söndag 27 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 3: Det mimetiska begäret

Ett annat sätt att se på begäret har lagts fram av den franske antropologen, filosofen och litteraturvetaren René Girard. Girards teorier om det mimetiska begäret och syndabocksmekanismen kan också skönjas i filmen.

Men för att hitta dem måste vi först vända blicken från Batman och Jokern och istället studera ett tredje subjekt som existerar i filmen, nämligen samhället, alltså själva invånarna i Gotham City. Dessa invånare, som verkar leva i ett ständigt undantagstillstånd i en mörk och våldsam stad, kan man se som arketypen för Girards teori om vad som händer med ett samhälle (eller en grupp) som har försatt sig själva i en mimetisk kris, en kris som leder till en alltmer eskalerande våldsspiral.

Denna kris menar Girard har sin grund i det mimetiska begäret. Genom sina studier av framförallt många av litteraturhistoriens klassiska verk upptäckte Girard strukturella likheter mellan karaktärernas relationer. Genom denna upptäckt kom han så fram till sin teori om det mimetiska begäret vilket kortfattat går ut på att vi härmar varandras begär. Vi lär oss vad vi skall begära efter vad andra människor begär, eller vad vi antar att de begär. Exempelvis menar Girard att man i romanen om Don Quijote, där Don Quijote ser upp till den fiktiva romankaraktären Amaudis de Gaula på ett sådant sätt att han övertar hans begär och lever hela sitt liv efter dennes ideal. Ett sådant mimetiskt begär, där den som fömedlar begäret är avlägsen ( i det här fallet en romankaraktär) kallar Girard för externt, och är egentligen inte särskilt skadligt för någon annan än Don Quijote. Värre är det när vi kommer till det interna mimetiska begäret, det som kommer från en intern förmedlare, exempelvis någon i vår närhet, en kollega, en vän, en granne. När förmedlaren är intern riskerar han nämligen att bli en
rival som istället för förmedlar ett begär som kan uppnås faktiskt förmedlar ett begär där han själv kan ställa sig i vägen för det objekt som begäret riktas mot.

Eftersom det mimetiska begäret är just mimetiskt, grundat i härmandet av andra så riskerar det lätt att sprida sig. Om en eller två vill ha samma sak så dröjer det inte länge förrän det är flera som vill ha samma sak (jfr. exempelvis klädmodets nycker, vilka kan tyckas vara helt frikopplade från ”reellt värde”, men om man tänker in det mimetiska begäret blir helt självklara) . Och eftersom det mimetiska begäret i grunden är kopplat till en person och inte ett objekt så riskerar själva objektet för begäret att glömmas bort och det mimetiska begäret förvandlas till ren antagonism mellan de ”begärande” individerna. Det är denna antagonism som leder till konflikt och en eskalerande våldsspiral enligt Girard för istället för att nu härma varandras begär så tar individerna istället upp varandras antagonism. Om de ursprungligen ville ha samma objekt, vill de nu istället ha ihjäl samma fiende. Och på samma sätt som objektet för begäret kunde varit vilket som helst så kan även objektet för antagonismen bli vem som helst – syndabocken. För att lösa den mimetiska antagonistiska krisen offrar så en grupp/ett samhälle en individ. När denne har offrats/dödats så verkar krisen ha upphört och den offrade blir både krisens lösning och ursprung, för när krisen har lagt sig så ter det sig ju som om den offrade var grunden till krisen eftersom dennes död upplöste den. Detta är alltså grunden till alla former av utstötning i vårat samhälle och samtidigt grunden för samhället menar Girard. Eftersom varje ny grupp, varje nytt samhället bygger på just det grundande offret, på utstötningen av den syndabock som ”inte tillhörde gruppen” och vars död alltså fantasmatiskt
skapar gruppen i sig. (Ni kanske kan skönja likheten mellan objet petit a som begärets objekts-orsak i föregående inlägg)

