Visar inlägg med etikett lacan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lacan. Visa alla inlägg

fredag 25 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 2: Begäret


This is what happens when an unstoppable force meets an immovable object.

Vad menar Jokern med detta uttalande? Om jag i det första inlägget i denna serie avhandlade kristologiska tolkningar så skulle jag i det här inlägget vilja ägna tid åt att förklara några av de teorier om begäret som existerar i vår samtid genom en analys av filmen. Så, vad är det som händer när en ”ostoppbar kraft” möter ett ”oflyttbart föremål”? Hur kan Batmans och Jokerns relation visa på hur begäret kommer till, existerar och verkar i vår tid?

Om vi kan anta att Jokern är den ”ostoppbara kraften”och Batman det ”oflyttbara objektet”, så kan vi ju självklart delvis läsa det på ett direkt sätt, som en uppgörelse mellan de båda antagonisterna, kampen mellan ont och gott. Men hade det inte varit lämpligare då att kalla de båda för ”två ostoppbara krafter”? Den kraft som Jokern talar om skulle i Lacansk psykoanalytisk teori kunna ses som begäret, för som det står på Wikipedia angående skillnaden mellan drifterna och begäret: ”The drivers are partial manifestations of a single force called desire”, och begäret är alltid konstant. Det finns inget sätt att stoppa begäret, det går inte att avsluta sitt begär, även om man medvetet handlar emot sitt begär så existerar det, enligt Lacan, en djupare njutning (jouissance) i det handlandet. Men det är överkurs, det räcker med att konstatera att begäret är konstant, ostoppbart.

Men begäret är inte en ”ensam” kraft. Det behöver ett objekt att riktas mot, och för att snåra till det lite mer så är det enligt Lacansk teori till och med så att begäret faktiskt skapas genom objektet. Begäret uppstår först då det finns ett objektet som det riktas mot, begärets objekt-orsak och det är dennaobjekts-orsak som Lacan kallar för objet petit a. Objet petit a är alltså begärets mål, men också dess ontologiska grund. Hur kommer det sig?

Objet petit a brukar också förklaras med termen objektet som är upphöjt till ett Ting, vilket kanske är det enklaste sättet att förklara begärets objekts-orsak. Inom psykoanalytisk subjektsontologisk teori så ingår det i subjektets skapelse (vårat inlemmande i världen/språket) en förlust. Subjektet skapas genom en sorg, genom ett trauma och ett avskiljande från dess ”verkliga” (Reala) jag. När subjektet träder in i språket, i den symboliska ordningen, som representeras av det vi kallar verklighet, så tvingas subjektet att ge upp sitt ”sanna jag”, det tvingas att välja bort all den frihet och alla de möjligheter som det hade i sitt förontologiska, Reala, stadium. Så när subjektet har inlemmats i världen så är detta inlemmande samtidigt en kastration. Subjektet tvingas att ta en plats i det symboliska nätverket (verkligheten/språket) som inte kan representera dess tidigare mångfald och frihet. Denna kastration är det som leder subjektet till förhoppningen om att en dag kunna återvända till sin tidigare subjektivitet. Kanske är den enklaste förklaringen till ovanstående en jämförelse mellan det paradisiska tillståndet och människans tillstånd efter syndafallet. Ett förontologiskt paradis och en kastrerad verklighet utanför Eden.

Så subjektet, utkastat i världen, strävar alltså efter att återvända till paradiset, till att uppnå sin förontologiska status, till att nå Tinget i sig, för att använda Kantianska termer. Tinget representerar alltså Paradiset i våran jämförelse. Ett Ting som begäret tror sig kunna uppnå genom att envist klänga sig fast vid ett objekt, objet petit
a. Men, enligt Lacansk teori är detta urtillstånd, det paradisiska frihetstillståndet, endast en utopi. Utopin om paradiset, om Tinget i sig, är något som skapas p.g.a. psykets interna negation. (För att inte bli alltför långrandig så konstaterar jag bara att enligt Lacansk teori så har det mänskliga psyket en intern negation, ett hinder i psykets egna ekonomi som hindrar psykets mekanism från att cirkulera friktionslöst, och denna interna negation är det som externaliseras till ”verkligheten” medan drömmen om ett friktionslöst cirkulerande är det som är Tinget, paradiset.)

