måndag 17 maj 2010

Den heliga staden, del I



Efter nio dagar i Israel och Palestina med bas i Jerusalem så är det oerhört mycket intryck och händelser som man behöver sortera lite. Men en sak som verkligen slår en är den oerhörda blandningen av folk och religioner. Bilden ovan togs under en kvällspromenad i Gamla stan, inne sitter kidsen och spelar data. Samt en äldre herre i skägg. Han spelade WoW.

torsdag 6 maj 2010

Guds tystnad, II

När vi upplever Guds tystnad som ett faktum, när vi är helt och hållet avskilda från Gud, endast då är vi riktigt nära Gud, för endast då befinner vi oss i Kristus position, övergivna på korset.
"In Christianity, the gap that separates God from man is not directly "sublated" in the figure of Christ as God-man; it is rather that, in the most tense moment of crucifixion, when Christ himself despairs ("Father, why hast thou forsaken me?"), the gap that separates God from man is transposed into God himself, as the gap that separates Christ from God-Father; the properly dialectical trick here is that very feature which appeared to separate me from God turns out to unite me with God." - (The Parallax View, s 106.)

tisdag 4 maj 2010

The apple of my desire

Vad är frukten från kunskapens träds egentliga status? Vilken "vishet" var det som Adam och Eva fick som de inte hade innan? Vad var det som fick de att dölja sin nakenhet för varandra? Svaret på dessa frågor skulle kunna sammanfattas med Lacans objet petit a.

Men för att ge mer förståelse måste jag först försöka beskriva skillnaden mellan "natur och kultur", eller mellan människa och djur. För vad är det som skiljer människan som varelse från djuren? Enligt Žižek är
det som i oss som är "mer än naturen", det som gör att vi, ”står över djuren” (om uttrycket tillåts), det steg som skiljer människan från djuren, lika med steget från instinkt till begär med uppkomsten av driften som ”den försvinnande förmedlaren” mellan dessa båda begrepp och således även mellan natur och kultur.

Det första som bör klarläggas är alltså skillnaden mellan instinkt och drift, där instinkt är det som vi kanske tänker på i naturliga termer, såsom behovsuppfyllnad, med ett klart och tydligt mål och som är fixerad vid ett särskilt objekt. Behovet att äta kan uppfyllas av mat, behovet av sömn kan uppfyllas av att sova, osv. Driften, däremot, är inte fixerad vid - och kan inte tillfredsställas av - ett enskilt objekt utan är snarare det ständiga cirkulerandet runt detta objekt, detta mål för dess drift, ett mål som, i motsats till biologiska behov, inte kan uppfyllas. Målet för driften är inte ett objekt, eller en sak utan självaste Tinget. (I subjektets ontologiska historia ingår en antagen förlust av det ursprungliga Tinget, en förlust som alltså aldrig skett men vars melankoliska minne ändå är konstituerande för subjektet som sådant.) Man kan likna skillnaden mellan instinkt och drift som skillnaden mellan en bumerang. En gång i tiden användes bumerangen som ett jaktredskap vars huvudsakliga mål var att fälla ett byte, nuförtiden används bumerangen som en leksak vars enda syfte är att kastas och komma tillbaka igen.

Denna onaturliga, och på samma gång omänskliga, drift måste på något sätt försöka stävjas för att subjektet skall kunna inlemmas tillbaks till en ”naturlighet”. Och för att göra detta träder så Lagen in och förbjuder tillträde till Tinget, driftens egentliga mål och låter subjektet inkorporeras i sin andra natur, det vi kallar "kulturen". Lagen/förbudet uppstår alltså som ett sätt att hindra människan att fastna vid sin fixering av Tinget och genom kulturen stävja detta onaturliga och omänskliga cirkulerande kring det.

Problemet är bara att subjektet ständigt är kopplat till Tinget. Lagens förbud hindrar visserligen driften, men tanken på att nå full tillfredsställelse är ändå kvar. Istället för driften uppkommer så begäret. Eftersom vägen till Tinget är blockerad av Lagen/förbudet så riktas begäret till andra ting, andra objekt, nämligen det som med en Lacansk term kallas för objet petit a, "objektet som upphöjs till statusen av ett Ting". Objet petit a är det som bryter driftens cirkulära rörelse, men istället för en fixering vid ett objekt (Tinget) kan nu subjektet få en fixering till vilket objekt som helst. Och kanske är det därför som dagens beroende ter sig i så många olika former, alkohol, droger, rökning, sex, shopping, spel och dobbel - alla är de olika sätt att försöka nå Tinget i sig.

En annan viktig aspekt av denna förståelse är att begäret alltid är förmedlat. Där driften hade sin objekts-orsak klar (Tinget) så är begärets objekts-orsak (objet petit a) aldrig frånkopplad det symboliska nätverket. Det är alltid den Andres begär som är konstituerande för subjektets begär. Antingen om den Andre begär något som vi också begär, eller om vi begär något för att väcka den Andres begär för oss, så är det alltid förmedlat. Och det är kanske på detta sätt som vi kan förstå äpplet i Paradiset som historiens första objet petit a. Med människans särställning över djuren i de två skapelseberättelserna så har det faktiskt redan etablerats ett tillstånd där driften är aktiv, driften som ju är det ”överflöd” som människan har, vilket skiljer kulturen från naturen.

