tisdag 28 april 2020

Den kreativa tomheten



"Tror du på Gud?", frågade jag Suzanne Brögger en gång under ett samtal på bokmässan. Jag tror att vi har blivit anmodade att inte ställa den frågan, men jag kunde inte låta bli när jag satt med denna, i mina ögon, intressanta person. Det finns i hennes texter en sorts tillvarons mystik som jag var nyfiken på att veta mer om. Hon tystnade och svarade efter ett tag: "Vad annars? Man vet ju inte vad Gud är, så man kan ju inte tro på något som man inte vad det är. Men man kan inte heller låta bli."

Hon tog en ny paus och sa sedan: "Jag hörde att vid universums födelse skulle den kreativa tomheten vara understödd av fluktuerande kvantar."

Jag har än idag inte riktigt förstått vad hon sa vid det tillfället, och jag är glad att vår samtalstid på scenen var slut för jag vet verkligen inte hur jag skulle föra den diskussionen vidare. Men den där kreativa tomheten och de där fluktuerande kvantarna har fastnat i mitt inre. En bild av den inbyggda osäkerheten i världen.

Världen föds fram ur en kreativ tomhet. Det är tomt, men fullt av liv. Eller fyllt av potential, kanske man borde säga. Det är inte ännu liv, det är ännu inte materia, men det har potentialen att bli det. Det är en vacker bild för skapelsen, och kanske också en vacker bild av en människa. En människa som lever med en kreativ tomhet i sitt bröst. Välsignelsen och förbannelsen av den där ständiga potentialen, att jag kan bli vad som helst när som helst. Förbannelsen för att det alltid finns någon annan jag kunde vara, välsignelsen eftersom det ger mig möjligheten att bli.

Varat är tätt förbundet med icke-varat i det avseendet att det som är alltid skulle kunna vara annorlunda. Och då är det inte längre. Liksom jag skulle vara någon annan och inte vara mig.

Att vara och att kunna bliva. Att bejaka den kreativa tomheten och se den från dess båda håll, potentialens tveeggade svärd som ständigt hänger över oss. Att vara människa.

söndag 26 april 2020

Born to run


Silvia Avallone skriver i dagens DN att "...människans mest grundläggande behov, efter behovet av syre, är längtan." Det är en intressant tanke, behovet av längtan. Det behov som, menar hon, vi skrivit ut ur vår värld när vi lever en tid då vi skall ha allt, kan ha allt, genast.

Men är det bara längtan i sig? Frågan måste också ställas: Vad längtar vi efter? "Rock längtar bort, country längtar hem", säger min vän Country-Cecilia och menar att rockens svar på livets frågor är "baby, we were born to run", att springa längre och längre bort. Countryn däremot får sin näring i en avsaknad av ett hem, och en längtan tillbaks.

Längtan bort, längtan hem. Vad är skillnaden egentligen? En längtan bort kan också vara en längtan hem. En längtan bort från en förtryckande miljö, likt den ultraortodoxa sekten i TV-serien Unorthodox, är också en längtan hem. Till något öppnare, till sin egen röst, till sig själv.

Men det kan också vara en flykt.

I varje människa bor det en längtan. Vissa kallar det brist, ett tomrum som väntar på att fyllas. Vissa kallar det begär, en längtan efter något som skall göra mig hel. Längtan eftet detta magiska föremål, denna heliga graal, är till syvende och sidst en flykt. En flykt som grundar sig i människans oförmåga att stå ut med tomrummet i sig själv.

Men samtidigt: det är just den längtan som driver människan ut från sig själv, som driver barnet ut ur familjen och in i kulturen, som driver Adam och Eva ut ur paradiset. Det är inte synden, det är längtan som får dom att kasta sig ut i världen. Lämgtan är den drivkraft som föder människan, som får henne att skapa, att bli levande.