Så, för att komma till poängen är begäret inte egentligen riktat mot ett objekt, det är riktat mot en plats. Begäret riktas mot platsen där det förväntar sig finna Tinget i sig.
Men eftersom denna plats är en tom behållare så kan vilket objekt som helst som råkar ”ställa sig i vägen” mellan begäret och platsen antas vara Tinget; upphöjas till statusen av ett Ting. Och om vi då med ovanstående genomgång i huvudet läser om det inledande citatet och översätter det till Lacanska så blir det ungefär: ”Detta är vad som händer när en ostoppbar kraft möter objektet som uppfyller platsen som inte kan flyttas. Eller med andra ord: ”Detta är vad som händer när begäret möter objet petit a.

tisdag 21 september 2010

Om valet vi alltid har

När filosofen och hermeneutikern Paul Ricoeur myntade sitt begrepp ”den Andra naiviteten” var det kanske inte framförallt en nations ideologiska tro som han talade om. Men i ljuset av de senaste händelserna är det kanske där den skall appliceras. Enligt Ricoeur är det viktigt att vi går från en ”barnslig” naivitet, en enkel tro på Gud, ideologi eller samhällssystem. Det är nödvändigt att vi kritiskt reflekterar över de ideologiska uppsättningar vi lever med, slår sönder de idoler och trosuppfattningar som vi handlar med och kommer fram till en post-kritisk ”tro”. I det här fallet, tro på en ideologi, tro på en ”godhet” och en demokratisk ordning som bär människan överallt och, lämnad till sig själv, vill allas bästa.

Att ta sig från den första till den andra naiviteten gör vi genom misstänksamhetens hermeneutik, genom att inte ta allting för givet. Jag skall försöka analysera en uppkommen situation genom att ta hans exempel och en vandring genom de tre misstänksamhetens mästare som han benämnde Nietzsche, Marx och Freud med en förhoppning om att vi kanske kan lära oss något av den uppkomna situationen.

Nietzsches kanske mest kända uttalande är ”att filosofera med hammaren”, att använda filosofin för att ”slå sönder idolerna”. Nietzsche menade dock inte att vi skulle använda släggan, utan hans tanke gick närmast till den hammare som möbelsnickare använde för att hitta håligheter i möblerna. Det handlar om att endast lätt knacka på stolen och så höra ihåligheten i argument, i trossatser och i ideologier. Detta är grunden för en andra naivitet, en post-kritisk tro. Vilken idol är det då som vi skall knacka sönder med Nietzsches hammare? Jag anser att det är den universella tron på kapitalismens universalitet som grunden för mänsklig kommunikation och nationers välstånd.

När Karl Marx myntade begreppet mervärde satte han också fingret på en problematik som än idag inte har lösts, nämligen kapitalets förmåga att hela tiden öka sitt värde. En förmåga som leder till en konstant obalans och ett samhälle baserat på kapitalismen kan således aldrig någonsin hamna i ”balans”. När kapitalismen nu i vår globaliserade tid blivit den universalitet som vi förhåller oss till är det självklart så att det skapar ett vi/dom-samhälle inom den globaliserade världen. ”Vi” som kan ta till vara på kapitalismens och globaliseringens förmåner och ”dom” som inte kan det. I tider av finanskriser och arbetslöshet är det självklart att de som tidigare sett sig som ”vi” nu plötsligt, ställda inför krisens faktum sakta men säkert märker att de har blivit ”dom”, dom som inte deltar i den globaliserade, kapitaliserade världsordningen. Och sett ur dessa individers syn är det inte konstigt att de själva måste begränsa universaliteten genom att själva sätta gränser för vad som är ”vi” och vad som är ”dom”. Nationalistiska strömningar har visat sig vara ett sätt att hantera denna känsla av utanförskap genom att göra ”den Andre” till den som är utanför. Genom att stänga gränser och således skapa ett nytt ”vi” som står i motsats till ett nytt ”dom”.

