Ett feministiskt dop?

Nina Björk skriver i en gammal essä i DN om att feminismens försök att göra kvinnan till man, genom att poängtera att även kvinnan är skild från naturen och kroppen, kanske var fel tillvägagångssätt och att ett fruktbarare sätt att tänka kanske är att inlemma även mannen i det kroppsliga och återinföra honom till "det naturliga". 

Tänk på affärsmannen i ett flygplan mellan Bryssel och New York. Högt över jorden svävar han, med en laptop i bagaget och en barnflicka och en städhjälp i hemmet. Kalendern fulltecknad, på språng mellan viktiga möten, oberörbar. Varför är han så vacker i våra ögon?

Han har ju en dold förutsättning. För att han ska kunna agera som vore han fri måste andra människor, av andra kön, av andra nationaliteter, ägna sig åt kroppens arbete. För att han ska kunna sväva däruppe måste andra människor - men så småningom även han själv - betala det ekologiska priset för en livsstil som säger "no limits".

Ja, han har makt. Ja, han har inflytande. Han har makt och inflytande för att han lever i ett samhälle som ger detta åt just det fåtal människor som har möjlighet att temporärt frigöra sig från kroppslighet och natur. (Nina Björk, Vi är alla kroppar, DN, 2008)

Frågan är dock om  människan verkligen kan frigöra sig från kroppen, ens temporärt. Som citatet ovan antyder så är frigörandet från kroppen beroende av andra kroppars arbete. Det går inte att frigöra sig från kroppens arbete. Det går att köpa sig fri från det, det går att leja ut, det går att tillfälligt bortse från det, men går det verkligen att helt frigöra sig från det? Är inte citatet ovan ett exempel på att vi alla är en och samma kropp, att någon del av kroppen faktiskt måste göra det arbete som en annan del inte vill.

Att bortse från kroppen är att bortse inte bara från sig själv och sin egen kroppslighet men också hela den situation vi är insatta i: Att vi, som Paulus skriver, med en och samma Ande har döpts till en och samma kropp.

Areopagen

Idag skrev jag en text om midsommar, om det omedvetna ideologiska hyllandet av Naturen och kapitalismen som har publicerats på den nystartade teologiska tankesmedjan Areopagen (länk till artikeln här>>)

Det är ett intressant projekt som startats i Göteborgs stift som försöker vara en gränsöverskridande teologisk röst både inom kyrkan men också ut till samhället. Jag tittar ofta in där själv för att se vad som skrivits, oftast är det relevant och intressant och det är många röster som hörs.

att tumla om i djupet (Paul Klee)

"Där är havet, det väldiga, vida, med en myllrande skara utan tal av djur både stora och små. Där stävar skeppen fram, där är Leviatan, som du skapat till att tumla om i djupet. Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny." (Psaltaren 104:25-30)

(Se även: "att tumla om i djupet") 

Den ideologiska synen på naturen

Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de har helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker natur. (ur: "Doktor Glas", Hjalmar Söderberg. )

Duras vs. Kotsko

Att rädas det obekväma:

”Främlingen tänker inte på vad han säger, han pratar mekaniskt, men istället för att vara tyst, istället för att dö. Han gömmer någonting inom sig som han inte vet hur han ska uttrycka, tala om. Därför att han inte vet vad det är. Han vet inte hur man talar om döden. Inför sig själv är han som mannen och barnet inför honom. Mannen och barnet vet det. Mannen kommer att tala istället för främlingen, liksom han kommer att tiga. Alla dessa försök görs för att fördriva tystnaden. En sak är säker. Om tystnaden inte hade trängts undan av de båda männen, så skulle ett farligt skede öppna sig för alla, för barnen, för främlingen, för mannen. Det första ordet man tänker på för att beskriva det ordet är vansinne.”

(Margeruite Duras, Smärtan, s. 172.)

Att njuta av det obekväma:

”In any case, opportunities to enjoy the community of awkwardness are always there, always available, always ready to erupt, because awkwardness is undefeatable. Social orders arise and perhaps evolve and eventually fall, but awkwardness will endure as long as we remain human because it is what makes us human.”

( Adam Kotsko, Awkwardness, s. 89.)

Stories from Another World

Field of Red Carnations 

Mourning Procession

The Lonely Patient

...from the surface of a divine mirror

"The trope of double-identity becomes a brilliant meditation on choices and alternative lives, on the presence of death which forces these choices on us, and on the terrible demands which art can make - if we choose to let it. Véronique's identity, her very existence, become vivid and deeply felt because the fable or mirage of its duality has allowed it to be questioned and examined. A single life should be sufficiently phenomenal; perhaps we would all fully appreciate the central astonishing fact of our own existence only if a cosmic twin were to be revealed before us, as if projected from the surface of a divine mirror. But Kieslowski suggests that the appearance of an uncanny double would be the occasion not of shock or horror, but ineffable sadness, a proof that we are not unique and not immortal." - Peter Bradshaw.