Analepsis

Jag snubblade för några dagar sedan över en gammal GP där Mikael van Reis skriver om konstnären Carl Hammoud och hans verk Analepsis och det var något i det han skrev som, påminde mig om nattvarden, anamnesen och tidsupphävandet i det liturgiska momentet. Samtidigt påmindes jag om Walter Benjamins "Messianska tidsbegrepp" och hur han menar att Messias inte kommer vid slutet av historiens utveckling utan att Messias kommer för att bryta av historien, för att bryta den kontinuerliga tiden.

"Carl Hammoud är en virtuos och på goda grunder mycket uppmärksammad målare i sin generation. Hans bildsignatur är stark – gärna slutna kontorsrum där pärmar och papper plötsligt briserar i ett strikt kaos målat i dov, elegant färgskala från beige och gult till bruna nyanser som bildar en stämning av gammal ny saklighet i möte med ett uppdaterat magritteri. Man anar en både drömmande och kontrollerande blick bland de matt lysande ytorna. Och en sorts hemlig njutning i all denna enslighet.

Ibland märker man en fond av klassiskt måleri liksom även en litterär resonans. Varje lokal producerar ju sitt drömda slott eller utbrott. Allt bygger ytterst på det paradoxala ögonblick då papper virvlar upp som fjärilar i ett rum helt utan vind och fjärilar. Carl Hammoud är då lite som en måleriets Harry Houdini. Han låser in sig och bryter sig ut som en illusionist.

Analepsis fascinerar starkt när de svävande bladen växlar mellan flimrande transparens och glatt spegelyta. En ”analeps” är en plötslig minnesbild som bryter av nuet. Allt är här i rörelse och ändå så dansant exakt i alla dubbletter och fasetter. Jag anar där en ny och kanske oväntad lätthet. Är detta inte egentligen en bild av frihet?"

The waiting-room mentality in Communist Eastern Europe

There would be an announcement: The train will arrive at 18.15 and depart at 18.20 – and it never did arrive at 18.15. Then came the next announcement: The train will arrive at 20.10. And so on. You went on sitting there in the waiting room, thinking, it’s bound to come at 20.15. That was the situation. Basically, a state of Messianic anticipation. There are constant announcements of the Messiah’s impending arrival, and you know perfectly well that he won’t be coming. And yet, somehow, it’s good to hear him announced all over again.

The point of this Messianic attitude, however, was not that hope was maintained, but since the Messiah did not arrive, people started to look around and take note of the inert materiality of their surroundings, in contrast to the West, where people engaged in frantic activity, do not even properly notice what is going on around them:

Because there was no acceleration in the culture, DDR citizens enjoyed more contact with the earth on which the waiting room was built; caught in this delay, they deeply experienced the idiosyncrasies of their world, all it’s topographical and historical details… while the delays in the East allowed people to accumulate experience, the imperative to travel forward destroyed any such potential in the West: if travel is a kind of death which renders the world banal, waiting engenders the accrual substance.

Ur "The Fragile Absolute (s 41-42) S. Zizek