Liksom kapitalismen skapar ett mervärde visade den franske psykoanalytikern Jaques Lacan, i Freuds anda, på hur det mänskliga psyket och begäret är grundad på en liknande princip, nämligen mernjutningen (jouissance). Grunden för begäret är tanken på denna mernjutning, en njutning som inte är kopplad till någon fysiskt njutning i vanlig mening. Och begäret i sin tur är grundat på ”saknade av det ursprungliga Tinget”, ett Ting som Lacan menar att människan aldrig besuttit, men vars antagna saknad ändå är konstituerande för begäret. Det är som den kristna berättelsen om Paradiset, ett tillstånd som vi aldrig kommer att uppnå, en utopi som vi aldrig kan återvända till, för den har aldrig har funnits. Och liksom mervärdet är det som i arbetaren som är ”mer än honom självt”, det värde hans arbete skapar som inte står i motsats till den lön han får så antas mernjutningen vara det som ”är mer än subjektet självt”. Denna mernjutning (jouissance) är också det som nationalistiska strömningar räds hos den Andre, hos främlingen. För visst är det oftast det sätt som främlingen organiserar sin njutning på som upprör de kulturella nationalisterna genom Europa? Det är maten de äter, deras relation till arbete, sättet de firar sina högtider, språket de talar, attityder och kulturella värderingar som allt som oftast upptar kärnan i en nationalistisk kritik. Och grundtanken, som bl.a. Slavoj Žižek menar, är att det som de främlingsfientliga egentligen anklagar främlingen för är att de stulit Tinget, själva mernjutningens kärna. (Något som man också kan märka på genom den undermedvetna koppling som nationalister gör till hur främlingen ”stjäl” jobb, partners och pengar genom bidragsfusk o.s.v.) Men som jag tidigare påpekade är ”Tinget i sig” inte något som någon besitter, det kan inte stjälas eftersom det aldrig funnits.

Vad jag vill poängtera med ovanstående är att skälet till att nationalistiska strömningar drar genom Europa med nödvändighet inte behöver vara en ökande ”allmän” främlingsfientlighet. Främlingsfientligheten är bara ett symptom på en underliggande rädsla och oro. En rädsla för kapitalismens härjningar och allt friare rörelse, en rädsla för mervärdets princip upphöjt till universalitet. En rädsla som inte tas på allvar och som omedvetet istället förknippas med den psykologiska processen av mernjutningen.

Och det är kanske så man kan se den situation som vi i Sverige sitter i nu som en konsekvens av den liberal-kapitalistiska politik som förts de senaste åren. Istället för att kritisera kapitalismen, vilket de tidigare socialdemokratiska regeringarna gjort i mer eller mindre mån genom att hålla fast vid tanken om en stark stat som ”reglerar” kapitalismens effekter, istället för det har den nuvarande regeringen minskat statens kontroll över kapitalismen och genom bl.a. utförsäljningar av statlig egendom upphöjt kapitalismen att råda över allt som rör det gemensamma i dagens Sverige.

Den borgerliga alliansen har, måhända, rett ut den ekonomiska krisen på ett rent finansiellt plan. Men på det ideologiska planet har de misslyckats kapitalt. Genom att låta kapitalismen upphöjas till den universella normen har de misslyckats med att ideologiskt förklara och försvara det faktum att den ekonomiska krisen faktiskt inte är ”främlingens” fel, och på så sätt själva skapat den situation vi nu står i. Är det en slump att första gången en borgerlig regering lyckats sitta kvar får också ett främlingsfientligt parti fäste i riksdagen? Kanske, men jag tror att det är något annat. Jag tror att det i grunden är ett ideologiskt misslyckande. Jag tror att det är dags för en andra naivitet.

tisdag 4 maj 2010

The apple of my desire

Vad är frukten från kunskapens träds egentliga status? Vilken "vishet" var det som Adam och Eva fick som de inte hade innan? Vad var det som fick de att dölja sin nakenhet för varandra? Svaret på dessa frågor skulle kunna sammanfattas med Lacans objet petit a.