Och det är så vi kan tolka förbudet att äta från kunskapens träd, som ett förbud mot driftens ständiga cirkulerande kring sitt mål, som ett sätt att ställa Lagen framför tillgången till Tinget.
Men det som uppstår istället är alltså begäret, och objet petit a. Det objekt som förhindrar den cirkulära rörelsen, som bryter driftens vilja och fixering vid Tinget, men som samtidigt kastar ut subjektet i världen. Som tvingar subjektet att hitta ständigt nya ersättare till det förlorade Tinget.

lördag 1 maj 2010

Proletärer världen över förenen eder!














Eftersom jag inte är någon vidare politiker, eller första Maj-talare för den delen heller så skall jag låta min gamle lärare Ulf Bjereld stå för talet denna dag:

"Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att "Du skall älska din nästa såsom dig själv" och den kommunistiska utopin "Av envar efter förmåga - åt envar efter behov". Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras. Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade elleråt omsorg från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa."
- Saxat från tidningen ETC


fredag 30 april 2010

Pre-sekulärt

I tider av postsekularism, postkonolianism och postmodernism kan det ibland vara befriande att höra den ortodoxa kyrkans röst, den röst som inte talar i termer av andligt och världsligt. Nedan följer ett utdrag ur Alexander Schmemanns bok "För världens liv".


"Människan är det hon äter". Men vad äter hon, och varför? Dessa frågor verkade naiva och irrelevanta inte bara för Feuerbach. De verkade ännu mindre relevanta för hans religiösa motståndare. För dem, liksom för honom, var ätandet en kroppsfunktion, och den enda viktiga frågan var, huruvida människan dessutom ägde en andlig "överbyggnad". Religionen sade ja, Feuerbach sade nej. Men båda svaren gavs inom samma grundläggande motsättning mellan andligt och materiellt. Andligt kontra materiellt, sakralt kontra profant, övernaturligt kontra naturligt - detta var under århundraden de enda accepterade och begripliga formerna och kategorierna för religiös tanke och erfarenhet. Och så materialist han var, hade Feuerbach helt naturligt ärvt den kristna "idealismen" och "spiritualismen".

Men vi sade också, att Bibeln börjar med människan som en hungrig varelse, med människan som är vad hon äter. Perspektivet är emellertid helt annorlunda, ty ingenstans i Bibeln finner vi den kategoriklyvning, som självklart strukturerar alla våra sätt att närma os religionen. I Bibeln är maten, som människan äter, och den värld som hon måste ta del av för att leva, given henne av Gud, och given till gemenskap, kommunion, med Gud. Världen som människans föda är inte "materiellt", begränsat till kroppens funktioner, inte något skilt från och motsatt de specifikt "andliga" funktioner som förbinder människan med Gud. Allt som existerar är Guds gåva till människan, och allt detta existerar för att göra Gud känd för människan, för att göra människans liv till gemenskap, kommunion med Gud. Det är den gudomliga kärleken, som blivit till bröd, till liv för människan. Gud välsignar allt han skapar, och på bibliskt språk betyder det, att han gör hela skapelsen till tecknet för sin uppenbarelse. "Smaken och sen, att Herren är God".

(För världens liv, s. 15-16)

onsdag 28 april 2010

Oväntat möte

Ett oväntat möte inträffade under mina dagliga Žižek-studier då han plötsligt hyllar Henning Mankell! Tydligen inleder Mankell ofta sina deckarromaner med en visit i Afrika för att sedan låta historien utspela sig i Ystad. Likaledes delar han själv sin tid mellan Maputo och Ystad och det är detta som Žižek fascineras av och skriver följande:

"And it is only this [att han delar sin tid mellan Maputo och Ystad] that brings us to Mankell's true achievement: among today's writers, he is an unique artist of the parallax view. That is to say, the two perspectives - that of affluent Ystad and that of Maputo - are irretrievably "out of sync", so that there is no neutral language enabling us to translate one into the other, even less to posit one as the "truth" of the other. All we can ultimately do in today's conditions is to remain faithful to this split as such, to record it. Every exclusive focus on the First World topics of late-capitalist alienation and commodification, of ecological crisis, of the new racisms and intolerances, and so on, cannot but appear cynical in the face of the raw Third World poverty, hunger and violence; on the other hand, attemps to dismiss First World problems as trivial in comparison with "real" permanent Third World catastrophies are no less a fake - focusing on the "real problems" of the Third World is the ultimate form of escapism, of avoiding confrontation with the antagonisms of one's own society."

Visserligen är det den sista delen av citatet som är den intressantaste, och kanske en svåraste för oss att inse, att det inte finns mer eller mindre "riktiga" eller viktiga konflikter utan att det inte finns någon jämförelse just för att det inte finns någon jämförelsepunkt. Det är skillnaden, gapet, mellan U-landsproblem och I-landsproblem som sådant som är intressant. Inte vilken konflikt som är "verkligast".