Baby, we were born to run, sa Adam till Eva och tillsammans lämnade de allt bakom sig.




lördag 25 april 2020

Den gemensamma uppgiften

Det är begravning och i bänkarna sitter en handfull personer. Det är gott om plats för eftertanke i den stora pampiga 1800-talskyrkan. Jag tänker på textraden "Vi byggde katedraler till din ära, men du klev alltid längre ner." Poeten Ylva Eggehorns psalm "Innan gryningen." Det är en psalm om Jesus bortom mytgestalten, om han som klev ner, han som fick vägdamm på fötterna.

Det finns teologer som värjer sig mot katedralerna, som förespråkar en katakombisk teologi, som hävdar att teologin rör sig bäst i underjorden, i mörka vråer där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Överraskningens teologi, med en öppning mot det oväntade.

Katedralerna skymmer, menar de, står i vägen för livet som myllrar under ytan. Katedralerna är endast luftslott, maktspråk och äregirighet. Som stora fallosar står de upp i våra städer och byar. Erigerade mot himlen väntar de på extasen.

Jag förstår deras synsätt. Men katedralen är också längtan, hinner jag tänka under begravningen. Längtan efter skönhet, längtan efter att något vackert tar vid, att någon vackert, långt borta, är slutmålet för våra dödas resa bort från oss.

Kan katedralen också innebära en längtan efter gemenskap? Ingmar Bergman skriver:

“Jag vill vara en av konstnärerna i katedralen på den stora slätten. Jag vill vara sysselsatt med att ur stenen hugga fram ett drakhuvud, en ängel, eller kanske ett helgon, sak samma vilket..."

Han vill vara delaktig i något större. Eller som KG Hammar uttrycker det i Söndagsintervjun i P1 när han beskriver att tron är erfarenheten att något större än jag själv är subjekt i mitt liv, att det finns något mer än bara jag.

Det är kanske det som är relationens mysterium, det som vi firar i katedralerna. Att någon annan blir subjekt i mitt liv, genom dopet av ett barn, eller giftemålet. Ett erkännande av relationens närvaro. Eller relationens frånvaro, det vi saknar, vid en begravning.

Kanske är det också så som Bergman uttrycker det, att det är själva katedralbyggandet som är det viktiga. Den gemensamma uppgiften.

fredag 24 april 2020

a glitch in the matrix


"Frihet, för Žižek, är nämligen inte först och främst friheten att välja det ena eller andra alternativet av marknadens utbud av varor och tjänster, utan en mer ursprunglig, autentisk, frihet. Autentisk frihet har mer med revolution att göra, ja den är på sätt och vis revolutionen, eftersom den autentiska friheten handlar om att förändra själva koordinaterna för min egen existens i en radikal handling. Liksom Schelling skiljer mellan Guds grund och Guds existens, där den förra är primär i förhållande till de senare, så gäller det också för människan som frihetsvarelse att det finns en grund till hennes frihet som föregår själva existensen. Grunden till människans frihet är därför det i människan själv som inte är hon själv."

Grunden till en människa är det i henne själv som inte är hon själv.
Det som är något annat.
Ett "x", ett obekant, a glitch in the matrix.
"Det finns en glipa i verkligheten på själva dess ontologiska nivå, en glipa som hindrar varje form av kosmisk helhet - det är denna glipa som är subjektet, och här ligger också förutsättningen för dess frihet. Den sociala antagonismen har sin grund och möjlighet i den människans fundamentala alienation för sig själv som är vår mänskliga lott. Det som ytterst gör oss mänskliga är något som är mer än mänskligt, nämligen en avgrund eller ett ögonblick av galenskap som föregår varje rationell ordning. Negationen kommer före affirmationen, mörker före ljus, vrede före nåd."
Ola Sigurdson om Slavoj Žižek, ur Samtida Politisk Filosofi, Tankekraft förlag 2015


torsdag 23 april 2020

Som en grundsats




“Detta lilla coronavirus har på ett smärtsamt sätt visat oss att mänskligheten är en enda organism och mänsklig existens är endast möjlig i förhållande till andra levande varelser. Begreppet relation bör förstås som en grundsats, som förmåga att älska.” - Arvo Pärt

Jag tänker mycket på frågan "Vad är en människa?" nu. Det är en fråga som nog är omöjlig att svara på, såvida man inte lider av storhetsvansinne eller har fått en släng av tysk idealism eller något annat lika smittsamt med samma symptom. Men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Vad ÄR en människa? Var går hennes gränser? Var börjar och slutar han? Vilket ursprung har han?