Men för att ge mer förståelse måste jag först försöka beskriva skillnaden mellan "natur och kultur", eller mellan människa och djur. För vad är det som skiljer människan som varelse från djuren? Enligt Žižek är
det som i oss som är "mer än naturen", det som gör att vi, ”står över djuren” (om uttrycket tillåts), det steg som skiljer människan från djuren, lika med steget från instinkt till begär med uppkomsten av driften som ”den försvinnande förmedlaren” mellan dessa båda begrepp och således även mellan natur och kultur.

Det första som bör klarläggas är alltså skillnaden mellan instinkt och drift, där instinkt är det som vi kanske tänker på i naturliga termer, såsom behovsuppfyllnad, med ett klart och tydligt mål och som är fixerad vid ett särskilt objekt. Behovet att äta kan uppfyllas av mat, behovet av sömn kan uppfyllas av att sova, osv. Driften, däremot, är inte fixerad vid - och kan inte tillfredsställas av - ett enskilt objekt utan är snarare det ständiga cirkulerandet runt detta objekt, detta mål för dess drift, ett mål som, i motsats till biologiska behov, inte kan uppfyllas. Målet för driften är inte ett objekt, eller en sak utan självaste Tinget. (I subjektets ontologiska historia ingår en antagen förlust av det ursprungliga Tinget, en förlust som alltså aldrig skett men vars melankoliska minne ändå är konstituerande för subjektet som sådant.) Man kan likna skillnaden mellan instinkt och drift som skillnaden mellan en bumerang. En gång i tiden användes bumerangen som ett jaktredskap vars huvudsakliga mål var att fälla ett byte, nuförtiden används bumerangen som en leksak vars enda syfte är att kastas och komma tillbaka igen.

Denna onaturliga, och på samma gång omänskliga, drift måste på något sätt försöka stävjas för att subjektet skall kunna inlemmas tillbaks till en ”naturlighet”. Och för att göra detta träder så Lagen in och förbjuder tillträde till Tinget, driftens egentliga mål och låter subjektet inkorporeras i sin andra natur, det vi kallar "kulturen". Lagen/förbudet uppstår alltså som ett sätt att hindra människan att fastna vid sin fixering av Tinget och genom kulturen stävja detta onaturliga och omänskliga cirkulerande kring det.

Problemet är bara att subjektet ständigt är kopplat till Tinget. Lagens förbud hindrar visserligen driften, men tanken på att nå full tillfredsställelse är ändå kvar. Istället för driften uppkommer så begäret. Eftersom vägen till Tinget är blockerad av Lagen/förbudet så riktas begäret till andra ting, andra objekt, nämligen det som med en Lacansk term kallas för objet petit a, "objektet som upphöjs till statusen av ett Ting". Objet petit a är det som bryter driftens cirkulära rörelse, men istället för en fixering vid ett objekt (Tinget) kan nu subjektet få en fixering till vilket objekt som helst. Och kanske är det därför som dagens beroende ter sig i så många olika former, alkohol, droger, rökning, sex, shopping, spel och dobbel - alla är de olika sätt att försöka nå Tinget i sig.

En annan viktig aspekt av denna förståelse är att begäret alltid är förmedlat. Där driften hade sin objekts-orsak klar (Tinget) så är begärets objekts-orsak (objet petit a) aldrig frånkopplad det symboliska nätverket. Det är alltid den Andres begär som är konstituerande för subjektets begär. Antingen om den Andre begär något som vi också begär, eller om vi begär något för att väcka den Andres begär för oss, så är det alltid förmedlat. Och det är kanske på detta sätt som vi kan förstå äpplet i Paradiset som historiens första objet petit a. Med människans särställning över djuren i de två skapelseberättelserna så har det faktiskt redan etablerats ett tillstånd där driften är aktiv, driften som ju är det ”överflöd” som människan har, vilket skiljer kulturen från naturen.

