Tyst, tyst, tyst...

Ärligt talat så börjar jag uppskatta det här med tystnadstemat på bloggen. Jag inser förstås att det kan bli oerhört tjatigt i längden men än så länge känns det roligt. Dessutom är det ju ingen som läser det här, så vem är det som riskerar att bli uttråkad? Jag, och möjligtvis du. Men det är ju bara för dig att läsa något annat.

Det är ju i tystnaden som allting händer. När jag reflekterar över saker, när jag tänker efter, när jag läser och får nya vyer. Orden jag säger uttrycker ju bara det som tystnaden redan vet, som den redan har begripit. Tystnaden kommer alltid före orden om orden skall ha någon mening. Ett tal som inte har föregåtts av tystnad - som inte slagit rot i tystnaden hos en individ kan kanske aldrig vara ett tal nära livet.

Ibland säger vi visserligen saker bara för att ha något att säga men det är ju oftast bara tomt tal. "Ju fler ord, desto större tomhet. Vad gagnar det människan?" (Pred 6:11) Det är först när vi vågar närma oss de tysta orden, de som vi kanske inte vågar uttala så ofta som talet blir intressant, nära livet.

Helig tystnad

I gudstjänsten kan det ibland påbjudas en stunds tystnad. Särskilt ofta händer detta i gudstjänster av Taizé-karaktär. Detta moment har lite av en antingen/eller effekt för mig. Antingen känns det meningsfullt, fridfullt och heligt eller så känns det som för Anders i Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” när han på en morgonlektion egentligen har tankarna på annat håll:

”Två timmar hade de före frukostrasten. Anders satt och sökte följa med orden som lästes, haka sig fast vid dem och inte bli ensam, nej vara bland de andra. Men han rycktes inte med. Under det att han lyddesˡ spänt, hörde efter noga hur det talades, t ä n k t e på att nu satt han här och lyddes – så var han dock borta från allt.”

Den känslan av att vara allt för närvarande, allt för ansträngd i sina försök att ryckas med så att man istället får motsatt effekt. När jag hela tiden tänker på att jag skall vara tyst och uppleva helighet så blir det oftast tvärtom – jag blir borta från allt.

1. Lyssnade

Obama?

Jag antar att man får gratulera USA till ett klokt val av President Obama. Jag skriver "antar" därför att jag såhär dagen efter det stora valet kommer på mig själv med att inte alls veta vad han står för. Detta är helt och hållet mitt eget fel som inte brytt mig tillräckligt om valet för att ta reda på all information. Det enda jag egentligen vet är vad han inte står för: George Bush. Detta är också hans förkortade budskap, det som prånglats ut i media den senaste tiden, Obama är "The Change We Need". Vad detta säger om hans politik är ju egentligen ingenting, förutom att han inte är George Bush. (Det hade jag kunnat lista ut själv.)

Eftersom detta i första hand är en samling texter om tystnad så är det också tystnaden jag fokuserar på. För bakom detta uttalande om vem Obama inte är så bildas det för mig ett stort vakuum. John McCains fråga "Who is (the real) Barack Obama?" som dels är ett uttryck för dålig retorik slår mig också som en bra fråga. För vem är politikern Obama? Inte folkagitatören, debattören, talaren utan politikern? Eller rättare sagt: Vilken politik står han för?

Jag antar att många amerikanska medborgare är mer medvetna om kandidaternas och partiernas olika politik än vad jag är men Amerikas valsystem fortsätter att förbluffa mig och det är oroande att Sveriges blir mer och mer likt deras med personval och fokus på "färgstarka kandidater". Ju mer fokus det blir på kandidaterna, desto mindre fokus blir det på frågorna och ännu mindre på våra egna frågor. Kandidaterna/partiledarna sätter agendan och som vi alla vet, den som sätter agendan har makten. Vi tappar makten över oss själva, över vad vi tycker är viktigt. Vi får inte ens utrymme att ställa oss frågan "Vad är det jag bryr mig om?"

Det enda vi får välja mellan är rött eller blått, svart eller vitt.

Vart tar alla gröna vägen?

Obamas andra fras, "Yes We Can", förundrar mig egentligen mer med sin blandning av självhjälpspsykologi och ren mobbing. Självklart kan vi förändra, men att vilja ge upp sin fria vilja, sitt egna initiativ till förändring och sina drömmar och lägga allt det i händerna på en enda man känns på något sätt fel. Men samtidigt väldigt amerikanskt. Friheten är alltid no. 1, men ingen ifrågasätter vad frihet egentligen innebär eller hur det skall definieras.

Men nu skall jag inte vara sån, detta är en glädjens dag. Jag är egentligen glad över valet, främst på grund av vänners varma tal över President Obama. Baksmällan tar vi imorgon.

Grattis Obama! Och grattis Amerika!

Slavoj Zizek om blommor och bin

Om du inte har sett den utmärkta serien/filmen "The perverts guide to cinema" där Slavoj bland annat förklarar psykoanalytiska teorier genom film så tycker jag verkligen du borde göra det. Fantastiskt sevärt, underhållande och skrämmande!