Om vi läser filmen från Girards teori så kan man säga att det är denna insikt som tvingar Batman att offra sig istället för Dent. Det självklara offret, dödandet av Jokern är inget sant mimetiskt offer, han var aldrig en del av samhället – i denna läsning av filmen kan man snarast läsa honom som våldsspiralen som sådan – en våldsspiral som antingen var tvungen att lösas genom att välja vilket Dents öde skulle bli. Är det inte det som kan märkas i den avslutande scenen där Batman väljer vilken sida av hans ansikte vi skall se? Är det syndabocken, vilken isåfall plötsligt förvandlas till ett monster (hans brända sida) eller skall någon annan offras och Dent få fortsätta vara en del av det nya samhället (hans friska sida)? När Batman så vänder Dents friska sida upp så vet han samtidigt att någon annan måste bli den som blir samhällets syndabock för att lösa den mimetiska krisen.

I filmens avslutande hjälte-tal så blir det, utifrån detta perspektiv, tydligt hur väl karaktärerna är medvetna om den mimetiska mekanismen, men samtidigt helt omedvetna om dess sanna karaktär. När Batman så har valt att offra sig så gör han det för att: ”sometimes truth is'nt good enough, sometimes people deserve more, sometimes people deserve to have their faith rewarded.” En mening som kan läsas som ett ideologiskt försvar av offermekanismen, för att sanningen (om det mimetiska våldet) är ingenting som folk vill godta, deras tro på syndabocksmekanismens krislösande förmåga, på dess sammhällsgrundande status, bör upprätthållas och belönas.

Och utifrån Girards teorier om syndabocken och det mimetiska begäret blir polischef Gordons ordväxling med sin son till en skrämmande beskrivning av en mänskliga mekanism och syndabockens plats i maskineriet:

- Why is he running, dad?
- Because we have to chase him.
- He didn't do anything wrong.

fredag 25 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 2: Begäret


This is what happens when an unstoppable force meets an immovable object.

Vad menar Jokern med detta uttalande? Om jag i det första inlägget i denna serie avhandlade kristologiska tolkningar så skulle jag i det här inlägget vilja ägna tid åt att förklara några av de teorier om begäret som existerar i vår samtid genom en analys av filmen. Så, vad är det som händer när en ”ostoppbar kraft” möter ett ”oflyttbart föremål”? Hur kan Batmans och Jokerns relation visa på hur begäret kommer till, existerar och verkar i vår tid?

Om vi kan anta att Jokern är den ”ostoppbara kraften”och Batman det ”oflyttbara objektet”, så kan vi ju självklart delvis läsa det på ett direkt sätt, som en uppgörelse mellan de båda antagonisterna, kampen mellan ont och gott. Men hade det inte varit lämpligare då att kalla de båda för ”två ostoppbara krafter”? Den kraft som Jokern talar om skulle i Lacansk psykoanalytisk teori kunna ses som begäret, för som det står på Wikipedia angående skillnaden mellan drifterna och begäret: ”The drivers are partial manifestations of a single force called desire”, och begäret är alltid konstant. Det finns inget sätt att stoppa begäret, det går inte att avsluta sitt begär, även om man medvetet handlar emot sitt begär så existerar det, enligt Lacan, en djupare njutning (jouissance) i det handlandet. Men det är överkurs, det räcker med att konstatera att begäret är konstant, ostoppbart.

Men begäret är inte en ”ensam” kraft. Det behöver ett objekt att riktas mot, och för att snåra till det lite mer så är det enligt Lacansk teori till och med så att begäret faktiskt skapas genom objektet. Begäret uppstår först då det finns ett objektet som det riktas mot, begärets objekt-orsak och det är dennaobjekts-orsak som Lacan kallar för objet petit a. Objet petit a är alltså begärets mål, men också dess ontologiska grund. Hur kommer det sig?