Och det är så vi kan tolka förbudet att äta från kunskapens träd, som ett förbud mot driftens ständiga cirkulerande kring sitt mål, som ett sätt att ställa Lagen framför tillgången till Tinget.
Men det som uppstår istället är alltså begäret, och objet petit a. Det objekt som förhindrar den cirkulära rörelsen, som bryter driftens vilja och fixering vid Tinget, men som samtidigt kastar ut subjektet i världen. Som tvingar subjektet att hitta ständigt nya ersättare till det förlorade Tinget.

fredag 23 april 2010

Le père ou pire

Jag måste dröja kvar lite vid Island och den uppkomna situationen. Bakom det psykoanalytiska begreppet ”symbolisk kastration”, alltså hur subjektet tvingas ge upp något, bli kastrerat, för att kunna få en plats i den symboliska ordningen ligger insikten om att ett visst ”offer” definierar människan som en ”varelse i språket”. Subjektet tvingas att ge upp något/allt (sitt varande i det Reala, tillgången till den ursprungliga njutningen) för att kunna socialiseras in i den symboliska ordningen. Detta offer är alltså det som ligger bakom socialiseringen och är konstituerande för oss alla. Och på detta sätt får det ”sociala kontraktet” strukturen av ett tvingat val: subjektet som kan tänkas välja sin gemenskap fritt existerar således inte eftersom subjektet som sådant helt enkelt inte existerar före detta påtvingade val. Det paradoxala är alltså att det fria valet bara är fritt så länge subjektet väljer rätt, om subjektet däremot väljer det ”andra”, i motsats till den sociala gemenskapen, så förlorar det sin frihet, själva möjligheten till ett val.

Lacan kallade detta val mellan dåligt eller värre (pest eller kolera) för Le pére ou pire, ett val mellan Fadern eller värre. Alltså ett val mellan att införlivas i den symboliska ordningen genom att i den Oidipala situationen tvingas välja att förneka vårt begär och underställa sig Fadersnamnets auktoritet, eller att välja psykos, utstötning ur den symboliska ordningen, symboliskt självmord om man så vill.

Det ironiska i den Isländska situationen är självklart hur de som islänningar repeterar detta konstituerande tvingade val. Merparten av alla islänningar har sin faders namn som efternamn. Genom att endast addera -dottir eller -son till faderns namn får en isländsk invånare sitt efternamn. Alltså sätts de in i det sociala kontraktet, ställs tydligt under fadersnamnets auktoritet, innan de själva har skapat förmågan till fria val. (Detta är inte utmärkande för islänningar, det är ju som sagt konstituerande för oss alla, det är bara det att islänningarna väldigt tydligt symboliserar hela kastrationen genom hur deras efternamn skapas.)

Men när nu den symboliska ordningen har fallit sönder på Island, när marknadsekonomin stjälper hela landet, så är det inte islänningarna som individer, utan snarare Island självt som väljer att välja ”det andra”. Vulkanen står självklart här för det andra, det värre, ou pire. För det enda alternativet till det ”dåliga” valet av i Faderns-namn är objet petit a. Det enda alternativet till den symboliska ordningen är galenskap (sett ur den symboliska ordningens perspektiv förstås), är att inte förneka sitt begär, att välja objet petit a istället för den symboliska ordningen. Och det är på så sätt vi kan förstå Lacans tes att ”en galning är den enda fria mannen” eftersom galningen har valt att inte gå i fällan och acceptera det faktum att han alltid/redan har valt, utan han tog valet på ”allvar” och valde det omöjliga alternativet till i Faderns Namn.

Och är det kanske såhär vi kan tolka Paulus ord ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28) och ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft” (1 kor 1:18). Galenskap är det enda alternativet till den symboliska ordningen, men samtidigt den enda vägen till räddning, inte i Faderns Namn, utan i namnet av objet petit a, det som sticker ut, det som i oss är mer än oss själva, det som i människan är mer än människa.