva vidare, mat som ”recreational fun”, som nöje. Se på matprogrammen, kokböckerna, tävlingarna som alla kretsar kring mat (sen finns det också något högst sexualiserat med maten, något nästan pornografiskt över alla bilder och beskrivningar i diverse kokböcker men det är en annan sak), och till sist mat som kärlek. Mat som en gåva, något man gör och ger till de man älskar. ”Den viktigaste kryddan är kärlek”, brukar man ju ibland säga om mat.

Mat är också en viktig del av nattvarden, förstås, eftersom det kretsar kring just måltiden, kring brödet och vinet. Men det som sker i själva nattvardsfirandet är något mer, maten transubstansieras (substansen förändras) och blir till något annat än bara bröd och vin. Alltså kan man ju se nattvarden som ett av dessa ”mirakulösa ögonblick då två eller tre av dessa dimensioner (biologiskt behov, nöje, kärlek) överlappar varandra”.

Men i Zizeks exempel är det ju inte vilka två som helst som överlappar, utan det är kärleken och det som kallas för jouissance. I nattvarden är det inte bara nöje och mat som binds samman, nattvarden måste  innebära något mer än en vanlig måltid med vännerna - då ju nöje och mat med enkelhet kan sammanföras. Nu är jouissance ett svåröversatt begrepp (vilket är anledningen till att det nästan aldrig översätts) för det är inte så enkelt som att kalla det för njutning eller nöje, det handlar om något annat. Om en njutning som gått överstyr och övergått till smärta: njutningen vi finner i exempelvis smärta eller ett smärtsamt upprepande av det som en gång gav njutning (jfr. drogberoende eller sexberoende) .

Hur kärleken kommer in i nattvarden är inte så svårt att se utifrån den klassiska kristna tolkningen, kanske bäst exemplifierat i Psalm 45 ”Jesus för världen givit sitt liv” eller de klassiska orden i Johannes 3:16 (Ty så älskade Gud världen…) men vad spelar jouissance för roll i nattvarden? Vad är det för smärtsam upplevelse som repeteras i nattvard efter nattvard? Är det inte kristendomens födelse, döden på korset och förlusten av mening? Jesus övergivenhet (som ju också är en del av den sista nattvarden där förrädaren delar brödet och vinet) som återupprepas? För att en Händelse skall vara sann måste den på något sätt förändra subjektet som genomgår händelsen så att den ser på världen på ett nytt sätt och detta nya är kanske just förlusten av Gud, Guds död och den stora tomheten som ligger i det.

När Jesus på korset utbrister ”Varför har du övergivit mig?” så är det inte bara ett konstaterande av Guds frånvaro utan också starten på en ny förståelse av världen. En smärtsam upplevelse där en gammal gudsbild dör och en ny träder fram. Det är detta som upprepas i nattvard efter nattvard: en sammanblandning av kärlek och jouissance, av offer och övergivenhet för att ett nytt subjekt skall kunna födas.

söndag 28 december 2014

För hjärtat är livet enkelt (Predikan sön. e jul)

Tema: "Guds barn"
GT:
Jer 31:15-17
Epistel: Gal 4:4-7
Evangelium: Matt 2:13-23


”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan.” så inleder den norske författaren Karl Ove Knausgård den första boken i hans romansvit ”Min kamp”. En bok som handlar om en sons relation till en far. Om en son som växer upp i ständig rädsla för fadern, om en uppväxt i skräck och förnedring. Men framförallt är det en bok om en död far.

När boken skrivs är det tio år sedan fadern dog under förnedrande former. Men även om hans hjärta inte längre slår så lever han kvar.  Som ett minne, i författarens flyktiga spegelbild, som en efterhängsen rädsla, en känsla av att ”när som helst” kan han dyka upp och tillintetgöra sonen. Och boken blir ett samtal med den döde fadern. Ett samtal som syftar till att författaren skall kunna främja sig från fadern, låta honom vila i jorden, men för att kunna göra det måste han också närma sig fadern. Försöka att förstå fadern, se det i honom själv som skulle kunna göra, och som kanske till och med gör, likadant som fadern.