Objet petit a brukar också förklaras med termen objektet som är upphöjt till ett Ting, vilket kanske är det enklaste sättet att förklara begärets objekts-orsak. Inom psykoanalytisk subjektsontologisk teori så ingår det i subjektets skapelse (vårat inlemmande i världen/språket) en förlust. Subjektet skapas genom en sorg, genom ett trauma och ett avskiljande från dess ”verkliga” (Reala) jag. När subjektet träder in i språket, i den symboliska ordningen, som representeras av det vi kallar verklighet, så tvingas subjektet att ge upp sitt ”sanna jag”, det tvingas att välja bort all den frihet och alla de möjligheter som det hade i sitt förontologiska, Reala, stadium. Så när subjektet har inlemmats i världen så är detta inlemmande samtidigt en kastration. Subjektet tvingas att ta en plats i det symboliska nätverket (verkligheten/språket) som inte kan representera dess tidigare mångfald och frihet. Denna kastration är det som leder subjektet till förhoppningen om att en dag kunna återvända till sin tidigare subjektivitet. Kanske är den enklaste förklaringen till ovanstående en jämförelse mellan det paradisiska tillståndet och människans tillstånd efter syndafallet. Ett förontologiskt paradis och en kastrerad verklighet utanför Eden.

Så subjektet, utkastat i världen, strävar alltså efter att återvända till paradiset, till att uppnå sin förontologiska status, till att nå Tinget i sig, för att använda Kantianska termer. Tinget representerar alltså Paradiset i våran jämförelse. Ett Ting som begäret tror sig kunna uppnå genom att envist klänga sig fast vid ett objekt, objet petit
a. Men, enligt Lacansk teori är detta urtillstånd, det paradisiska frihetstillståndet, endast en utopi. Utopin om paradiset, om Tinget i sig, är något som skapas p.g.a. psykets interna negation. (För att inte bli alltför långrandig så konstaterar jag bara att enligt Lacansk teori så har det mänskliga psyket en intern negation, ett hinder i psykets egna ekonomi som hindrar psykets mekanism från att cirkulera friktionslöst, och denna interna negation är det som externaliseras till ”verkligheten” medan drömmen om ett friktionslöst cirkulerande är det som är Tinget, paradiset.)

Så, för att komma till poängen är begäret inte egentligen riktat mot ett objekt, det är riktat mot en plats. Begäret riktas mot platsen där det förväntar sig finna Tinget i sig.
Men eftersom denna plats är en tom behållare så kan vilket objekt som helst som råkar ”ställa sig i vägen” mellan begäret och platsen antas vara Tinget; upphöjas till statusen av ett Ting. Och om vi då med ovanstående genomgång i huvudet läser om det inledande citatet och översätter det till Lacanska så blir det ungefär: ”Detta är vad som händer när en ostoppbar kraft möter objektet som uppfyller platsen som inte kan flyttas. Eller med andra ord: ”Detta är vad som händer när begäret möter objet petit a.

onsdag 23 februari 2011

Batman - The Dark Knight. Del 1: Kristologi

I helgen fick jag äntligen tillfälle att se Christopher Nolans omtalade ”mörka epos” The Dark Knight, lite sent kan tyckas, men ändå. Filmen var rakt igenom mycket bra och den avlidne Heath Ledgers prestation är verkligen värd allt beröm den har fått. En invändning som jag hade mot filmen var att den ibland rusade igenom vissa passager, lämnade saker oförklarade och verkade inte alltid särskilt intresserad av att ta biopubliken i handen och föra den med längs filmen. Detta misstänker jag bygger mycket på det faktum att filmen är mer än en ”vanlig actionfilm”, att Cristopher Nolan försöker förmedla ett budskap bortom standardmallen som mer berör det mänskliga psyket och frågor kring verklighet och sanning än ”en kamp mellan ont och gott” som många tolkare av filmen har försökt att förminska dess budskap till. (Något som verkligen går igen i Christopher Nolans senaste film ”Inception” som också är en klart sevärd film.)

Jag tänkte försöka tolka hur man kan se på vad filmen egentligen säger utifrån kristologiska och psykoanalytiska perspektiv för att bringa lite klarhet i den förvirrade massa som filmen tyvärr är under ytan. Ni får ursäkta om det kanske blir lite rörigt, men detta är ju en blogg, inte en avhandling.