Jag vet inte vart man slutar, men jag tror man måste börja i relationen. Om man skall försöka sig på ett sorts Cartesianskt uppfinnande av en första plats så är den platsen inte människan i sig själv, subjektiviteten, utan den platsen måste vara relationen. "Människan föds ofärdig", brukar det heta. Som om vi inte är att räkna med förrän vi vuxit upp och kan gå. Som om idealet är djuren som klarar sig själva. Om man skall undersöka en sådan här fråga tror jag man måste börja med att inte värdera. Inte falla tillbaks på gamla tankar om rätt och fel, om färdigt och ofärdigt, om mål och mening. Människan föds redo. Redo för relation, redo för att sträcka ut sina armar, redo för att kasta ut sina behov i förhoppning om att någon tar emot.

onsdag 22 april 2020

Människans funktion enligt Eagleton


"Vi kan jämföra med en klocka. När en sådan fyller sin funktion och visar korrekt tid är det en bra klocka som gör det som klockor bör göra. "Med risk för att låta lite löjlig", skriver Eagleton, "kan vi säga att den fullföljer sin natur". Men vilken är människans funktion? Vad är vi till för? "Svaret är: absolut ingenting - men det är just detta som är poängen. Vår funktion är att sakna funktion."

Och det är bland annat detta som kapitalismen berövar oss, för "i klassamhället degraderas till och med de förmågor som tillhör oss som art - att arbeta, till exempel, eller att kommunicera - till medel för ett mål. De instrumentaliseras till någon annans förtjänst." Om ett samhälle genom sina institutioner och praktiker tar människan i anspråk som vore hon ett medel och inte ett mål, är vi på väg att gå vilse. Närhelst människors handlingar motivera av någonting som ligger utanför själva handlingarna, närhelst våra liv inte levs för att de ska levas utan för att tjäna något externt syfte bör vi bli misstänksamma. - Nina Björk om Terry Eagleton, ur Samtida Politisk Filosofi, Tankekraft förlag 2015

fredag 6 juli 2018

VM SPECIAL: Religonens nya synlighet




RELIGIONENS NYA SYNLIGHET

Det är åttondelsfinal i Världsmästerskapen 2018 och Brasilien skall snart slå ut Mexiko i ett latinamerikanskt möte på fotbollsplanen. Precis innan matchen börjar faller plötsligt Javier ”Chicharito” Hernández, en av Mexikos stora stjärnor med ett förflutet i bl.a. Manchester United och Real Madrid ner på knä i mittcirkeln. Den för dagen blonderade Chicharito formar händerna till en bön och samlar sig inför avgörandets stund. Innan domaren har blåst igång matchen har ”den lille ärtan” hunnit göra ett snabbt korstecken med ena handen, föra den till munnen och sedan lägga den på planen. 

Javier Hernández i en bön inför mötet med Brasilien.

Att även fotbollsspelare kan vara religiösa är ingalunda någon nyhet, men nytt för i år är att det är tydligare i år än vad det kanske varit på länge. Särskilt om man vet vilka tecken man skall leta efter. Själv upptäckte jag det när jag var lämnade min son och hans vänner på fotbollsskola härom veckan och en av hans kamrater föll ner på marken i den muslimska bönepositionen sujud, framåtböjd på knä med händerna, fötterna pannan och näsan i marken. När jag frågade om han var religiös så svarade han bara ”Nej, jag gör bara Mo Salahs målgest”.

Mo Salah, eller Mohamed Salah som hans riktiga namn är, är en hyllad fotbollsspelare i det engelska klubblaget Liverpool som i år tog sig hela vägen till en Champions League-final mot de ostoppbara Real Madrid. När han nu återvänt efter den skada han ådrog sig i den matchen och gjort mål på straff mot Ryssland i gruppspelet så faller han ner på knä för att tacka och ära Gud.