Julen är för de flesta av oss en påminnelse om våra familjeband. Om de relationer vi har, de vi växt upp med och de tankemönster som påverkat oss. Det är en påminnelse om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. För någon är det en trevlig upplevelse, för någon annan en mer obekväm upplevelse. För någon tredje, som exempelvis i Knausgårds fall, skulle det kunna vara vara en rent fruktansvärd upplevelse.

Även om livet är enkelt för hjärtat, det slår så länge det kan, så lever de döda kvar. I oss. Våra föräldrars sår och glädjeämnen har de ärvt från sina föräldrar och de går sen i arv till oss. Och på liknande sätt som våra förfäder lever vidare i oss så lever också den mördade barnen i Rama och Betlehem med omnejd kvar hos sina föräldrar och släktingar.

För en människa är livet inte så enkelt som för hjärtat. Det som vi oftast tänker på när vi säger hjärtat, den plats där våra känslor finns, kärlek och hat, glädje och sorg, fylls lätt upp av livets händelser. Det finns en plats där vi låter sorgen få rum, ett rum där de vi saknar lever vidare tills den dag också våra hjärtan slutar slå och rummen töms på minnen och känslor.

Men nu handlar ju den här dagen inte om våra familjer här utan ett annat sorts släktskap. Om att vi alla är guds barn. Hur skall det begripas? Vad innebär det att vara Guds barn? Vad innebär det att våra hjärtan nu också ropar ”Abba! Fader!”? Innebär det ännu en familj att fira jul med? Ännu en familj att dela vår tid mellan, ännu en familj att värna?

Ja, på sätt och vis är det så. Guds barn, vi som i våra hjärtan ropar ”Abba! Fader!” vi som tillsammans ber ”Fader Vår”, vi är kyrkan. Det är också vår familj. Familjen som har sitt ursprung en stilla natt utanför Betlehem i en krubba i ett stall. Familjen som växte, från de ursprungliga tre till det lokala, herdarna på ängen till det globala och världsvida, de vise männen från världens alla hörn och ända upp till den himmelska härskaran. En familj som är överallt. Med denna familj firar vi jul, med denna familj delar vi vår tid, denna familj får vi värna. Familjen som är kyrkan. Som är du och jag och alla andra över vår jord som firar jul till minne av Jesu födelse. Det är vi som är kyrkan, det är vi som Paulus menar när han skriver att vi har sonens ande i oss. Det är i oss som ramaskri väcks över våra trossyskon som förföljs och lider över hela vår värld. Över alla de barn som faller till marken för maktgalna mäns svärd.

Men det är också vi som kyrka, som familj som lider med de andra familjerna i vår närhet. När en moské i Eskilstuna sätts i brand är det en handling som vi måste fördöma kraftigt. Det är en handling i vrede mot våra grannar, en av de familjer som ligger oss närmast och en fruktansvärd handling som vi genast måste ta avstånd ifrån. Särskilt i det politiska klimat som råder över vår värld idag, ett klimat då vi behöver alla de goda krafter som finns som motverkar att fler ramaskrin väcks över vår jord över dödade barn, föräldrar, släktingar och vänner.

För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan. Det är ett citat som sätter fingret på livet, som fångar livets rytm, tempo och dess obönhörliga gräns: Den dag hjärtat slutar slå. Men det är också ett citat som bara uttrycker livets biologi, som bara rör sig kring kroppens funktioner, den biologiska sidan av livet, det som vi delar med naturen. Men livet är mer än så. Det finns något i människan som står över naturen, såsom vi brukar tänka på det. Något som skiljer oss ifrån djuren. Det som vi brukar kalla själ, förstånd, eller medvetande. Den självreflekterande sidan av mänskligheten. En sida som vi tänker står i direkt släktskap till Guds självreflektion, som vi ärvt. Kunskapen på gott och ont. Den fria viljan. Viljan att göra ont eller gott, att välja liv eller död. Det är också en del av vårt släktskap med Gud, en del som vi får bejaka idag. I vardagen, i nutiden.