Låt mig börja med filmens slutsats:

”In the film, the district attorney, Harvey Dent, an obsessive vigilante who is corrupted and himself commits murders, is killed by Batman. Batman and his friend police commissioner Gordon realise that the city’s morale would suffer if Dent’s murders were made public, so plot to preserve his image by holding Batman responsible for the killings. The film’s take-home message is that lying is necessary to sustain public morale: only a lie can redeem us. No wonder the only figure of truth in the film is the Joker, its supreme villain. He makes it clear that his attacks on Gotham City will stop when Batman takes off his mask and reveals his true identity; to prevent this disclosure and protect Batman, Dent tells the press that he is Batman – another lie. In order to entrap the Joker, Gordon fakes his own death – yet another lie."

The Joker wants to disclose the truth beneath the mask, convinced that this will destroy the social order. What shall we call him? A terrorist? The Dark Knight is effectively a new version of those classic westerns Fort Apache and The Man Who Shot Liberty Valance, which show that, in order to civilise the Wild West, the lie has to be elevated into truth: civilisation, in other words, must be grounded on a lie.” - Slavoj Žižek


Vad Žižek poängterar här är alltså dels hur filmens slutgiltiga tes: att varje civilisation måste grundas på en lögn, en lögn som upphöjs till sanning. Han sätter även fingret på en annan detalj i filmen, nämligen dess kristologiska ansats. I citatet ovan säger Žižek att filmen poängterar att ”endast en lögn kan frälsa oss” och detta, sammantaget med filmens avslutande offer, när Batman väljer att ta på sig Harvey Dents brott (hans skulder/synder) ger ju onekligen filmen vissa kristologiska antydningar.

Men hur är det egentligen? På vilket sätt ger Batman upp sig själv, på vilket sätt offrar han sig för det goda? Eller snarare, vad är det han offrar? Ingenting, skulle jag vilja säga. Som Alfred poängterar i filmen så är Batman redan en ”utstött” (outcast) individ. Han står egentligen redan utanför samhället, hela det symboliska nätverket, genom sin status som ”något mer än människa” (en grund som läggs i den första filmen ”Batman Begins” på vilken han bygger hela sin skrämmande mask.) Han offrar således varken sin status, sin plats eller roll i det symboliska nätverket, eftersom han redan står utanför det. Det enda som han egentligen offrar är något som han offrat för längesedan, nämligen sin chans att som Bruce Wayne återgå till det symboliska nätverket.

Om man ställer ovanstående bredvid en jämförelse med Jesus så är det väl just hans ”mer-än-människa” status, hans icke-symboliska status i det sociala nätverket, som Jesus ger upp på korset genom att inte ta på sig rollen som Guds son, judarnas konung. Han väljer bort rollen som den Store Andre, som Gud personifierad och tar på sig det mänskliga, inte tvärtom som Batman gör. Genom Batmans offer så förhöjs enbart hans status som just Batman.

Men varför ger Jesus upp sin status som den Store Andre till förmån för det mänskliga, till förmån för hans givna plats i den symboliska Ordningen? Ett eventuellt svar finns faktiskt i filmen om man kan läsa paret Harvey Dent/Batman som en tolkning utav paret Jesus/Paulus. Ett av filmens mål är ju restaurerandet av tron på rättvisa, på det legala systemet och den demokratiska processen. Är inte denna process snarlik Jesus död, deltagandet i den Heliga Andes gemenskap och Paulus institutionaliserade av kristendomen? Genom Jesus död på korset fick människorna tillgång, på ett mer direkt sätt, till den Heliga Anden, till heligheten, till Gud. Detta kan läsas som den demokratiska process som rättvisan beskrivs som i filmen, en rättvisa vars störste kämpe inte är den ”övermänskliga” Batman (Kristus) utan den rättviseälskande Harvey Dent (den sanningsälskande Paulus).

Symbolen för rättvisa personifierad är död, men hans ande lever vidare bland de troende (rättvisa/kristendom) i ett någotsånär demokratiskt system där all kan delta och känna förtroende för (rättvisan/kyrkan). Visserligen är kyrkan mer än ett legalt system, men utefter filmens premiss så får det vara en strukturell jämförelse.