Mohamed Salah efter mål på straff mot Ryssland i gruppspelet.

Det är egentligen ingen målgest. Inte så som vi brukar räkna dom, som ett hyllande av individens briljans och artisteri. En briljans som också skall avspegla sig i varje spelares unika målgest. Från Tomas Brolins snurr, via Kennet Anderssons dubbelpistol, till Cristiano Ronaldos karaktäristiska fingersnurr, följd av ett hopp och sedan bredbent landa och skrika ut sin storhet. Kanske har den protestantiskt färgade individualismen börjar falna något till förmån för ett kollektiv, om det så är Andreas Granqvist som efter ett mål firar med publiken för att markera att ”vi gör det här tillsammans” till de religiösa gesterna som binder samman kulturer.


Christiano Ronaldo firar ett mål i Real Madrid.

Nej, det Mohamed Salah gör är en bön. Ett kort tack för att ära den som äras bör innan han sedan firar med lagkamraterna. Lagkamrater som också är muslimer. För det är faktiskt så att hela Egyptens landslag är troende muslimer vilket också märks i valet av ort för deras landslagsbas under VM. Istället för att välja någon av orterna i Ryssland att utgå ifrån valde Egyptens landslag att förlägga sin bas i det muslimska Tjetjenien.

Att ett landslag är kulturellt och/eller religiöst enat kan förstås se som en fördel. Det pratas mycket om lagets sammanhållning som en avgörande faktor i hur bra det går för ett lag i ett mästerskap. Men precis som Sveriges landslag och fotbollsklubbar har fått kritik emellanåt för att inte lyckas integrera spelare med ursprung i andra kulturer så är även Egyptens landslag utsatt för kritik. Främst från de kristna kopterna (som utgör ca 10% av Egyptens religiösa befolkning) vilka ofta pratar om en diskriminering av kristna fotbollsspelare. ”Kristna spelar inte fotboll i Egypten. Det var det första jag fick höra när jag försökte att få spela klubbfotboll i Egypten.” säger Remon Zakhry i en intervju från2017.

Det som den muslimska bönen (eller målgesten om man så vill) som Mo Salah gjorde i matchen mot Ryssland, eller Tunisiens Ferjani Sassi utförde efter han gjort mål på straff mot England, främst har gjort är att den gjort mig allt mer uppmärksam även på de andra religiösa gesterna i VM. Dom som man kanske blivit alldeles för van vid för att tänka riktigt på eller som man kanske inte känner till.

Korstecknet, det som Chicharito utförde efter sin bön innan matchen mot Brasilien, är det vanligaste man kan se på en fotbollsplan. Oftast när en spelare blir in- eller utbytt och skall ge sig in på eller av planen. Som i matchen mot Sverige när Mexiko ligger under med 2 – 0 och byter in Marco Fabian mot Jesus Gallardo för att få lite mer offensivt tryck. När Gallardo går av planen korstecknar han sig själv några gånger.  

Gallardo korstecknar sig efter att ha blivit utbytt.

Men det utförs olika beroende på om du är katolik eller ortodoxt kristen. Korstecknet är en gammal kristen rit som har mycket symbolik. I kyrkan läsaer man ofta orden ”i Faderns, Sonens och den heliges Andes namn” samtidigt som man för fingrarna från pannan, ner mot magen och sedan från ena axel eller bröstet till andra. Korset symboliserar ju självklart också Jesus på korset.

Generellt avslutar katoliker korstecknet på sin högra axel (som Gallardo i exemplet ovanför), medan ortodoxa avslutar sina korstecken på vänster sida, alltså över hjärtat. Vilket förevisas här av den ryske patriarken Kirill av Moskva som korstecknar sig i en gudstjänst:


Så många ortodoxa korstecken har dock inte kunnat skönjas i årets VM. Den svenske spelaren och syrisk-ortodoxa kristna Jimmy Durmaz korstecknade sig dock när han sprang in på planen i matchen mot Tyskland, något som dock inte verkar ha hjälpt. Även den ryske spelaren Denis Tjerysjev, som hittills gjort tre spelmål i VM, korstecknar sig när han blir inbytt och när han gör mål.