Men så finns det en annan tid. En tid där vårt släktskap består. När Mose frågar Gud: vad har du för namn? Så säger gud ”Ehyeh asher ehyeh”, hebreiska som ofta översatts med ”Jag är den jag är”. Men det finns ett problem där, eftersom den nutid som vårt språk har inte existerar i det hebreiska språket. Den ordagranna översättningen av ”ehyeh asher ehyeh” är istället ”Jag kommer att bli den jag kommer att bli”. I gudsnamnet, det namn som barnet ärver, finns ett löfte om en framtid som ännu inte är fullkomnad  

För livet slutar inte bara för att hjärtat slutar slå. Som kyrka är vi Guds barn och som dessa har vi också det eviga livet. För som Guds barn får vi ta del av faderns hjärta, vi får plats i de rum han förberett för oss och som vi får leva vidare i efter att våra hjärtan slutar slå. Det finns ett löfte i det släktskapet, ett släktskap som tar sin början i dopet där Gud lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Det är ett löfte som sträcker sig längre än våra liv, ett löfte som alltså sträcker sig till tidens ände. Inte änden på vår tid, när våra hjärtan slutat slå, utan all tids slut när själva Guds hjärta slutar slå. 

torsdag 4 december 2014

Hedland


Det är vackert och stilla;
luften är tunn
som i det inre av en katedral

i väntan på en närvaro. Det är också
här som kärrhöken påträffas,
uppenbarad ur intet, mjuk som snö

men med klor av eld:
spanande över den nakna marken
efter det undflyende bytet,
 
svävande över det frambrytande
skriet, här för ett ögonblick,
sedan borta, som min tro på Gud.

- R.S Thomas, ur: Minnen av eld

lördag 15 oktober 2011

Obesvarad kärlek






Det är inte gud som älskar oss, det är vi som älskar honom.
Som sträcker oss efter honom i längtan efter något annat,
något utöver oss själva, så som kärleken gör.

Och vår längtan blir hetare ju mindre den besvaras,
vår förtvivlan djupare ju mer vi förstår att vi är övergivna.
Att vi är älskade av ingen.

Vad är djupt som saknad, som obesvarad kärlek.
                                                                                     - Pär Lagerkvist

tisdag 12 april 2011

A God that does not exist

Slavoj Žižek avslutar sin senaste bok Living in the End Times med följande rader vilka sammanfattar hans teologiska agenda på ett något makabert sätt:
If theology is again emerging as a point of reference for radical politics, it is so not by way of supplying a divine "big Other" who would guarantee the final success of our endeavors, but, on the contrary, as a token of our radical freedom in having no big Other to rely on. It was already Dostoevsky who showed how God gives us both freedom and responsibility - he is not a benevolent Master steering us to safety, but the one who reminds us that we are totally left to our own devices. This paradox lies at the very core of the Protestant notion of Predestination: Predestination does not mean that since everything is determined in advance we are not really free; rather it involves an even more radical freedom than the ordinary one, the freedom to retroactively determine (that is, change) one's Destiny itself.
The God we get here is rather like the one in the Bolshevik joke about a talented Communist propagandist who, after his death, finds himself sent to Hell. He quickly sets about convincing the guards to let him go to Heaven. When the Devil notices his absence, he pays a visit to God, to demand that the propagandist be returned to Hell. However, as soon as the Devil begins his address, starting with "My Lord...," God interrupts him saying: "First, I am not your Lord but a comrade. Second, are you crazy for talking to fictions - I don't even exist! And third, be quick otherwise I'll miss my Party meeting!" This is the kind of God needed by the radical Left today: a God who has fully "become a man," a comrade amongst us, crucified together with two social outcasts, who not only "does not exist" but also knows this himself, accepts his own erasure, passing over entirely into the love that binds all members of the "Holy Ghost," that is, the Party or emancipatory collective.

torsdag 17 mars 2011

Dunkelhetens grund

Den tyske filosofen Friedrich von Schelling ansåg att "Guds existens som personligt väsen är vetenskapens verkliga föremål, men inte bara överhuvudtaget utan dess högsta och yttersta föremål, målet för all dess strävan som den har strävat mot i alla tider." Om om detta vetenskapens högsta mål, Guds personlighet, uttrycker han sig följande:

I det gudomliga förståndet finns ett system, men Gud själv är inte något system utan ett liv, och endast häri ligger svaret på frågan, för vars skull detta var en förberedelse, frågan om det ondas möjlighet i förhållande till Gud. Varje existens kräver en viss betingelse för att kunna bli verklig, det vill säga personlig. Inte heller guds existens kunde vara personlig utan en sådan betingelse, den enda skillnaden är att Gud har denna betingelse inom sig och inte utom sig. Han kan inte upphäva denna betingelse eftersom Han i så fall måste upphäva sig själv, han kan bara bemästra den genom kärlek och underordna sig den för att därmed förhärliga den. Även i Gud funnes en dunkelhetens grund, om han inte gjorde betingelsen till sig, förenade sig med den för att tillsammans med den forma en absolut personlighet. (SW, VII, 399)
Intressant är också att han, enligt dialektikens principer, skiljer på människans personliga identitet och Guds personliga identitet. Dessa identiteter är inte samma, menar Schelling, utan snarare att det är det opersonliga i människan som är identiskt med Gud.

lördag 8 januari 2011

Gregory Crewdson

Liksom konstnären Carl Hammoud så har också fotografen Gregory Crewdson ett gott öga till det stilrena och perfekta. Men till skillnad från Hammoud så finns det också något obehagligt i Crewdsons bilder. Det ligger ett David Lynch-obehag kring alla bilder, som om närsomhelst kommer något att hända. Eller har det redan hänt?

En stor del av bildernas obehag ligger delvis i bilden i sig, i mannen som står utanför fönstret, kvinnan som står mitt i gatan, något som tvingar betraktaren att ställa frågor till bilden och vad som kommer hända. Samtidigt ligger obehaget i att vi som betraktare kommer alltför nära livet. Vi står som åskådare inför människors beslut, tankar och innersta känslor. Det är som om vi har korsat en privat gräns som vi i våra dagliga liv inte vanligtvis överträder. För vad är det som får kvinnan att stiga ut ur bilen och mannen att ställa sig utanför fönstret? Är det inte en längtan vi ser, ett blottläggande av det allra innersta?

En längtan bort från det alldagliga livet, en längtan efter något, en längtan efter att någonting kommer att hända. En längtan efter det magiska ögonblicket då den åttonde bollen stannar i luften, då Guden talar, då livet i sin fullhet visar sig.

















fredag 7 januari 2011

Den materialistiska heligheten

Egentligen har bloggen jullov ett tag till, men eftersom min uppsats om Bergmans gudsbilder nu är i stort sett klar så kan jag bjuda på den avslutande delen och ett avslutande citat från den sista filmen i min undersökning, Viskningar och rop (1973). Min tes är att det i detta citat som Bergmans nya gudsbild visar sig allra tydligast, när den cancersjuka Agnes, som enligt hovpredikanten "burit allt vårt lidande i sin kropp" (se äldre blogginlägg) trots sin sjukdom kan uppleva frid, nåd och en känsla av lycka och tacksamhet.
Istället för att porträttera en avlägsen, kall, hård och distanserad Gud så väljer Bergman att istället porträttera det Heliga, som en realitet i vår vardag, som någonting som existerar i vår materialistiska värld. Man kan sammanfatta det som att Bergman väljer att upphöja vardagen till helig, snarare än att upphöja det Heliga till någonting avlägset.

”Onsdagen den tredje september. Det är svalt som av annalkande höst, men ändå så milt och fint. Mina systrar, Karina och Maria, är här för att hälsa på mig. Det är underbart att få vara tillsammans igen som i gamla dagar. Jag känner mig också mycket friskare, vi kan till och med göra en liten promenad tillsammans – det har blivit en stor upplevelse, särskilt för mig som inte har varit utomhus på ganska länge. Plötsligt började vi skrattande springa mot den gamla gungan som vi inte besökt sedan barndomen. Vi satte oss i den som tre små snälla systrar och Anna gungade oss, långsamt och makligt.
All värk var borta. De mänskor jag håller mest av i världen var hos mig. Jag kunde höra dom småprata runtomkring mig, jag kände närvaron av deras kroppar, värmen av deras händer. Jag ville hålla fast ögonblicket och tänkte: Det här ju i alla fall lycka. Jag kan inte önska någonting bättre. Nu, några minuter får jag uppleva fullständigheten. Och jag känner en stor tacksamhet mot mitt liv, som ger mig så mycket.”

måndag 13 december 2010

Bergman och Bach

I många av Bergmans filmer spelar musiken, och framförallt Bach, en viktig roll. Bachs musik får ofta stå som representant för något han faktiskt kallar nåd. Det som enklast kan beskrivas som kontakt och gemenskap människor emellan. I följande citat kan man också ana hur Bergman såg Bach som en lindrare av smärtan som Guds tystnad lämnade kvar och som något som kan tränga igenom den Heliga bråten och föra oss fram till "det namnlöst Heliga".