Varför ger då inte Batman upp sin roll och återgår till att bli Bruce Wayne och att låta rättvisan institutionaliseras? Här kommer nästa lögn in. Žižek konstaterade ju att filmen menar att samhället byggs upp på en (medveten) en lögn. Men bakom denna medvetna lögn ligger alltid en omedveten lögn. Lögnen om att utopin kan uppnås, att Tinget i sig kan komma i vår besittning, en lögn om Paradiset och en lögn om, i Lacanska termer, att den sexuella relationen verkligen existerar.

Samtidigt som Gordon håller sitt tal om Batmans offer och hans hjältestatus så visas det i filmen bilder på hur Alfred bränner upp det brev som Rachel skrev till Batman/Bruce Wayne där hon skrev att hon hade valt Dent att dela sitt liv med. Den medvetna lögnen, att Batman tar på sig skulden för Dents mord, är alltså underbyggd av den omedvetna lögnen, att relationen till Rachel är möjlig.

(Detta inlägg är, som titeln anger, del ett i en serie försök att tolka The Dark Knight)

måndag 14 februari 2011

Love, Hatred and Indifference

Efterosom det nu är Alla Hjärtans Dag så bjuder jag här på en reflektion över kärleken, signerad Slavoj Zizek: (en reflektion som kanske egentligen skall läsas i sitt större sammanhang, rörande etik, moral, politik och ett anti-Levinasianskt förhållande till den Andre, men det kan man kanske bortse från en dag som denna)

To properly grasp the triangle of love, hatred and indifference, one must rely on the logic of the universal and its constitutive exception which only introduces existence. The truth of the universal proposition "Humans are mortal" does not imply the existence of even one human, while the "less strong" proposition "There is at least one human who exists (i.e. some humans exist)" implies their existence. Lacan draws from this the conclusion that we pass from universal proposition (which defines the content of a notion) to existence only through a proposition stating the existence of - not the at least one element of the universal genus which exists, but - at least one which is an exception to the universality in question. What this means with regard to love is that the universal proposition "I love you all" acquires the level of actual existence only if "there is at least one whom I hate" - a thesis abundantly confirmed by the fact that universal love for humanity always led to the brutal hatred of the (actually existing) exception, of the enemies of humanity. This hatred of the exception is the "truth" of universal love, in contrast to true love which can emerge only against the background - not of universal hatred, but - of universal indifference: I am indifferent toward All, the totality of the universe, and as such, I actually love you, the unique individual who stands/sticks out of this indifferent background. Love and hatred are thus not symmetrical: love emerges out of universal indifference, while hatred emerges out of universal love. In short, we are dealing here again with the formulas of sexuation: "I do not love you all" is the only foundation of "there is nobody that I do not love," while "I love you all" necessarily relies on "I really hate some of you." "But I love you all!" - this is how Erich Mielke, the boss of the East German secret police, defended himself. His universal love was obviously grounded in its constitutive exception, the hatred of the enemies of socialism. (Neighbors and other Monsters, s. 182f.)
Och vad är kontentan (idag)? Älska bara en person. Älskar du alla leder det enbart till folkmord. Å andra sidan kan ju även denna kärleken till "det Enda" upplevas som skrämmande, och även den i slutändan ondskefull...



onsdag 9 februari 2011

Vad Sverigedemokraterna gör rätt enligt Žižek

I essän Neighbors and Other Monsters: A Plea for Ethical Violence, diskuterar Žižek hur han, i motsats till Levinas som menar att vi genom vår blotta existens hotar den Andres existens (vilket är grunden för vår etiska skyldighet mot den Andre), istället menar att det är just genom vår icke-existens som vi hotar den Andre. Genom att jag, mitt subjekt, är ett hål i varats ordning, för det är endast ett "Inget" som kan sträcka sig ut för att försöka greppa "Allt".

