Minnet av hans blick

Lars Norén skriver:

 En gång bidrog konsten som en annan matematik och byggnadskonst till att konstruera världen, fick den helt enkelt att ankomma.

Skapade inte minst den starka rörelsen av stillhet.

Idag är den som barmhärtiga händer som försöker rädda så mycket som möjligt eller riva ner vad som går att riva ner för att se om det finns något av bestående värde, för att se vad vi kan göra med spillrorna.

Norén skriver om Gunnel Wåhlstrand, konstnären som förlorade sin far när hon var ett år och vars konstnärliga projekt "är ett gigantiskt minnesarbete för att göra fadern närvarande". 

Ingenting kan ersätta det som gått förlorat, en död fader, hans värld och samlade värme, men man kan leva med eller i minnet av hans blick.

En människas tysta universum

Världen brinner, men livet, den gråa vardagen, går vidare. Tiden stannar inte för en katastrof utan tickar oförtrutet på. Ändå kan det kännas meningsfullt att stanna upp en stund. I förberedelsearbetet inför helgen snubblade jag över en dikt av den nyss avlidna poeten Louise Glück. En dikt som sätter in oss människor i ett större perspektiv. Kanske samma perspektiv som även Emanuel Coccia skriver om i "Metamorphoses". Det större perspektiv som sträcker sig bortom våra enskilda och individuella liv.

 TELESKOP ur Averno (RÁMUS förlag, 2017.)

Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.

"Man finns", skriver Glück, "som stjärnorna finns, delar deras stillhet...". En textrad som påminner om Pär Lagerkvists "En gång skall du vara en av dem som levat för längesedan" fast utan döden som fond. Här är det mitt i livet som stillheten inträder. Stillheten i att se på våra liv ur det större perspektivet och se dess obetydlighet. Det är ingen stor tröst när katastrofen drabbar, men det är ett livsvillkor. Våra liv är obetydliga inför den ofantliga stillheten. Samtidigt som våra liv är ovärderliga för dom människor vi lever med. Det är ett paradoxalt liv på så vis. En tillvaro lika meningslös som betydelsefull.

Katastrofen, kriget, terrorn och döden river förstås hål i livsväven, men livet är kraftigare än så. Hålet läker ihop förr eller senare. 

Men dikten kretsar förstås inte kring krig och katastrofer, den är inte menad att trösta utan snarare beskriver den en ensamhet. "Relationen är falsk", skriver Glück , och påminner om hur långt det är mellan tingen. Hur långt det är mellan människorna i sin ensamhet. Den ensamhet som kan vara positiv, stillheten och friden, men som förstås också kan vara negativ. När vi är långt ifrån varandra utan möjlighet att nå fram. 

Det är en människas tysta universum vi ställs inför i dikten. Den oändliga tomheten.

Med kärlek till motivet

Det heliga och det profana. Dessa två tycks stå i en ständig konflikt. Det ena upphöjs på bekostnad av att det andra får sjunka undan i betydelse. Och så slår pendeln om och plötsligt har allting förändrats. I vissa tider höjs skönheten och det gudomliga upp, i andra tider är det ner i skiten, ner i kroppen och det levda livet med allt. Men det finns förstås också mellanvägar, där det sker ett möte mellan det profana och det heliga, där det världsliga blir heligt.

När jag läser om textilkonstnären Signhild Häller som var verksam i Göteborg på 1900-talet så drabbas jag av den insikten i hennes konstnärskap. Ett konstnärskap som tar sin inspiration från det heliga, i klassisk betydelse men landar i något mycket heligare för det levda livet. 