"I Johann Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens förvirringar. Vi låter vår såriga tanke stillna, behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst Heliga."



lördag 6 november 2010

Gud Fader

Mary Dalys klassiska schlager ”Om Gud är man, så är mannen Gud” är en låt som faktiskt tål att lyssnas på och uppmärksammas. Det enda problemet med den, och framförallt kanske hur den används i dagens diskurs, är att den missar en poäng. För om man enbart fokuserar på Gud, eller Jesus, som manligt kön så bortser man från det unika med att Gud är Fader, och Jesus son. Man missar själva relationens betydelse, och framförallt dess psykoanalytiska tolkning. En som tagit detta på allra största allvar är Julia Kristeva som i sin bok Crisis of the European subject diskuterar skillnaden mellan katolsk och ortodox treenighetslära. Vilket framförallt är sättet de ser på förhållandet mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden. Kristeva menar att där de katolska kyrkorna ser den Helige Ande som utgående från Fadern och Sonen ser den ortodoxa kyrkan den Helige Ande som utgående från Fadern genom Sonen.

I västerländsk kristendom blir således Fadern och Sonen likställda på ett sätt som aldrig sker i ortodoxin. Och problemet med detta är att det kristna subjektet, det subjekt som kallar Gud för Fader, på ett medvetet eller omedvetet plan, identifierar sig med Sonen i detta förhållande. Och Sonens förhållande till Fadern i de olika doktrinerna får således olika verkningar beroende på vilken kontext subjektet växer upp i. I väst leder detta till subjektets självständighet och, enligt Kristeva, landar allt detta i den individualism vi kan skönja i dagens västerländska samhälle. Det ortodoxa subjektet däremot, riskerar att hamna i ett , som hon kallar det, ”delikat, men dödligt” förhållande till Fadern. Vilket skulle förklara det både våldsamma och samtidigt högst känslosamma ryska subjektet enligt henne.


Men kan man inte lösa detta problem genom att , som man ofta gör i exempelvis Svenska kyrkan, använda frasen ”Gud som är som en mor och en far för oss”? Kanske är det inte just fadern som är problemet, utan istället en outredd relation. Gud är som en förälder, men vad blir vi då? Och hur påverkar det våran relation till Gud? Jag ser att det är ett förhållande som behöver redas ut och analyseras i högre grad. Och tillsammans med, vem annars, Slavoj Žižek skulle jag vilja föra diskussionen ett steg vidare.

I The Fragile Absolute diskuterar Žižek skillnaden mellan fadern i Tomas Vinterbergs film ”Festen” och fadern i Roberto Benignis film ”Livet är underbart”. Jag skall inte gå in på detaljer, men i Vinterbergs film beskrivs fadern som en pedofil som förgripit sig på sina barn, medan Benignis fader gör allt han kan för att skydda sitt barn från koncentrationslägrets grymhet och bygger upp en fantasivärld för att skydda barnet från ”verkligheten”. Det intressanta med denna jämförelse är att enligt psykoanalytisk teori är det just fadern som står för ”inlemmandet i verkligheten”. Det är fadern som bryter upp den fantasi/utopi-värld som barnet lever i i symbios med modern. Det är fadern som som är Lagens representant för det uppväxande barnet. I Benignis version blir denna fader alltså mer som en moder än en fader, en ”moderlig fader”. Vinterbergs fader däremot liknar det som Freud benämnde Ur-Fadern (Ur-Vater). Den ursprungliga stammens ledare som ohämmat gjorde som han ville, låg med vem han ville, åt vad han ville och hämningslöst ägnade sig åt sin egen njutning (jouissance).

Men saken är den att båda dessa fäder, eller om man så vill, Ur-Fadern och Ur-Modern (viket ju faktiskt Benignis fader blir, den alltigenom beskyddande) är våra egna fantasiskapelser, båda dessa fäder är skapade för att skydda oss från det faktum att den inte finns sann njutning, att utopin alltid kommer att vara en utopi. För vad båda dessa fantasifäder gör är att de bryter ”inlemmandet i verkligheten”, vilket ju är faderns egentliga uppgift. Både Benignis och Vinterbergs fäder existerar som en skyddande skärm mot den Symboliska lagens realitet, Benignis fader genom att fungera som en imaginär sköld mot den sociala verkligheten medan Vinterbergs fader fungerar som en imaginär garanti att det bakom den sociala verkligheten, bakom den Symboliska lagen, existerar sann jouissance. Vad båda döljer är alltså det riktigt chockerande, nämligen avsaknaden av njutning.