Han förklarar sedan denna subjektsfilosofiska tes genom ett exempel som faktiskt ger Sverigedemokraternas upphöjande av "det Svenska" en viss strukturell poäng. (Må sen vara att det mesta de gör i övrigt i fel, och att de själva antagligen är relativt omedvetna om just denna deras enda fördel...):

Recall the similar paradox that structures the politically correct landscape: people far from the western world are allowed to fully assert their particular ethnic identity without being proclaimed essentialist or racist identitarians (native Americans, blacks, etc.). The closer one gets to the notorious white heterosexual males, the more problematic this assertion is: Asians are still OK; Italians and Irish maybe; with Germans and Scandinavians, it is already problematic. However, such a prohibition of asserting the particular identity of White Men (as the model of oppression of others), although it presents itself as the admission of their guilt, nonetheless confers on them a central position: this very prohibition to assert their particular identity makes them into the universal-neutral medium, the place from which the truth about the others' oppression is accessible.

- The Neighbor : Three Inquiries in Political Theology, s. 156

måndag 7 februari 2011

Black Square

Ur The Non-Ojective World av Kasimir Malevich:

"When, in the year 1913, in my desperate attempt to free art from the ballast of objectivity, I took refuge in the square form and exhibited a picture which consisted of nothing more than a black square on a white field, the critics and, along with them, the public sighed, "Everything which we loved is lost. We are in a desert. Before us is nothing but a black square on a white background!" Even I was gripped by a kind of timidity bordering on fear when it came to leaving "the world of will and idea," in which I had lived and worked and in the reality of which I had believed. But a blissful sense of liberating nonobjectivity drew me forth into the "desert," where nothing is real except feeling and so feeling became the substance of my life. This was no "empty square" which I had exhibited but rather the feeling of nonobjectivity. Suprematism is the rediscovery of pure art that, in the course of time, had become obscured by the accumulation of "things". The black square on the white field was the first form in which nonobjective feeling came to be expressed."





The square = feeling, the white field = the void beyond this feeling.

måndag 31 januari 2011

Synopsis

Ur synopsis till uppsats:

Dikten Sorg och Glädje av Harry Martinson inleds med raden: ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.” När Harry Martinson så beskriver sorgens ursprung i den glädje man en gång hade och som man nu förlorat så tycks det både sant och riktigt. All sorg har sitt ursprung i en glädje, i en känsla av lycka eller helhet som nu gått förlorad. Denna visdom som Harry Martinson förmedlar i sin dikt verkar dock vara något som i denna postmoderna tid är alltmer bortglömt.

För vad händer om vi vänder på den frasen och istället skriver: ”Varje glädje har djup sorg som sitt ursprung”? Är det inte snarare denna fras som är den moderna människans ontologiska credo? Den moderna människan som har blivit allt mer involverad i den globala kapitalismens hämningslösa framfart världen över. För är det inte så att kapitalismen, istället för att få oss att stanna upp och undersöka glädjens och sorgens ursprung, ständigt pressar oss vidare, till nya begär, till nya möjligheter och till något annat, något bättre, som kan fylla tomrummet som uppstår efter den djupa sorgen?

Den djupa sorg som jag här beskriver är det tomrum som uppstår efter det förlorade Tinget. Subjektets framträdande och inlemmande i världen är grundat i den symboliska kastrationen, en grund som till sin form är rent utopisk då det Ting som objektet tror sig sakna aldrig egentligen har varit i subjektets ägo. Subjektets inneboende splittrade karaktär delas så upp i två delar, en intern och en extern där den externa får imaginär kropp i ”verklighetens krav” medan den interna får kropp i det egna begäret. Så ställs alltså begäret mot verkligheten i kampen om Tinget. Men eftersom det inte är en kamp som någon kan vinna så blir subjektet istället fokuserat vid objet petit a (Det objekt som upphöjs till statusen av ett Ting). Begäret riktas så i ett försök att nå Tinget istället mot objet petit a, ett objekt som i sig inte heller existerar utan snarare är en tom form, en plats, som kan fyllas av vilket objekt som helst.