Ryska kyrkan har ju länge haft ett dåligt förhållande till sport. Många kyrkor var under Stalin-tiden förbjudna och omvandlades till baskethallar, simhallar, lagerlokaler, bårhus osv. vilket man kan se spår av än idag. Sport, och kanske framförallt fotbollslag, har ju varit statens propagandamaskiner och på grund av kyrkan och statens förhållande har sport ofta setts som något dåligt. Det var ju senast i förra VM, 2014, som en ortodox präst gick ut och kallade tävlingen för en ”homosexuell styggelse” på grund av spelarnas ”uppseendeväckande frisyrer” och ”mångfärgade skor”.

Men nu har den ryska kyrkan vänt i ett försök att bli mer populära och välsignar världsmästerskapet från officiellt håll och har även sett till att samtliga VM-arenor blivit välsignade av en ortodox präst (förmodligen med hjälp av det ortodoxa korstecknet får man tro) 

Trots Chicharitos inledande bön förlorade Mexiko mot Brasilien med 2- 0 och när slutsignalen går träder en annan sida av kristendomen fram. Sekunden efter visslan ljudit faller både spelare ur båda lagen ihop, men innan producenten hunnit klippa till en närbild på den jublande brasilianska bänken som springer ut för att fira med sitt lag kan man lägga märke till att den brasilianske mittbacken, och en av det franska laget PSG:s storstjärnor, Thiago Silva inte bara faller ihop av trötthet utan att han faktiskt faller på knä för att be.

Thiago Silva (i backlinjen) sträcker upp händerna i tacksamhet efter vinst.


I Brasilien är de flesta spelarna evangelikala kristna. Eller pingstvänner för att använda ett svenskt uttryck. Deras gester består inte av korstecken utan liknar faktiskt mer den muslimska varianten. Vanligaste är att falla på knä, men upprätt med två fingrar rakt upp i luften. Här är David Luiz efter Brasiliens förnedrande 7-1 förlust Tyskland i semifinalen i VM 2014 i just Brasilien:

David Luiz i en bön efter förnedringen 2014.
Flera av stjärnorna i dagens brasilianska VM-trupp är uttalat kristna. Fernandinho, redan nämnda Thiago Silva, Douglas Costa, Willian och så storstjärnan Neymar Jr som så sent som 2016 firade att Brasilien tagit OS-guld i fotboll med ett pannband med texten ”100% Jesus” på. Även den gamle storstjärnan och Milan-spelaren Kaka firade många mål och segrar genom att ta sig tröjan och visa olika budskap skrivna på en T-shirt under, bl.a. ”I belong to Jesus”.

Men som så ofta med religiösa och politiska budskap kan det också uppstå konflikter. När Brasilien tog VM-guldet 1994 firade målvakten Claudio Taffarel med en klassisk evangelikal pose. På knä med två fingrar pekandes rakt ut i luften. Brasilien vann tack vare att den italienske storstjärnan Roberto Baggio misslyckades med att träffa målet i den avgörande straffen. Roberto Baggio var uttalat buddhist och den bilden användes faktiskt senare i ”marknadsföring” av tanken att den kristna tron övervinner den buddhistiska.

Claudio Taffarel triumferar efter att Roberto Baggio missat avgörande straffen 1994.
Oftast hänger religiösa och politiska konflikter ihop. De två klassiska skotska klubbarna Glasgow Rangers och Celtic FC har en rivalitet som går utanför fotbollsplanen och ända upp i de himmelska höjderna. Rangers är, eller har varit, det uttalat protestantiska laget medan Celtics det uttalat katolska laget. En konflikt mellan två kristna falanger som förstås har politiska underströmmar i Storbritannien men som gick så långt på planen att Rangers mellan åren 1920 – 1989 hade en oskriven policy om att inte värva någon spelare som var uttalat katolik.