Och för att dra det ett steg till så undrar jag om inte detta också är teodicéproblemets innersta kärna, konflikten mellan den moderliga och den faderliga Guden, konflikten mellan en beskyddande och en straffande Gud, konflikten mellan en självisk Gud som uppfyller alla önskningar och en beskyddande Gud som bryr sig om och värnar om människorna. Kanske kan man komma ett steg på vägen om man verkligen kan penetrera begreppet Fader i förhållande till Gud?

torsdag 30 september 2010

Människans tystnad

Freidrich von Schelling om förhållandet mellan människan och Gud:

Schelling’s problem is not “What does God mean in our – human – eyes? Does He still mean anything? Is it possible to account for human history without any reference to God? Is God just a projection of human fantasies?”, but the opposite one: “What does man mean in the eyes of God?” That is to say: one should never forget that Schelling’s starting point is always God, the Absolute itself; consequently, his problem is: “What role does the emergence of man play in the Divine life? Why – in order to resolve what kind of deadlock – did God have to create man?” Within this context, the criticism of “anthropomorphism” apropos of Schelling’s use of psychological observations in his description of the Divine life again misses the point: “anthropomorphism” in the description of the Divine life is not only to be avoided; it is, rather, to be openly endorsed – not because man is “similar” to God, but because man directly is part of the Divine life, that is. Because it is only man, in human history , that God fully realizes Himself, that he becomes the actual living God.
Slavoj
Žižek - "The Fragile Absolute" s. 106f.


fredag 18 juni 2010

Guds tystnad, III

Är Guds tystnad en ofrånkomlighet? Om man frågar Emmanuel Levinas, transcendentens och etiken största filosof, som i boken Of God that comes to Mind menar att så fort vi försöker föra in Gud i "vår värld" så förlorar vi Hans transcendenta status. Hans själva "varande utanför varandet".

If the intellectualization of the biblical God - theology - does not reach the level of philosophical thought, it is not beause theology thinks God as a being without making clear to begin with the "being of his being", but because in thematizing God, theology has brought him into the course of being, while the God of the Bible signifies in an unlikely manner the beyond of being, or transcendence.

Även om det inte förklarar en tigande Gud, så berör det ändå sättet som vi kommunicerar med varandra om Gud, samt även sättet som vi kanske förväntar oss att Gud skall kommunicera med oss?

torsdag 6 maj 2010

Guds tystnad, II

När vi upplever Guds tystnad som ett faktum, när vi är helt och hållet avskilda från Gud, endast då är vi riktigt nära Gud, för endast då befinner vi oss i Kristus position, övergivna på korset.
"In Christianity, the gap that separates God from man is not directly "sublated" in the figure of Christ as God-man; it is rather that, in the most tense moment of crucifixion, when Christ himself despairs ("Father, why hast thou forsaken me?"), the gap that separates God from man is transposed into God himself, as the gap that separates Christ from God-Father; the properly dialectical trick here is that very feature which appeared to separate me from God turns out to unite me with God." - (The Parallax View, s 106.)

onsdag 19 november 2008

Dionysios Areopagita vs Bergman, rond 1.

Som titeln något dramatiskt anger är detta alltså mitt första inlägg som behandlar min uppsats nuvarande huvudämne; en jämförelse mellan Bergman och Dionysios Areopagita. Dessa två citat redogör för min aktuella huvudtes: att både Bergman och D. vill hålla Gud (och även människan) "helig" och att bevara eller återinföra illusionen kring Gud.