Och är det inte på detta sätt, med ovanstående logik, som man kan förstå parafrasen på Harry Martinsons dikt, på hur glädjen har sitt ursprung i sorg? Den glädje vi får i begärsuppfyllnaden, genom att placera ett objekt i (det förlorade) Tingets tomma plats (objet petit a) förvandlar sorgen (förlusten av Tinget) till glädje och gör därmed sorgen till ursprung för glädjen.
Och är det inte samtidigt här som kapitalismen blir den värsta (och bästa) bundsförvanten? Eftersom kapitalismens logik inte heller, liksom psykets logik, innefattar ett status quo, ett tillstånd där produktionen och konsumtionen når en harmonisk balans, eftersom det även i kärnan av kapitalismen finns en intern negation som tvingar kapitalismen till att ständigt producera nya begärsobjekt? Kapitalismen upphöjer så den glädje som är grundad i sorgen (förlusten över Tinget) till universalitet och till den enda allmänna och accepterade livsåskådningen. Och då denna universella livsåskådning är i sig ”oideologisk” (förstått som ej grundad i begrepp som människovärde, gudssyn o.d.) och utgör den enda tolkningsramen för människors liv så innebär det att den moderna människan står försvarslös inför trauman såsom krig, terrorattacker, miljökatastrofer o.s.v. som då plötsligt inte kan ges en mening. Istället för att kunna se en mening med de katastrofer som drabbar den moderna människan så upplevs det som om den utsätts för ett abstrakt våld. Ett våld, ett trauma, som inte kan tolkas, förstås eller ges någon mening. Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till. Eftersom vi, i denna postreligiösa värld, inte kan ge mening till det abstrakta våldet så upplevs alla typer av våld, katastrofer, fysiskt våld, social utstötning som tillhörande samma kategori och således producerar allt våld samma effekter.


Och det är just dessa effekter, menar Malabou, som skapar det posttraumatiska subjektet. Ett subjekt som utsätts för trauma som det inte kan integrera, ett subjekt som blir apatiskt, som saknar emotionell inlevelse – ett subjekt som inte längre är ”i världen”, ett subjekt som lever döden som en form av liv, Freuds dödsdrift förkroppsligad. Eftersom den Freudianska definitionen av trauma är ett yttre våld som resonerar mot ett tidigare libidinöst trauma så blir detta abstrakta våld alltså ett våld som inte kan ges mening, eller som kan resonera i ett tidigare trauma. Eftersom det abstrakta våldet som skapar posttraumatiska subjekt förstör, så att säga, subjektet så kan det omöjligtvis finnas något libidinöst eko menar Malabou, subjektet kan helt enkelt inte finna någon njutning (jouissance) i sitt eget förstörande.

Malabou menar vidare att det är denna vår brist på mening som gör att sociala konflikter berövas på sin dialektik av politisk kamp och sociala konflikter blir lika anonyma som naturkatastrofer. En heterogen blandning av natur och politik uppstår där ”politik utraderar sig självt som sådan och tar formen av natur, och naturen försvinner för att anta politikens mask.” På så sätt menar Žižek att den globala kapitalismen skapar en ny form av sjukdom som i sig är global, likgiltig inför de mest grundläggande distinktioner såsom den mellan natur och kultur.

Som sista del i denna synopsinledning vill jag så återigen knyta det våld som skapar det posttraumatiska subjektet till dess libidinösa eko. Malabou menar visserligen att det inte finns någon klangbotten att resonera mot i och med förstörelsen av subjektet och skapandet av det postraumatiska subjektet. Žižek menar dock att det är just det som det gör. För är inte skapandet av det posttraumatiska subjektet en upprepning av den ursprungliga symboliska kastrationen. Den ontologiska sorgen som varje subjektet skapas ur? Är det inte bara en upprepning av subjektets inlemmande i världen, det sätt subjektet tar signifikantens plats i det symboliska nätverket, det sätt som subjektet byter ut allt som är ”jag” mot det som det symboliska nätverket säger att ”jag” är?