Just det här klippet är inte helt representativt för hela filmen, men det är roligt. Dessutom ger det viss förståelse för varför SVT valde någon som Ernst Kirchsteiger och inte Slavoj Zizek till att leda Sommartorpet...

Att tysta de tysta

En morgon i våras när jag gick till skolan fick jag se att någon hade tejpat över statyerna vid Götaplatsens munnar med röd tejp. Det såg lite obehagligt ut. Som om någon ville dom illa.Framför allt var det statyn ”Danserskorna” utanför restaurangen på konstmuseets hörna som verkligen var obehaglig. Carl Milles porträtt av kvinnor i fridfull dans hade nu tagit karaktären av en fasansfull kamp. Det såg inte längre ut som ett tidsfördriv, det såg ut som om dom ville bryta sig loss från varandra och sina betongfundament.

Kanske blev de för mig den morgonen en symbol för den skrämmande tystnaden, den tystnaden som inte består av tystnad utan av ovilja att lyssna. Danserskorna har stått på samma plats sedan 1952 men ännu har ingen lyssnat på dem. De tillhör kulturen, de är visserligen statyer, men runtomkring tar annan kultur all plats. Stadsteatern, konstmuseet, stadsbiblioteket, konserthuset, artisten, humanisten... vem hinner ge uppmärksamheten till två kvinnor av brons som stilla dansar?Deras åsikter räknas inte, de kan inte marknadsföra sig själva, de kan inte förnya sitt språk och anpassa det till dagens rådande förhållanden. Det enda de kan göra är att hoppas på att någon skall uppmärksamma dem, ta sig tid att förstå deras dans och studera deras kroppars språk.

Det är svårt att göra sig hörd när ingen vill lyssna eller ingen förstår. Den tystnaden är kanske det största lidandet av de alla. Ensamheten med orden och känslorna.

Guds Tystnad

Guds tystnad är det begrepp som min uppsats tog sitt avstamp i. Nu handlar den mer om Ingmar Bergman och Dionysius Areopagiten, men tystnaden är alltjämt närvarande. Jag skulle i det här inlägget vilja urskilja tre olika sorter av gudstystnad inom den kristna traditionen såsom jag förstår dom, i något förkortad och förenklad form.

1. Den apofatiska teologins tystnad
Vi kan inte säga något om Gud eftersom Gud förblir utanför vår värld och vårt språk. På samma sätt kan inte Gud tala till oss i våran värld, på vårat språk. Denna ståndpunkt är vanligast inom de tidiga kristna mystikerna och källorna. Ignatius talar till exempel om ”Kristus som är Ordet som utgår ifrån Faderns tystnad”. Dionysius Areopagiten själv skriver i sin Mystiska Teologi att ”the divine darkness is the unapproachable light in wich God is said to dwell”.

2. Den utmanande tystnaden
Det är denna tystnad vi kan läsa om i tex. Johannes av korsets ”Själens dunkla natt”. Denna tystnad, denna själens dunkla natt, är i grund och botten uppbyggande. Efter att den kristna individen har kunnat glädjas i bönen och finna ro i ritualer och leverne så kommer det en tid då denna glädje och ro blir svårare att uppnå tills den till slut avtar helt. Denna dunkla natt är enligt Johannes uppbyggande för själen och ett sätt för den kristne att uppleva något av Jesu lidande. Någonting som vi tycker om, som vi kanske älskat, har blivit något vi tar för givet eller något som tar för stor plats i vårt liv, något som vi måste ge upp eller ändra på. Tids nog kommer detta tillstånd ge med sig och individen kan finna ro och glädje igen.

3. Den existentiella tystnaden
Detta är den gudstystnad som det skrivits allra minst i den kristna litteraturen som jag har upptäckt hittills. Delvis sammanfaller denna tystnad med den som återfinns i Själens dunkla natt, men vad händer om natten aldrig tar slut? Antagligen slutar man tro på en Gud som uppenbarligen inte visar sig på det sätt som man förväntar sig, En Gud som i Bibeln verkar visa sig för vem som helst men som inte talar till den enskilde kristne individen idag. Det faktum att det finns lite att finna av denna tystnaden i den kristna litteraturen verkar i alla fall föreslå det.

Bergman om gränser och Gud

(Ur Höstsonaten, 1978)

"För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna, konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i vartannat. Det är som väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur jag menar? På samma sätt så måste det ju finnas en obegränsad mängd verkligheter. Inte bara den verklighet vi fattar med våra trubbiga sinnen men ett tumult av verkligheter som välver sig över och runt vartannat, innanför, utanför. Det är bara rädsla och snusförnuft som sätter gränser. Det finns inga gränser, Inte för tankarna. Inte för känslorna.

Det är ängsligheten som sätter gränser, tror inte du det också? När du spelar den långsamma satsen i Beethovens hammarklaversonat så måste du ju känna dig att du lever i en värld utan begränsningar en rörelse du aldrig kan utforska eller genomskåda..."