Med kärlek till motivet

Det heliga och det profana. Dessa två tycks stå i en ständig konflikt. Det ena upphöjs på bekostnad av att det andra får sjunka undan i betydelse. Och så slår pendeln om och plötsligt har allting förändrats. I vissa tider höjs skönheten och det gudomliga upp, i andra tider är det ner i skiten, ner i kroppen och det levda livet med allt. Men det finns förstås också mellanvägar, där det sker ett möte mellan det profana och det heliga, där det världsliga blir heligt.

När jag läser om textilkonstnären Signhild Häller som var verksam i Göteborg på 1900-talet så drabbas jag av den insikten i hennes konstnärskap. Ett konstnärskap som tar sin inspiration från det heliga, i klassisk betydelse men landar i något mycket heligare för det levda livet. 

Signhild utbildade sig bland annat på Valands målarhögskola och under den tiden, när hon en gång besökte konstnären Ole Kruses i hans ateljé fick hon se hans arbete med en altartavla. Ett inspirerande möte om vilket hon skriver:

"Den bleka dagern från norrfönstret gav ett betagande sken åt alla dessa förunderliga detaljer, kring de religiösa gestalterna, som voro tavlans huvudmotiv. Då flög för första gången den tanken genom min hjärna:  'Tänk vad detta skulle bli strålande om det vore utfört i skimrande silke, i guldtråd och pärlor.' Sedan lärde jag känna hans största konstverk 'Livets Träd', som har den förnämligaste placeringen på Göteborgs konstmuseum. Och varje gång jag känt att jag inte orkat längre har jag gått till tavlan och fått ro och ny vilja. Men alltid har jag känt att den tavlans detaljer skulle skimrat i silke och lyst av äkta guld.” 

Livets Träd, Göteborgs konstmuseum

Sedan lärde hon känna Ingeborg Wettergrens broderikonst och där fanns det något av det hon själv eftersträvade. Det skimrande och lysande. ”Där fanns allt jag drömt om, silke guld och pärlor.” 

Ingeborg Wettergren

Så hon begav sig ut i Europa och såg de stora målarna. ”Så mötte jag nya intryck, de otroliga bonaderna i Musée de Cluny i Paris, Memling och van Eycks madonnor i Gent och Brügge för att nämna några". 

Lucca Madonna, Jan Van Eyck

Exempel på de medeltidstypiska motivval som hon sedan själv arbetade mycket med. Madonnor i exotiska trädgårdar, den heliga staden och så vidare.

"Härlig är jorden", Signhild Häller

Hon sydde antependier till kyrkor, hon gjorde stora bonader med Jesus och barnen i fokus. Hon förgyllde med silvertråden de vanliga "heliga" motiven som varit så förhärskande under så lång tid i den västerländska konsthistorien. Men desto mer hon arbetade med dessa motiv desto mer otillfredsställd blev hon efter varje färdig sak. 

”Jag tänkte också på hur varje tids konstnärer skapar sina egna verk efter de modeller och förebilder de haft omkring sig i sitt dagliga liv. Jag visste att madonnorna voro deras hustrur eller älskarinnor eller mödrar och Jesusbarnet på madonnans arm deras egen knubbiga telning eller en av grannarnas. Och varför skulle inte jag göra detsamma på mitt enkla vis och med min ringa förmåga. 

Och så blev min silkessöm fattigare på guld och pärlor. Ingen gloria lyste längre över ett nedböjt kvinnohuvud eller ett frodigt barn. Inga medeltida trädgårdsblomster växte upp kring deras fötter. Men solen fortfor att skina över den vardagsvärld jag målade med nål och tråd. Och silket sken i blåa vatten och bruna sommarstugor, i båtar och bryggor, kring den man jag älskar och de barn jag fött. 

Och först då blev jag tillfredsställd. Nu var det min egen värld det gällde och den kunde jag återge på det enda sätt som en silkesöm skall skapas på: med kärlek till motivet. Så jag sydde in all min längtan och mina drömmar och allt, som var min egen värld i detta skimrande siden och med denna lysande silvertråd, som skall fortsätta att skimra och lysa långt efter att jag själv är borta och glömd."

Ulvesund, Signhild Häller

 Så blir det profana, det världsliga och vardagliga, heligt. Genom kärleken till motivet. Genom blicken som uppmärksammar, som fäster sig vid något, vid någon. Det är denna kärlek, denna fästpunkt som Signhild Häller trycker på som är det ursprungliga motivet. Kyrkokonsten har förvandlat det vardagliga, en älskarinna, en granne, ett barn, till det religiösa och heliga. Konstnären har upphöjt sin omgivning t till en plats som visserligen är sann i konstnärens ögon, men som blir svårt för oss utomstående att ta in i sin helhet.

Signhild gör tvärtom, hon riktar blicken inåt, i trädgården där barnen leker och där tvätten hängs och upphöjer detta till det största mysteriet. Att vi finns, att kärleken finns och att solen fortsätter lysa ännu en dag över vår lilla jord.