Signhild utbildade sig bland annat på Valands målarhögskola och under den tiden, när hon en gång besökte konstnären Ole Kruses i hans ateljé fick hon se hans arbete med en altartavla. Ett inspirerande möte om vilket hon skriver:

"Den bleka dagern från norrfönstret gav ett betagande sken åt alla dessa förunderliga detaljer, kring de religiösa gestalterna, som voro tavlans huvudmotiv. Då flög för första gången den tanken genom min hjärna:  'Tänk vad detta skulle bli strålande om det vore utfört i skimrande silke, i guldtråd och pärlor.' Sedan lärde jag känna hans största konstverk 'Livets Träd', som har den förnämligaste placeringen på Göteborgs konstmuseum. Och varje gång jag känt att jag inte orkat längre har jag gått till tavlan och fått ro och ny vilja. Men alltid har jag känt att den tavlans detaljer skulle skimrat i silke och lyst av äkta guld.” 

Livets Träd, Göteborgs konstmuseum

Sedan lärde hon känna Ingeborg Wettergrens broderikonst och där fanns det något av det hon själv eftersträvade. Det skimrande och lysande. ”Där fanns allt jag drömt om, silke guld och pärlor.” 

Ingeborg Wettergren

Så hon begav sig ut i Europa och såg de stora målarna. ”Så mötte jag nya intryck, de otroliga bonaderna i Musée de Cluny i Paris, Memling och van Eycks madonnor i Gent och Brügge för att nämna några". 

Lucca Madonna, Jan Van Eyck

Exempel på de medeltidstypiska motivval som hon sedan själv arbetade mycket med. Madonnor i exotiska trädgårdar, den heliga staden och så vidare.

"Härlig är jorden", Signhild Häller

Hon sydde antependier till kyrkor, hon gjorde stora bonader med Jesus och barnen i fokus. Hon förgyllde med silvertråden de vanliga "heliga" motiven som varit så förhärskande under så lång tid i den västerländska konsthistorien. Men desto mer hon arbetade med dessa motiv desto mer otillfredsställd blev hon efter varje färdig sak. 

”Jag tänkte också på hur varje tids konstnärer skapar sina egna verk efter de modeller och förebilder de haft omkring sig i sitt dagliga liv. Jag visste att madonnorna voro deras hustrur eller älskarinnor eller mödrar och Jesusbarnet på madonnans arm deras egen knubbiga telning eller en av grannarnas. Och varför skulle inte jag göra detsamma på mitt enkla vis och med min ringa förmåga. 

Och så blev min silkessöm fattigare på guld och pärlor. Ingen gloria lyste längre över ett nedböjt kvinnohuvud eller ett frodigt barn. Inga medeltida trädgårdsblomster växte upp kring deras fötter. Men solen fortfor att skina över den vardagsvärld jag målade med nål och tråd. Och silket sken i blåa vatten och bruna sommarstugor, i båtar och bryggor, kring den man jag älskar och de barn jag fött. 

Och först då blev jag tillfredsställd. Nu var det min egen värld det gällde och den kunde jag återge på det enda sätt som en silkesöm skall skapas på: med kärlek till motivet. Så jag sydde in all min längtan och mina drömmar och allt, som var min egen värld i detta skimrande siden och med denna lysande silvertråd, som skall fortsätta att skimra och lysa långt efter att jag själv är borta och glömd."

Ulvesund, Signhild Häller

 Så blir det profana, det världsliga och vardagliga, heligt. Genom kärleken till motivet. Genom blicken som uppmärksammar, som fäster sig vid något, vid någon. Det är denna kärlek, denna fästpunkt som Signhild Häller trycker på som är det ursprungliga motivet. Kyrkokonsten har förvandlat det vardagliga, en älskarinna, en granne, ett barn, till det religiösa och heliga. Konstnären har upphöjt sin omgivning t till en plats som visserligen är sann i konstnärens ögon, men som blir svårt för oss utomstående att ta in i sin helhet.

Signhild gör tvärtom, hon riktar blicken inåt, i trädgården där barnen leker och där tvätten hängs och upphöjer detta till det största mysteriet. Att vi finns, att kärleken finns och att solen fortsätter lysa ännu en dag över vår lilla jord.