Granit Xhaka firar mål med den albanska "dubbelörnen".
För att förhindra sådana här konflikter på och bredvid planen har FIFA satt upp ganska hårda regelverk för vilka gester och uttryck som får förevisas på en fotbollsplan. När de Schweiziska spelarna Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri firade sina mål i gruppspelet genom att forma händerna till en fågel, en symbol för den kosovoalbanska svarta dubbelörnen som pryder Albaniens flagga fick båda böter på grund av dess politiska implikationer och för att de brutit mot FIFA:s regelverk för osportsligt beteende på planen.


Men allt är inte bara religion och kontrovers förstås. Ikväll när Brasilien spelar så möter de Belgien. Ett Belgien som tog sig till kvartsfinalen genom ett sent segermål mot Japan i den fjärde övertidsminuten då en snabb kontring av Belgien ger Meunier som flyger fram på högersidan bollen. Meunier skickar in den mot den anstormande katoliken Romelu Lukaku (till vardags i Manchester United) som dock hoppar över bollen och den muslimske spelaren Nacer Chadli är fri med målvakten borta och kan raka in bollen i mål.

Genom att studera de religiösa gesterna och tillhörigheterna kan man också läsa ut en hel del av ett helt lands uppbyggnad och befolkning. Ta till exempel Nigeria, landet är delat i ungefär hälften kristna och hälften muslimer. När Ramadan avbröts några dagar in på VM så tog sig många av de nigerianska spelarna in till Kaliningrad för att fira med lokala muslimer. Samtidigt kan man se hur spelare som Tyronne Ebeuhi och Odion Ighalo korstecknar sig när de blir inbytta på planen.

I Belgien kan katoliken Lukaku alltså spela på planen tillsammans med inte mindre än fyra muslimer, Marouanne Feillani och Nacer Chadli (båda med rötter i det muslimska Marocko), Ousmane Dembele (med rötter i det muslimska Mali) och Adnan Januzaj (med rötter i Kosovo). De senaste årens konflikter i världen har gjort sig påminda även på fotbollsplanen. I Tyskland landslag finns exempelvis Arsenals spelaren Mezut Özil som en av många spelare med rötter i muslimska Turkiet som setts på bild efter att ha vallfärdat till Mecka, en av Islams grundpelare.


Paul Pogba (då i Juventus) ber.
När Frankrike nu ställs mot Uruguay så kan man i den franska truppen se hängivna muslimer och kristna sida vid sida. Paul Pogba har (liksom Mezut Özil) setts på fotbollsplanen hålla händerna i en annan muslimsk böneställning med händerna öppna, handflatorna mot munnen och ögonen stängda. Som om man läste en osynlig bok. Frankrike med sin stora population av främst nordafrikanska spelare har och har haft många stora spelare som också varit troende muslimer. Real Madrids Karim Benzema, Bayern Münchens Franck Ribery samt Barcelonas tidigare back Eric Abidal för att nämna några.


Framför sig i det franska anfallet har Paul Pogba till exempel katoliken Antoine Griezmann vars ena axel pryds av en stor tatuering av Jesus och längre ner på armen kan man se jungfru Maria och det katolska radbandet som går under benämningen "rosenkransen".

Jesus, Griezmann och Karim Benzema

Antoine Griezmann med rosenkransen.
När världen växer och krymper på en och samma gång, när länders populationer blandas och förändras så förändras också uttrycken på fotbollsplanen. Kulturella och religiösa tillhörigheter kan bli viktigare får någon som fötts i ett annat land än sina föräldrar och vi påminns om att världen i stort är religiös och att Sverige är undantaget. Precis som den svenska spelaren John Guidetti, en av få uttalat kristna spelare i Sverige, en kristendom som han fått med sig från sin uppväxt i Kenya.

Så håll ögonen öppna nu under avslutningen av VM efter korstecken och böner, efter religionens nya synlighet.