"Darkness disappears in the light, the more so as there is more light. Knowledge makes unknowing disappear, the more so as there is more knowledge. However think of this not in terms of deprivation but rather in terms of transcendence and you will be able to say something truer than all truth, namely that the unknowing regarding God escapes anyone possessing physical light and knowledge of beings: His transcendent darkness remains hidden from all light and concealed from all knowledge. Someone beholding God and understanding what he saw has not actually seen God himself but rather something of his which has being and which is knowable. For he himself solidly transcends mind and being. He is completely unknown and non-existent. He exists beyond being and he is known beyond the mind. And this quite positively complete unknown is knowledge of him who is above everything that is known."
Letter 1, översättning: Colm Luibheid

Säg inte ordet ”Gud”! Säg 'Det Heliga'. Människans Helighet.
Allt annat är attribut, utklädslar, manifestationer, tilltag desperationer, ritualer, förtvivlade rop i mörkret och tystnaden”.
Ur Enskilda samtal, Ingmar Bergman

För Gud måste fortsätta vara en illusion för oss. Hur verklig han än må vara så kan vi inte förhålla oss till den verkligheten eller tala om hans verklighet utan att på något sätt "skända" Gud.

söndag 9 november 2008

Helig tystnad

I gudstjänsten kan det ibland påbjudas en stunds tystnad. Särskilt ofta händer detta i gudstjänster av Taizé-karaktär. Detta moment har lite av en antingen/eller effekt för mig. Antingen känns det meningsfullt, fridfullt och heligt eller så känns det som för Anders i Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” när han på en morgonlektion egentligen har tankarna på annat håll:

”Två timmar hade de före frukostrasten. Anders satt och sökte följa med orden som lästes, haka sig fast vid dem och inte bli ensam, nej vara bland de andra. Men han rycktes inte med. Under det att han lyddesˡ spänt, hörde efter noga hur det talades, t ä n k t e på att nu satt han här och lyddes – så var han dock borta från allt.”

Den känslan av att vara allt för närvarande, allt för ansträngd i sina försök att ryckas med så att man istället får motsatt effekt. När jag hela tiden tänker på att jag skall vara tyst och uppleva helighet så blir det oftast tvärtom – jag blir borta från allt.

1. Lyssnade

fredag 31 oktober 2008

Guds Tystnad

Guds tystnad är det begrepp som min uppsats tog sitt avstamp i. Nu handlar den mer om Ingmar Bergman och Dionysius Areopagiten, men tystnaden är alltjämt närvarande. Jag skulle i det här inlägget vilja urskilja tre olika sorter av gudstystnad inom den kristna traditionen såsom jag förstår dom, i något förkortad och förenklad form.

1. Den apofatiska teologins tystnad
Vi kan inte säga något om Gud eftersom Gud förblir utanför vår värld och vårt språk. På samma sätt kan inte Gud tala till oss i våran värld, på vårat språk. Denna ståndpunkt är vanligast inom de tidiga kristna mystikerna och källorna. Ignatius talar till exempel om ”Kristus som är Ordet som utgår ifrån Faderns tystnad”. Dionysius Areopagiten själv skriver i sin Mystiska Teologi att ”the divine darkness is the unapproachable light in wich God is said to dwell”.

2. Den utmanande tystnaden
Det är denna tystnad vi kan läsa om i tex. Johannes av korsets ”Själens dunkla natt”. Denna tystnad, denna själens dunkla natt, är i grund och botten uppbyggande. Efter att den kristna individen har kunnat glädjas i bönen och finna ro i ritualer och leverne så kommer det en tid då denna glädje och ro blir svårare att uppnå tills den till slut avtar helt. Denna dunkla natt är enligt Johannes uppbyggande för själen och ett sätt för den kristne att uppleva något av Jesu lidande. Någonting som vi tycker om, som vi kanske älskat, har blivit något vi tar för givet eller något som tar för stor plats i vårt liv, något som vi måste ge upp eller ändra på. Tids nog kommer detta tillstånd ge med sig och individen kan finna ro och glädje igen.

3. Den existentiella tystnaden
Detta är den gudstystnad som det skrivits allra minst i den kristna litteraturen som jag har upptäckt hittills. Delvis sammanfaller denna tystnad med den som återfinns i Själens dunkla natt, men vad händer om natten aldrig tar slut? Antagligen slutar man tro på en Gud som uppenbarligen inte visar sig på det sätt som man förväntar sig, En Gud som i Bibeln verkar visa sig för vem som helst men som inte talar till den enskilde kristne individen idag. Det faktum att det finns lite att finna av denna tystnaden i den kristna litteraturen verkar i alla fall föreslå det.